I höstas lyste de alla med sin kunskapstörst från sina bänkrader. Nyfiket, och kanske lite frågande, tittade de mot mig. Vad ska det bli av detta, tycktes de undra, när jag berättade för dem vad som förväntades av dem. Och det blir ju alltid sensationellt och alltid lika fint. Varje grupp har sin styrka. Ja, jag syftar förstås på våra ettor och deras stora och modiga framförande av den svenska traditionen lucia. Ty det är lika fascinerande varje år att få följa med på deras resa, från noll till etthundra procent lucia.
Men nu är lucia över och vår samvaro innebär nya seglatser på kunskapens oändliga ocean. Som tur är behöver de inte bara hålla sig i min reling, utan de får också stöd av alla fantastiska kollegor på min arbetsplats.
Och trots att deras resa blott är i begynnelsen, lyser de starkt som riktig julstjärnor. Kanske är det allt sjungande om juleljus och strålande stjärnor som är skälet till att det tycks stråla som en aura kring dem.
Nåväl, kanske var det också så att det idag strålade lite kring mig, enär jag nästan blev rörd till tårar när ettorna idag kom med en dylik vacker bukett blommor (som syns på bilden) och en kanelbulle från Bageri Stockholm för att tacka mig. Det borde ha varit jag som skulle ha kommit med blommor och blader, för att tacka dem, för deras mod och för att de sprider en ljus i vår samtid, som tyvärr rymmer en del mörker.
