(Läsningstid: 2 minuter)De som känner mig vet att jag kallar denna sommar för Sommaren med Olga. Och det är verkligen så. Sommaren med världens mest inspirerande berättare och berättelser. För det är så jag tänker på Olga Tokarczuk, som berättaren och berättelsernas urOlga. Den sanna Olga.
I sommar har jag läst Daghus, natthus, Löparna, Björnens ögonblick. I våras läste jag Jakobsböckerna och tidigare i vintras läste jag Styr din plog över de dödas ben. Snart vältrar jag mig i Spel på många små trummor och hemma i Lviv väntar Gammaltida och andra tider.
(UPD: På Ariel Förlag finner du Olga i svensk översättning.)
Så är det verkligen Sommaren med Olga? Det är kanske Epoken med Olga.
Det var därför som jag med viss bävan idag åkte till Louisiana på Själland för att lyssna till henne på deras litteraturdagar. Tänk om jag inte känner igen berättaren Olga i den fysiska personen? Tänk om jag tycker att hon är osympatisk och sedan ratar berättelserna för att den fysiska personen inte tilltalar mig? Tänk om hon stjäl min Olga från mig?
Men så var nu inte fallet. Det var ungefär som att träffa en gammal, kär vän. Både bekant och lite nytt på samma gång. Det var igenkännande och samtidigt ovant.
Mötet blev ensidigt, ty jag är mycket blyg och vågar inte riktigt att tränga mig fram för att delge min kärlek till hennes berättelser. För var ska jag börja? Hur skulle jag kunna säga vad jag känner? Det räcker liksom inte riktigt med ett Tack. Men jag tror ändå att min kärlek till hennes berättelser når henne på något vis. Genom någon underfundig under- eller överjordisk kanal där bara samtalet mellan betättaren, berättelserna och läsaren, höraren, searen finns. Där ingenting annat stör.
Och vet du vad, Olga, jag tror också att berättelser kan leda till revolutioner.
