viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag möter dem på tåget mellan Wien och Kraków. Den unga mamman och hennes lille son. Han är inte mycket längre än en tvärhand hög, och det är inte troligt att han är mycket äldre än tre år. Trots hans ringa ålder pratar de pratar konstant med varandra. Deras sjungande språk fyller snart hela vagnen, och alla ler vänligt mot den lille pojkens olika påhitt. Fantasin tycks inte ha några gränser. Pusselbitarna ska man smaka på. Gosedjuren ska visa upp för konduktören, som tålmodigt kontrollerar den mjuka tygvarelsen innan hon tar sig en titt på biljetten. Vi har alla oändligt med tålamod, ty vi vet att deras resa knappast är enkel. Mamman och barnet är nämligen från Ukraina, det hör vi, eftersom de båda talar detta varma, klingande och sjungande språk.

Han är alltså inte äldre än tre år. Kanske någon månad åt endera hållet, men ung nog för att inte känna till något annat tillstånd än krig. Ja, de har varit, eller kanske till och med bor, utanför Ukrainas gränser, men kriget finns nog hela tiden där i tankarna. Det syns tydligt på den unga mamman, vars ansiktsuttryck ibland liksom vänds inåt mot en plats av smärta. Ett ansiktsuttryck jag sett hos så många ukrainare, vare sig de bor nära eller långt ifrån fronten. Alla har de en erfarenhet av kriget. En erfarenhet som sätter spår i deras yttre. Det behöver inte vara ett öppet sår för att skapa smärta. Allt det behöver vara är en flackande blick. En oro som syns utanpå.

När tåget anländer till Kraków vinkar jag hejdå till mamman och barnet, med orden “До побачення” (“Do pobatjenja”). Deras resa är inte över, då de ska fortsätta tre timmar till mot polska Przemyśl innan de tar tåget över gränsen till Ukraina. Jag tänker på den lille pojken idag och på alla andra barn i Ukraina som inte känner till en annan verklighet än krig. Vare sig de bor i eller utanför Ukraina. Och jag tänker att vi har svikit dem på så många sätt. Jag önskar att våra politiska ledare hade modet att medge detta.

Idag är det 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, men denna fas av kriget inleddes egentligen för 3925 dagar sedan och är en del av den flera hundra år långa aggression som Ryssland utsatt Ukraina för.

Dagens anteckning – 17 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Bednarski park, i stadsdelen Podgórze i Kraków, råder söndagsfrid. En hund med yvig svans springer glatt efter en färgglad boll. En pappa med ett barn i rosa täckjacka stegar bestämt mot lekplatsen, där andra barn redan hänger i klasor runt gungorna och klätterställningarna. På nästan varje bänk sitter någon och studerar människorna och hundarna som vandrar förbi. Klockan i Jozefkyrkan slår kvart i en hel timme. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. Kriget känns så långt borta, men egentligen är det bara en chimär. Det är inte långt borta. Ett fullskaligt krig pågår bara några mil härifrån. Och inne i mångas huvud pågår också kriget. De har flytt från Ukraina, men mycket av deras liv och tankar kretsar förstås fortfarande kring deras hemland.

Och kanske idag mer än vanligt, då Ryssland har riktat 120 missiler och 90 drönare mot Ukraina under morgontimmarna.

Och som vanligt tittar världen på, och fördömer med ord. Alla dessa ord som används men som ingen nytta gör.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har nog också använt en massa ord, när han igår talade med Rysslands president på telefon. Under en timme talade de, och talade de, om Rysslands aggression mot Ukraina. En massa tomma ord, och ett uttryck för förmäten nonchalans mot Ukraina.

Klockan i Jozefkyrkan slår två slag. Klockan är två. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. I alla fall inte ännu.

Dagens anteckning – 24 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon rättar till sin vindtygsjacka och drar fingrarna genom sitt blonderade hår. Hon ser egentligen ut som vem som helst vid cykelstället där vi står, som händelsevis råkar vara utanför Jysk, i underkanten på Krakóws karta. Hon tar av sig den oslitna och troligen aldrig särskilt använda ryggsäcken och sträcker sig efter en tygkasse som hänger på styret till hennes cykel.

När jag ser kassen slår mitt hjärta ett extra slag, för nu vet jag varför jag såg henne, varför det kändes som om jag sett henne förut, och varför jag upplevde det som att vi var sammanbundna med ett osynligt band.

På hennes står det “Ära åt Ukraina”. Ja, ni vet den där omdiskuterade, och av många kritiserade, frasen som ukrainarna använder för att ingjuta mod i varandra. Kritikerna av frasen menar att den användes när ukrainska nationalister mördade civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Men nu har denna fras använts så många gånger i helt andra sammanhang, och i en situation där Ukraina kämpar för sin överlevnad, så den sammankopplingen känns idag alltmer hopplöst föråldrad.

Kvinnan viker ihop sin tygkasse, och gömmer den och därmed frasen i sin ryggsäck, som givetvis bär en välkänd symbol av ett multinationellt företag. Borta är spåret av det som skilde ut henne från omgivningen. Hon rullar ut sin cykel från cykelstället och jag känner att jag borde säga något. Hon ser så ensam, lite skör och trött ut. Så jag säger den där frasen, som här i Polen är behäftad med mycket smärta och sorg, men som för ukrainarna inger stolthet, och som är ett varigt sår i de ukrainsk-polska relationerna. Hon vänder sig mot mig, våra ögon möts och hon för handen mot sitt hjärta och säger: Tack! Åh, tack så mycket! Snälla tack.

Hon cyklar iväg och jag tänker att egentligen blev allt så fel, för det borde vara jag som säger tack till henne och alla andra ukrainare. Vi har ukrainarna att tacka för så mycket!

Dagens anteckning – 23 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Solen skiner i Kraków, och jag känner den där behagliga känslan av resfeber, alldenstund det att jag om två veckor befinner på ett tåg till Wien. Men så öppnar jag SvD och läser en liten kort notis om att Ukrainas befolkning har minskat med 10 miljoner under de senaste tio åren.

Min tidigare själviska glädje över min förestående resa känns enkom insolent.

Nej, skrolla inte vidare. Stanna kvar ett ögonblick.

10 miljoner ukrainare har flytt, för att Ryssland tillåts terrorisera Ukraina. 10 miljoner. De valde inte att resa. De tvingades, på olika sätt, från sina hem. Och världen står och tittar på.

Några klick bort hittar jag en artikel om att Putin har bjudit in några världsledare till Kazan i ett desperat försök att tvätta sina solkiga mördarhänder. Och han lyckas ju, för med på med på mötet finns bl.a. generalsekreteraren för FN.

Ett liknande möte skulle vara otänkbart för ett år sedan, säger Stefan Ingvarsson analytiker vid Centrum för Östeuropastudier i artikeln.

Vi vill gärna leda bort tankarna från det som är obehagligt. Det är kanske mänskligt, men i grunden och botten själviskt. Vi måste försöka hålla kvar tanken vid dem som lider. Ty om vi förtränger lidandets existens, avsäger vi oss också på något vis vår framtid att existera i fred och frihet.

När jag skriver detta kanske FN:s generalsekreterare skålar i champagne med Putin och hans kumpaner. Tanken väcker förstås anstöt och vrede. Men bruka dessa känslor på klokt vis. Donera en slant till Ukraina. Om du har det skralt ekonomiskt, dela en postning om kriget, eller prata med någon som du tror att vandrat för långt bort i förträngningarnas dalgång.

Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski

Med Marla och Jay i Rohatyn

Category: by sophie engström, Historia, Intervju, Jews, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

19 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Ivano-Frakivsk oblast eller Ivano-Frakivsksjtjyna
Rohatyn Jewish Heritage

Rohatyn kan måhända tyckas vara en liten och betydelselös ort i Ivano-Frakivsksjtjyna, som vi nu befinner oss i, men skenet bedrar, enär det är härifrån som Marla Raucher Osborns och Jay Osborns arbete utgår ifrån. Vi ska således åter stifta bekantskap med dessa två aktivister som på många vis förändrat stadens renommé. Sedan deras organisation, Rohatyn Jewish Heritage, kom till stan hat väl inget varit sig riktigt likt. Låt oss därför återvända till en resa i december 2017 till Rohatyn med Marla och Jay.

Tilläggas bör dock att sedan artikeln skrevs har Rohatyn Jeish Heritages arbete fortsatt i oförminskad skala, och ett av de senaste tillskott är en förteckning över judiska begravningsplatser i bland annat Lvivsjtjyna, Ternopilsjtjyna och Ivano-Frakivsksjtjyna. En viktig dokument.

—

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Kohanim hands. Här kan du läsa mer om dessa tecken på judiska gravstenar.


Marla och Jay på gamla begravningsplatsen i Rohatyn.

Med en bandura i Charkiv

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna
Bandura

Så har vi då kommit fram till Charkiv oblast, eller Charkivsjtjyna om man föredrar det. Och vad är det vi hör, om inte en bandura, eller kobza, som den också kallas! Detta vackra stränginstrument som förknippas med just Ukraina och de långa vidsträckta områdena som kallas eurasiska stäppen, vilken sträcker sig från norra Kina till Ungern.

Det är nu inte alls konstigt att vi hör en bandura ljuda just här i Charkivsjtjyna. Området har nämligen gett namnet åt en särskild teknik att framföra instrumentet på. Charkiv-tekniken, som den givetvis heter, innebär att man håller instrumentet mot sin mage, så att man ledigt kan använda båda händerna när man knäpper fram tonerna. Tekniken illustreras i teckningen nedan. Den andra vanligt förekommande tekniken kallas Kyjiv-tekniken, och den innebär att man håller instrumentet vinkelrätt ut från kroppen. Denna teknik är idag något vanligare än den som uppkallats efter Charkiv.

På teckningen nedan ser ni förövrigt en förhållanden känd bandurist (som instrumentets spelmän kallas). Han hette Pavlo Myxhajlovytj Hasjtjenko (Га́щенко Павло́ Михайлович). Ingen vet när han föddes, men troligen föddes han i dagens Ryssland under 1800-talets andra hälft. När han var 11 år förlorade han synen i sviterna av smittkoppor. Det hindrade honom dock inte från att utveckla sin konst och han tillhörde, tillsammans med sin något mer kända bror Stepan Pasjuha Artemovutj (Пасюга Степан Артемович), bland de främsta av dem som behärskade Charkiv-tekniken.

Första gången som en bandura omnämndes var långt tidigare och det var i en polsk krönika år 1441. En ruthen (alltså en ukrainare) vid namn Taraszko var anställd vid Sigismund Vasas hov för att underhålla den polske kungen med att spela på sin bandura, samt spela schack. I Tsarryssland var banduran däremot illa sedd under lång tid, och mellan 1876-1902 fanns det hårda restriktioner mot att spela instrumentet.

De båda bandurist-bröderna Pavlo och Stepan gick tyvärr samma sorgliga öde till mötes. Båda svalt ihjäl år 1933 under den av Sovjetunionen orkestrerade svältkatastrofen Holodomor. Men Stepans toner finns bevarade, och nedan kan ni lyssna på en skramlig inspelning med honom.