viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fint duggregn sprider ut hela sin fysionomi över Höganäs. Från bladen hänger droppar som speglar tillvaron upp och ner. Året tar alltså avsked med ett duggregnssnyft. Värre lär det bli imorgon, då det vankas störtregn. Man får försöka tänka på att man i Indien anser att det bådar framgång om det regnar på födelsedagen. Och nyårsdagen är väl lite av en födelsedag för det nya året.

Hur ska man då ackompanjera denna sista dagen på året? Jag inleder den med Franz Schuberts “Svanesång” eller på tyska “Schwanengesang” (D 957). Detta var ju som bekant inte en titel som Franz Schubert själv kom på, utan hans förläggare Tobias Haslinger som efter Schuberts död kom fram till att det var en lämplig titel. Verket presenterades förstås också som Schuberts testamente. Min egen favorit i denna sångcykel är “Der Doppelgänger”, dubbelgångaren. Sången är som en riktig skräckfilm, där berättarjaget ser sin egen dubbelgångare i ett fönster till det hus där han en gång bodde.

Svanar tycker säkert inte om nyårsafton, och inte heller katter eller hundar. Så man borde kanske lyssna på något annat sett, eller framställt, ur deras perspektiv. Eftersom jag är kattägare roas jag särskilt av “Duetto buffo di due gatti”, en duett för två katter. Arian, för det är visst en aria, tillskrivs ofta Gioachino Rossini, men det är med största sannolikhet en slags satirisk parafras på Rossinis opera “Otello”, och skapades av Robert Lucas de Pearsall.

Om man känner att man vill hylla fler djur under denna dag, då de har så svårt, kan man ju låna sitt öra till “Le Carnaval des animaux” av Camille Saint-Saëns. Eller varför inte tredje satsen, kallad “A humming bird” (En kolibri) i Amy Beachs fantastiska pianostycke “3 pieces” (op 128) från 1932. Ja, det känns faktiskt värdigt att avsluta året med världens minsta lilla fågel. Det måste väl ge ett gott nytt år åt er alla!

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det slog mig när jag åkte genom Sverige att praktiskt taget alla har full insyn i deras hus. Som om man vill påskina att man inte har något att dölja. En slags social kontroll som gått överstyr”, sa han och tittade forskande på mig. Jag rynkade tveksamt min näsa och svarade att det nog snarare handlar om att släppa in ljuset, något som svenskar i allmänhet är mycket fixerade vid. Han skakade på huvudet åt min förklaring. Nej, det handlar om att man vill visa att man har ett rent sinne, slog han fast.

När jag nu går genom ett mörkt Höganäs drar jag mig till minnes detta samtal som ådrog sig en mörk vinterdag i Kyjiv för 20 år sedan. Det var mitt första besök i Ukraina, och det var inte många svenskar som åkte till Ukraina under denna tid, så alla ukrainare jag träffade hade någon tanke om mitt fosterland som de ville delge mig. Många av dessa samtal finns ständigt i mitt tankeomlopp. Alla tycktes, till min stora förvåning, veta något om Sverige. Under denna tid var kunskapen knappast bilateral, enär nästan alla svenskar var helt ignoranta rörande Ukraina.

Efter detta samtal har jag flera gånger försökt förklara för mig själv varför det förhåller sig som det gör. Varför vi nordbor helst har fönster utan fördragna gardiner, trots den insyn det åstadkommer under den mörka årstiden. Ty det är inte enkom svenskar som föredrar fråndragna gardiner. På andra sidan sundet ser det likadant ut. Ibland ter det sig som om vi till och med vill släppa ut ljus, snarare än in, för något ljus att tala om skänker inte himmelen så här års. Skillnaden mot min hemstad Kraków är påtaglig. Visst syns många vidöppna fönster, men detta är knappast någon regel, som intrycket är här i Höganäs.

Innanför fönstren syns just nu människor i är fullständig ledighetsharmoni, med små fragment av deras helgtillvaro. Man ser hur familjer intar en gemensam måltid. Man ser någon iklädd morgonrock (fast att det är eftermiddag) småäta direkt ur kylskåpet. Man ser hur några bråkar om dukning. Och man ser förhållandevis många som somnat framför TV:n, och hundar som trycker nosen mot fönstren och längtar ut. Och jag tänker att kanske är det så att det är en riktig analys att all öppenhet är ett uttryck för social kontroll som gått överstyr. Eller så är det just bara en önskan om att sommartid få släppa in lika mycket ljus som man på vintern släpper ut. Men om det ger upphov till ett rent sinne vågar jag mig inte på att påskina.

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fartyg söker sig genom den täta dimman genom att stöta ut ett brölande läte med sin mistlur. Det är skeppet Trans Iberia, som på sin färd från Świnoujście till Antwerpen, har infångats av Öresunds dimma. Längs med horisonten rör sig de tjocka och vita molnen fram över vattenytan.

Väl på land fastnar dimman på heden i dess vegetation, likt tomteskägg skapar den vita stråk längs med marken.

I en vresroshäck mumsar grönsiskor på nypon. “Tjipp-tjipp”, säger de till varandra när de flyger mellan kvistarna.

I varje fönster lyser adventsstjärnor, och adventsljusstakar. Julgranarnas pynt glimmar förföriskt tillbaka.

I trädgårdarna syns tomtar och dekorerade träd, och röda julkulorna hänger träden.

Men se på de där röda bären. Frågan är om inte de vackraste julkulorna ändå har skapats av naturen själv.

Och i fönstret bakom den röda bären syns en annan ljustake, men inte med fyra, fem eller sju ljus, utan med nio. Blott det första ljuset, samt ljuset mitten, är tänt, ty det är idag som den judiska högtiden chanukka inleds. Under åtta dagar tänds ett nytt ljus i chanukkaljustaken, den vackraste och alla ljustakars urmoder samt inspirationskällan till adventsljusstaken. Därmed önskar jag mina judiska vänner en riktigt glad och trevlig chanukka!