viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Solens förgyllda fysionomi glider långsamt ner mot horisontens linje. Dess skimrande gestalt tycks vilja förtydliga omgivningen före sin sorti. Den täljer ut trädens kotiga konturer, speglar sig i den frusna flodens isar och kastar ett rosa skimmer över himlen, innan den ovillkorligen tvingas ner bakom himlaranden.

Under vinterhalvåret sker denna solens nedstigning alltid vid biflödet Wilgas utlopp i Wisła. Ja, i alla fall om man står på Piłsudski-bron som förbinder Podgórze med Kazimierz. Det passar därför bra att uppehålla sig en stund vid Wilga, men man ska dock passa sig för att uppehålla sig i den, ty vattnet är extremt förorenat. Wilgas mynning återfinns i Wieliczka, strax söder om Kraków. Sedan slingar den sig genom landskapet, bitvis nedgrävd, stundtals kraftigt kontrollerad, bara i undantagsfall i fri rörelse innan den alltså slukas av Wisła.

Det är inte lätt att finna etymologin bakom namnet Wilga, men en teori skulle kunna vara att det går att härleda till wilgoć, som betyder “fukt”, eller möjligen till “wilgnąć”, “att bli fuktig”. Fast detta är bara spekulationer och ingen tycks vilja hålla det för säkert.

Men Wilga är inte bara ett litet förorenat vattendrag i Lillpolen, utan även det polska namnet på en förträffligt trevligt fågel, nämligen den vi kallar för sommargylling på svenska. Faktum är att flera slaviska språk har liknande namn på fågeln, så som ukrainskans “vyvil’ha” (вивільга) eller belarusiskans “ivalha” (Івалга). Till och med litauiskans “volungė” är snarlikt. Så vi kan tydligt se att här finns ett samband. Frågan är bara vilket. Vissa språkforskare tror att det eventuellt kan härröra ur den gamla folksägnen som menar att sommargyllingen sjunger i samband med regn. Men andra forskare menar däremot att de slaviska språkens namn på fågeln skulle ha ett slags onomatopoeiskt ursprung med utgångspunkt från sommargyllingens säregna sång, som tillnärmelsevis kan liknas vid någon som spelar lite håglöst på en flöjt. Enligt denna teori skulle man ha utgått från ett verb som på något sätt liknar namnet på fågeln. I det polska fallet, alltså wilga, skulle man ha utgått från verbet “wyję” som betyder “jag ylar”. Känns långsökt, om ni frågar mig. Sommargyllingen har förresten ännu ett läte, som kan liknas vid nötskrikans skramlande och kraxande. Av denna orsak har ukrainarna gett fågeln yttermera ett namn, vilket lyder “dyka kisjka” (дика кішка) som betyder “vildkatt”.

I Sverige kallar vi den väl bara för sommargylling, och det är ju ett passande namn på hannens gyllengula fjäderdräkt. Att vi bara har ett namn på fågeln kan kanske också komma sig av att den inte är allmän i Sverige, och häckar gör den bara i Skåne.

Ännu så länge dröjer det ett tag innan sommargyllingen kommer till våra breddgrader, och vi får helt enkelt nöja oss med gyllene solnedgångar, vilket icke förty är illa.