När jag promenerar runt i Lviv, ser jag ofta tidernas makt över platser och oss. Vi ser oss ofta som ägare av platser och rum, men egentligen är det tiden som äger oss och de rum vi befinner oss i.
Det här tar sig olika uttryck. Vår hy veckar sig runt våra ögon och i våra pannor. Träd växer upp och välter till marken. Hus byggs upp och rasar samman. Alla våra tidslager är så spännande, skrämmande, talande, stumma. Egentligen går det där mycket fort, det är bara vi som inbillar oss att det tar lång tid.
Ibland kommer jag till platser där tiden inte riktigt bestämt sig. Som vid det här fundamentet av vackraste marmor. Vem har tronat där uppå? Varför har inte tiden tagit det folket lämnade kvar (av glömska eller slarv)? Självaste foten. Roten till toppen.
I vilken tid toppen befinner sig vet jag inte. Men foten befinner sig i glömskans tidevarv.
