Det är ibland svårt att veta vad jag ska berätta om livet i Lviv. Vardagen är mer eller mindre varje dag. Ibland är den ledig. Ibland inte. En dag flyter in i nästa. Rädslan för krig, oron över att det otänkbara ska hända, upptar kanske mina tankar oftare än hos många andra, men de har nu börjat bli så bekanta för mig. Jag har blivit van vid rädslan. Den har blivit en normalitet.
Förundras ibland över dem som inte verkar ha någon rädsla. Som går genom livet fast förvissade om att det inte kommer blir något krig i Europa. Hur kan de veta det? Är det för att de inte ser det jag ser? Eller är det för att de inte vill se det jag ser? Skillnaden däremellan är nog hårfin.
Jag ser ut från mitt fönster. Päronträdet blommar inte längre, men bladen lyser härligt gröna. Jag älskar den här platsen, även om jag inte vet om denna här platsen älskar mig.
Så går mina funderingar vidare… Var dag smälter samman till en enhet. Eller sprider ut sig. Som det smälta smöret i stekpannan.
