“Det slog mig när jag åkte genom Sverige att praktiskt taget alla har full insyn i deras hus. Som om man vill påskina att man inte har något att dölja. En slags social kontroll som gått överstyr”, sa han och tittade forskande på mig. Jag rynkade tveksamt min näsa och svarade att det nog snarare handlar om att släppa in ljuset, något som svenskar i allmänhet är mycket fixerade vid. Han skakade på huvudet åt min förklaring. Nej, det handlar om att man vill visa att man har ett rent sinne, slog han fast.
När jag nu går genom ett mörkt Höganäs drar jag mig till minnes detta samtal som ådrog sig en mörk vinterdag i Kyjiv för 20 år sedan. Det var mitt första besök i Ukraina, och det var inte många svenskar som åkte till Ukraina under denna tid, så alla ukrainare jag träffade hade någon tanke om mitt fosterland som de ville delge mig. Många av dessa samtal finns ständigt i mitt tankeomlopp. Alla tycktes, till min stora förvåning, veta något om Sverige. Under denna tid var kunskapen knappast bilateral, enär nästan alla svenskar var helt ignoranta rörande Ukraina.
Efter detta samtal har jag flera gånger försökt förklara för mig själv varför det förhåller sig som det gör. Varför vi nordbor helst har fönster utan fördragna gardiner, trots den insyn det åstadkommer under den mörka årstiden. Ty det är inte enkom svenskar som föredrar fråndragna gardiner. På andra sidan sundet ser det likadant ut. Ibland ter det sig som om vi till och med vill släppa ut ljus, snarare än in, för något ljus att tala om skänker inte himmelen så här års. Skillnaden mot min hemstad Kraków är påtaglig. Visst syns många vidöppna fönster, men detta är knappast någon regel, som intrycket är här i Höganäs.
Innanför fönstren syns just nu människor i är fullständig ledighetsharmoni, med små fragment av deras helgtillvaro. Man ser hur familjer intar en gemensam måltid. Man ser någon iklädd morgonrock (fast att det är eftermiddag) småäta direkt ur kylskåpet. Man ser hur några bråkar om dukning. Och man ser förhållandevis många som somnat framför TV:n, och hundar som trycker nosen mot fönstren och längtar ut. Och jag tänker att kanske är det så att det är en riktig analys att all öppenhet är ett uttryck för social kontroll som gått överstyr. Eller så är det just bara en önskan om att sommartid få släppa in lika mycket ljus som man på vintern släpper ut. Men om det ger upphov till ett rent sinne vågar jag mig inte på att påskina.
