Det är nog inte så många som tänker på honom, den där tunne mannen med sitt glesa skägg, som ibland syns på en bänk i Planty i närheten av filharmonin. Där han sitter och röker och askar i sitt medhavda blå askfat av gummi.
Om man nu händelsevis råkar få syn på honom, kommer man nog ana att han registerar allt som sker runt omkring honom. Det förefaller som om han ser allt. Turisterna som tultar fram, trötta efter allt nyupptäckt. Barnen som samlar de färgrika löven, eller som bara skriker för att de inte fått tillräckligt med glass eller uppmärksamhet. Cyklisterna som jagat pilar mellan fotgängarna och de cyklister som rullar fram i sakta mak och låter höstlövens mjuka frasande ackompanjera kedjans knorrande. De unga paren som vänslas på parkbänkarna. Hundarna som är ute och rastar sina mobilförsedda ägare. Munkarna som raskt traskar genom Planty, och som med sina långa tygsjok, inpyrda av kyrkans rökelser, lämnar efter sig spår av något historiskt, avlägset och mystiskt. De äldre damerna som ingen längre ser, men som så gärna vill bli sedda, ja, till och med dem ter det sig som vår rökande man på bänken ser.
Eller så ser han inte allt detta, utan vänder blicken inåt mot en punkt där han kan smaka på en liten stunds avskildhet.
