Nu har januari dragit sin sista suck för den här gången. Fläktat iväg för att jobba på andra sidan halvklotet. I alla fall för en tid. Vi vänder oss mot ljuset. Väntar på ljuset… Väntar på värme. Är det inte så livet är ibland? Vi väntar… Väntar på bussen, på tåget, på vännen, på flyt, på våren, på sommaren, på hösten, på vintern, väntar på kaffet, väntar på att ugnen ska bli varm. Och när bussen väl kommer väntar vi på at få gå av. Vi väntar på att komma fram. Men inte är det plågsamt, det där väntandet. Jag tycker faktiskt att det är rogivande. Och ganska… uppiggande. Och förnyande. Nu är det i alla fall måndag. Den första februari i nådens år 2016. Och jag väntar inte mer än vanligt.
Bilderna är tagna av mig med min gamla Olympus OM-1. Filmen heter Limited liability och den var på 400 ASA.