Jag sitter och tittar på bilderna från Łańcut palats och söker efter en god infallsvinkel. Ibland är det svårt att finna den. Kanske beror det på att jag vid sådana tillfällen känner mig lite överväldigad. Det är nämligen inte svårt att bli hänförd av palatset i Łańcut.
Efter en stunds sökande i mitt inre har jag kommit fram till att jag inte ska skriva en tröttsam och faktaspäckad postning om palatsets historia. Ni som söker efter en sådan beskrivning kan läsa den alldeles lysande artikeln på Wikipedia. Jag kommer istället berätta om vad som fångade mitt intresse.
Det tog några salar innan jag insåg att jag borde fotografera. Så pass hänförd var jag. Det som främst grep mig var känslan av autenticitet. De flesta palats av dylikt omfång har något ödsligt och ogästvänligt över sig. Det gäller dock inte palatset i Łańcut. Det är nästan som om man tror att ägarna bara tagit en liten promenad i vårsolen. Grammofonen står öppen. Dynerna i fåtöljerna ser nästan nyligen nersuttna ut. I stallet (som verkligen rekommenderas) hör du nästan hästarnas hovar. Du känner nästan doften av te som serverats i den kinesiska salongen. Det är som om den sista ägaren, Alfred Antoni Pototcki, bara tagit en sväng ut och du är den tidigt anlända besökaren.
En bidragande orsak till att jag fick den känslan kan vara att jag besökte palatset tidigt på förmiddagen och bortom alla högsäsonger. Om någon vecka lär salarna vara överfulla av besökare. Palatset är en av de riktiga klenoderna i det polska kulturarvet. Det är faktiskt märkligt att jag aldrig hört talas om det. Vi svenskar har faktiskt varit där, men turligt nog avstod vi från att kanonera denna vackra byggnad.
I palatset finner du bland annat en härlig kinesisk salong, och en närmast kitchig hall, där man försökt återskapa en grekisk antik miljö. Med några fiffiga penseldrag har man skapat artificiella skuggor från solen. De är så skickligt gjorda att du kommer få svårt att skilja verkligt solljus från de målade härmaporna. Det är också underligt att vandra mellan alla de olika stilarna. Ett av rummen är till och med i orginal rokoko, inspirerat av franske kungen Louis XV. Annat som förundrar är en vagn som Chopin antagligen färdats i. Och orangeriet, med växter, fåglar och sköldpaddor, det ska du inte missa.
När man vandrar runt i det här väldiga palatset förstår man plötsligt vilken enorm rikedom familjerna satt på. De var abnormt rika. Varför någon behöver så mycket pengar är faktiskt svårt att fatta. Efter att ha lämnat palatset känner jag en stor tacksamhet att det här har lämnats för eftervärlden. Det blir lite lättare att begripa hur extremt rika ett litet fåtal är i vår egen tid. Det här är inte en livsstil som skapar en bättre värld. Mycket vill ha mer, som mormor sa. Med så mycket pengar är det antagligen också svårt att inse vilka vedermödor och våndor vi andra har. Vi som inte har rum målade i guld, eller oändliga föremål att äga. På något underligt vis känner jag mig faktiskt riktigt fri! Och jag är djupt tacksam över att ha getts möjlighet att titta in det här livet. Det har gett perspektiv.
Visst är palatset ståtligt?
Här har någon prinsessa sovit…
Vacker sal, men ett underligt instrument. Ett byråklaver?
Teatern.
Den kinesiska salongen. Visst vill du ta en kopp te här?
En av alla långa, vackra och fantasieggande gångar.
En något trött besökare pustar ut i orangeriet.