Det går inte att fånga en halvmåne på bild med en mobil. Den sväller upp och flyter ut och på linsens skärm förvandlas den, till min stora besvikelse, till en halvmåne. Det finns mycket annat som är omöjligt att fånga, som den mycket speciella atmosfär som bara existerar på köpcentrum, så som exempelvis Väla i Helsingborg.
Människorna forsar fram mellan de olika båsen, i vilka affärerna huserar. Här har man byggt oändliga högar av blå jeans, täckjackor, tröjor, skjortor och blusar, skor, godis, heminredning och så vidare. Hålögda traskar människorna mellan de olika båsen, i jakt på någon slags tillfredsställe av okänt slag. Ur varje affärer brusar toner, musik ingen har bett om.
Den där påtvingade musiken, är som ett gift. Jag känner hur min kraft dräneras, hur varje takt smular sönder mina tankar, min vilja, min själ. Och snart följer jag alla andra, lika håglös och hålögd. Helt utan visioner eller drömmar. Bara med ett dunkelt och tärande habegär.
Men några små glimtar av glädje syns ändå bland folket, som den lille pojken som med sitt kvittrande skratt får alla omkring sig att le. Han verkar helt obekymrad om den stökiga miljön omkring honom. Och det tar en stund att förstå att han har en hörselnedsättning som gör att han antagligen inte hör all musik och alla ljud som tvingas på oss.
Jag försöker föreställa mig ett köpcentrum utan att handlarna tvingar på oss deras andefattiga musiksmak, men tyvärr begränsar min fantasi en sådan vision. Och jag undrar varför handlarna tillåts missbruka musik och skapa denna musikens kyrkogård.
Jag tar mig ut från detta samtidens tempel, och funderar, som sagt, på nymånen. Innan mina ögon dränks i ett ljushav, som visar sig vara ytterligare ett exempel på handlarnas fallenhet åt krimskrams.
