I förrgår, den nionde maj, firades andra världskrigets slut i de forna sovjetländerna. I flera av länderna (som ex. i Baltikum) firas inte dagen, utan blir en påminnelse om ett långt förtryck som följde efter krigets slut. Likaså i Lviv. Jag häpnades dock av att det nationalistiska partiet Svoboda har vuxit sig så stort och inflytelserikt i regionen. I höstas, vid valet till det ukrainska parlamentet Radan, fick jag uppfattningen att Svoboda var ett ganska nybildat parti. Den nionde maj gjorde de en riktig kraftmätning. På den militära kyrkogården skulle ryska företrädare lägga en krans vid monumentet som hyllar sovjetiska offer. Enligt min bedömning var de flesta som samlats där äldre veteraner. Detta hindrade inte att en mängd motdemonstranter, från bland annat Svoboda, visade sin avsky. Hormonstinna unga (?) män bråkade med något förvirrad polis.
Jag hyser stor förståelse för den ilska som många här visar för vad ukrainare utsattes för efter andra världskriget. Lvivs invånare har verkligen anledning att sörja sina egna offer. Men aggressiv nationalism kan inte bidra till något positivt. Nationalism, överhuvudtaget, medför enligt min mening endast ökas konfrontation och minskad förståelse. I det homogena Lviv har jag fått vänja mig vid en närmast kolerisk utövande av ukrainsk nationalism, med nationalistiska utrop var än jag går. Det har därför blivit svårt att avgöra när nationalistiska uttryck kan leda till våldsamheten utan bara är glada tillrop. I förrgår vad det dock första gången jag verkligen trodde på dem som säger att Ukraina har potentialen att inleda ett inbördeskriget, och att den nuvarande presidenten bidrar till att öka denna potential.
UPDATE: En länk som samlat flera videos från dagen.