Ett fint duggregn sprider ut hela sin fysionomi över Höganäs. Från bladen hänger droppar som speglar tillvaron upp och ner. Året tar alltså avsked med ett duggregnssnyft. Värre lär det bli imorgon, då det vankas störtregn. Man får försöka tänka på att man i Indien anser att det bådar framgång om det regnar på födelsedagen. Och nyårsdagen är väl lite av en födelsedag för det nya året.
Hur ska man då ackompanjera denna sista dagen på året? Jag inleder den med Franz Schuberts “Svanesång” eller på tyska “Schwanengesang” (D 957). Detta var ju som bekant inte en titel som Franz Schubert själv kom på, utan hans förläggare Tobias Haslinger som efter Schuberts död kom fram till att det var en lämplig titel. Verket presenterades förstås också som Schuberts testamente. Min egen favorit i denna sångcykel är “Der Doppelgänger”, dubbelgångaren. Sången är som en riktig skräckfilm, där berättarjaget ser sin egen dubbelgångare i ett fönster till det hus där han en gång bodde.
Svanar tycker säkert inte om nyårsafton, och inte heller katter eller hundar. Så man borde kanske lyssna på något annat sett, eller framställt, ur deras perspektiv. Eftersom jag är kattägare roas jag särskilt av “Duetto buffo di due gatti”, en duett för två katter. Arian, för det är visst en aria, tillskrivs ofta Gioachino Rossini, men det är med största sannolikhet en slags satirisk parafras på Rossinis opera “Otello”, och skapades av Robert Lucas de Pearsall.
Om man känner att man vill hylla fler djur under denna dag, då de har så svårt, kan man ju låna sitt öra till “Le Carnaval des animaux” av Camille Saint-Saëns. Eller varför inte tredje satsen, kallad “A humming bird” (En kolibri) i Amy Beachs fantastiska pianostycke “3 pieces” (op 128) från 1932. Ja, det känns faktiskt värdigt att avsluta året med världens minsta lilla fågel. Det måste väl ge ett gott nytt år åt er alla!
