Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.
Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.
Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.
Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.