Lviv är en stad med mycket skönhet. De vackra byggnaderna slåss om vår uppmärksamhet, och ibland känner jag mig lite som den unge Stanisław Lem, som i sin vardag ofta glömde lyfta blicken för att ge husen den uppmärksamhet de förtjänade, och alltjämt förtjänar. Han skriver mycket fint om den där glömskan i självbiografin Det höga slottet.
Men ibland träffar jag på de hus som är på väg mot ett hemskt öde. Rivningsdödens öde.
Ofta får de ge plats åt ett av alla de gräsliga flerfamiljshus, som just nu tränger sig in i varje stadsdel. Glasmonster med tillhörande staket och parkeringsplats.
Idag passerade jag ett sådant hus som står och dör. Faller samman bit för bit. Dödsdomen är ofta inte själva nedmonterandet, utan de långa och sorgliga rättsprocesserna de hamnar i. En slags husen Kafkaianska helvete.
Se bara på detta palats. Visst förtjänar det ett bättre öde än förfall, följt av hungriga grävskoper?
Det är tyvärr inte så mycket man kan göra för att rädda dessa klenoder. Skriva. Uppmärksamma. Och följa deras dödskamp ända till det ofrånkomliga slutet. Med tiden kommer medvetandet vakna. Att Lvivs historiska byggnader inte bara tillhör de som bor på platsen, utan även tillhör en framtid där efterkommande befolkar platsen. Att bo i Lviv är inte bara en ynnest, utan kräver även ansvar.
Hitintills har jag inte sett att något döende hus lyckats undkomma sitt öde, men jag hoppas ändå att jag får uppleva en dag när ett så vackert hus får upprättelse och får nytt liv.
