Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.
Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.
Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.
Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.
Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.
Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.
