På andra sidan Hallandsåsen öppnar himlen sin blå port, och låter ljuset strömma ner till oss vinterbleka krakar. Molnen bildar böljande hav av kuddar i horisonten. Vid Laholmsbuktens norra strand skär Nissans svarta vatten rakt genom Halmstad, eller Halmstæde som den kallades i de danska dokument där platsen nämndes för första gången på 1200-talet. Det karakteristiska danska trapptornet på Sankt Nikolai kyrka skvallrar också om det inflytandet och makt landet i västerled hade över dessa trakter fram till freden i Roskilde. Och trots dess svenska toppiga kyrkspira lyckas kyrkan inte riktigt att se ut som en svensk kyrka. Det ser faktiskt mest bara ut som om den fått en dumstrut på huvudet.
På andra sidan torget rövas prinsessan Europa bort av Zeus som har förvandlat sig till en tjur. Han hade tydligen beslutat sig för att våldföra sig på prinsessan eftersom han blivit förälskad i henne. Enligt den grekiska mytologin, vill säga. Nåja, jag känner att någon borde rädda Europa, och som av en händelse, som nästan känns som en tanke, vajar en ukrainsk flagga ett stenkast från den bortrövade Europa. Men så borde det ju förstås inte vara. Förhållandena borde vara den omvända. Det borde vara Europa som rusar till Ukrainas räddning.
Sålunda går mina tankar när jag sammanstrålar i Halmstad med en kär vän, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Tack, Maria, för en underbar dag!
