Precis innan jag kommer fram till övergångsstället slår det om till rött. Ilsket bromsar jag in cykeln och sätter ner foten med ett irriterat “bamp” på marken. Egentligen gör det mig inget att jag måste vänta en stund, jag har ju inte bråttom någonstans, men jag imiterar min omgivning. En cyklist gör en dödsföraktande manöver och cyklar över gatan strax före alla bilisterna kommer i högsta hastighet, som skjutna ur en kanon eller kanske snarare med eld i baken. Givetvis är det ett cykelbud, som i tusentals cyklar runt i staden, med sina stressade uppsyner och som fullkomligt saknar trafikvett.
Jag skakar på huvudet åt cykelbudet, så där irriterande som vi svenskar ofta gör när vi tycker vi vet bättre än alla andra av jordens befolkning.
Rödljuset ger mig möjlighet att ägna mig åt min favoritsysselsättning, nämnligen att studera folk. På andra sidan gatan har det nu samlats en hoper jäktade människor. Jag vet inte om de verkligen är jäktade, eller om de bara imiterar omgivningen så som jag gör. De flesta tar upp sina mobiler, antagligen för att det spär på bilden av den upptagna och viktiga personen.
Men tre personer utmärker sig. Det är tre herrar, modell äldre. Alla långa, men två av dessa dessvärre endast på bredden. Förutom att de inte tittar på sina mobiltelefoner har de något annat gemensamt. De har alla slokmustasch. Denna ansiktsprydnad är nog på utdöende här i Polen, men ännu går de att skåda i folkvimlet. Orsaken till att vissa män i den äldre generationen har slokmustasch förklaras rimligtvis med Lech Wałęsa. Eller så går det ännu längre tillbaka i tiden, till självaste Kejsare Franz Joseph. Bland yngre män förekommer inte dylik mustasch-typ. De tycks föredra en lite fjunigare typ av mustasch. Kanske börjar den sloka i framtiden, tänker jag.
Hoppsan, nu slår det om till grönt.
