“Ja, någon person i Ukraina som har betytt mycket för dig!”, frågar studentgruppen mig. Jag sitter på Ukrainian Scandinavian Center i Lviv, och söker febrilt i mitt trötta måndagshuvud. Vi spelar talkortsspelet, en undervisningssuccé jag fått från en kollega i Simrishamn. Men nej, jag kan inte komma på en endaste person.
Jag lyckas ändå avvärja en besvikelsekatastrof med att berätta om min mormor. Det funkar alltid.
Men egentligen är det fel. Det finns så otroligt många personer som betyder mycket för mig i Ukraina. För det första har vi alla studenterna och alla underbara kollegor. Sedan har vi min fina granne Anja, och damerna i snabbköpen runt omkring vår bostad, och deras systrar på basarerna. Och alla mina fina vänner. Vi ska inte heller glömma alla musiker på filharmonin som förgyller min tillvaro. Eller varför inte kyparen på haket Nadja, som efter år av purken uppsyn, nu skiner upp som självaste solen när jag kommer in genom dörren. Alla ansikten, unga som gamla, nya som förstmötta, ja, alla de här betyder så mycket för mig.
Och ändå kan jag inte nämna en enda av dessa när jag får frågan av studenterna på USC. Det är inte svårt att skämmas en smula. Jag vet ju att ukrainare älskar ingenting högre än när man berättar något fint om deras folk. Den där oförställda stoltheten över det egna folket är också något mycket vackert. Något jag vill uppmuntra. Plötsligt undrar jag hur det är att älska svenskarna. Hur bemöts dessa kärlekskranka varelser från främmande länder? Gör vi som ukrainarna? Ler ett saligt leende? Hur jag än försöker, lyckas inte min hjärna producera ett sådant scenario.
Det får mig att dra mig till minnes en gång för många år sedan, då jag besökte Kyjiv (jag föredrar att skriva Kyjiv, framför Kiev). En av mina finaste vänner i staden tog mig till en utsiktsplats och pekade uppmuntrande mot vyn och frågade: “Vad säger du nu då?” Jag tittade på den fantastiska utsikten. Hur Dnipro slingade och åmade sig där nere. Hur stan puffade upp sig och gjorde sig till för min syn. “It’s nice”, förkunnade jag. Min väns ansikte förvreds i en grimas. “Nice? It’s nice?”. Han hade inte hört på maken. Vilken underdrift! Skandal! Han knatade iväg, ivrigt gestikulerande, för att visa hur riktiga människor beskriver en så storslagen vy.
Ovanstående scen ur mitt liv illustrerar ganska väl hur jag prakiserade den där svenska, coola, kalla och världsvana ingenting-impar-på-mig uppsynen. Jag har blivit duktigare på att lägga bort den uppsynen, men ännu så länge har jag svårt att slå ut med armarna och vråla “Wow! It’s GREAT!” En socialt nedärvd barriär håller mig tillbaka, en barrär som har lärt mig att aldrig påskina att jag blir imponerad. Trots att jag faktiskt väldigt ofta är mycket imponerad av andra.
Det händer ändå ganska ofta att jag nuförtiden glömmer bort mig. Plötsligt säger jag massor av insmickrande saker, utan att för den delen tänka på om jag verkar lismande eller fundera på om jag framstår som tönten från landet.
Men inte just den måndagströtta afton som beskrivs ovan. Då blev jag plötsligt så där helsvensk. Kunde inte komma på något smickrande att säga. Och man får kanske betänka att det var ett ganska väl valt tillfälle. Jag var ju där just för att jag är svensk.
Katt och man som faktiskt impar på mig.