Ingenting är så vackert som Lviv på våren, sa jag idag under vår fem timmars promenad. Det stämmer givetvis inte, för Lviv har sin skönhet i behåll oavsett väder och årstid. Även när regnet häller ner är stan vacker, men det gör det visserligen mer problematiskt att förflytta sig fysiskt.
Och det regnar ofta i Lviv. Det kanske är svårt att tro att en stad som ligger långt från hav kan vara så blöt. Inte har det hjälpt att man grävs ner den sinande floden Poltva. Regnet letar sig hit ändå. Från Karpaterna.
En svensk som nyligen besökte Lviv berättade att han vid sitt första besök inte tagit med sig något paraply. Det misstaget har han tydligen inte gjort om efter det.
Men regnet här skiljer sig från det man finner i till exempel Skåne. När det regnar här är det oftast vindstilla. Det står istället som spö i backen. Ett ursinnigt hamrade på alla tak och gator. Men efter regnet kommer stillheten. När det är vår utbryter även fågelsångens eufoni, växterna får akut växtvärk. Och jag står i allt detta och låter mig omslutas.
Så det är nog så att Lviv har något alldeles särskilt på våren, trots att det inte betyder att det är sämre de andra årstiderna.
När solen kommer fram och övervinner regnet vill vi inte lämna den, utan följer den en bit på vägen. Därför är det lätt att en promenad till botaniska trädgården urartar i ett fem timmar långt knatande. Uppför backarna. Mellan dalgångarna. Längs med tågspåren och via gator och husrader som aldrig tycks upphöra att intressera mig, en främling som hittat sitt hem.
De flesta bilderna är från botaniska trädgården. De lever sitt eget liv, liksom texten.
Den urartade