På Staatoper i Wien blir jag varse följande: Benjamin Brittens operor ska ses och höras på en scen. Varken streamade tjänster eller CD:s göre sig besvär. Det har länge varit ett dilemma för mig, att jag förtjusas av Brittens konserter, de andra symfoniska verken, ja, praktiskt taget allt han har skrivit. Men när det kommer till hans operor har jag ofta förskräckt ryggat tillbaka.
Men det slår mig nu att haken har bara varit att jag helt enkelt aldrig har haft förmånen att få se dem agerade på scenen.
Operan Billy Budd, op 50, är, ur mitt perspektiv, inget undantag. De musikaliska uttrycken blir oerhört fängslande just eftersom berättelsen på scenen griper tag. Klangerna som skapas är knappast vackra, men bildar en gripande väv av känslor och som förstärks av de olidligt grymma skeenden som försiggår på scenen. Sången känns ofta lite platt, som om den aldrig kommer ur någon skala, men kanske försöker Britten återge den klaustrofobiska känsla som måste ha förekommit på ett skepp på 1700-talet. Operans handling kan man läsa sig till på wikipedia, men den intressanta frågan är vad Britten och författarna till librettot, E. M. Forster and Eric Crozier, ville ha sagt. Min tolkning är att den försöker behandla temat avundsjuka, svartsjuka (ja, båda), förnekelse, ondska, godhet och sist men inte minst, feghet.
(Endnote: Det sista, alltså feghet, tänker jag att Mahler ändå inte kunde ha lidit av, när han tog tjänsten som chefsdirigenten på nämnda operahus. Fast feg kan man knappast vara om man beslutar sig för att bli dirigent.)
