viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Snöflingorna singlar ner sådär vimsigt och lite veligt som de brukar göra. De flyger hit och dit utan att riktigt verka veta vilken plats som är den rätta att landa på. Ingen snöflinga färdas så som den andra. Var och en gör sin egen allenastående resa mot marken. Trots att de är många till antalet, och att de faktiskt snart härskar över varje bit av himlen, känns ordet snösmocka lite orättvist. Ty hur skulle någon så vimsig och velig kunna vara upplagd för en boxningsmatch? Men det är kanske snöns mest lömska egenskap, att den kan lura oss att tro att den är beskedlig.

En glasögonprydd man, iklädd öronlappsmössa och luvtröja under skinnjackan, står och röker på en balkong. Röken letar sig ut ur hans mun och sträcker sig upp mot himlen. För ett ögonblick skymmer den hans ansikte. Bara glasögonen glänser till genom röken. Några snöflingor letar sig in på balkongen och landar på (den möjliga) pälsimitationen på hans mössa, snart ska dess vita kroppar smälta ner till vattendroppar, och skapa ett glänsande pärlband på mössan åt den rökande mannen.

På trottoaren trampas snön ner och packas till framtida isfläckar att halka på. Avtrycken från skosulorna avbryts av spår av tassar. De mindre hundarnas tassavtryck landar liksom ovanpå snön. Man kan tydligt se avtrycken av deras klor och hur vackert formerade deras trampdynor är. Snart anländer en ny omgång snö vars främsta uppsåt är att gömma avtrycken.

Och allt det här sker samtidigt som mina tankar egentligen inte riktigt är här, utan cirka 150 mil härifrån, vid fronten där Ukraina modigt kämpar för sin frihet. Den ligger aldrig långt borta i mitt inre. Och jag tänker att allt det jag nyss sett här, faktiskt också skulle kunna vara där. Kriget är nämligen inte längre bort än så.

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Hallandsåsen öppnar himlen sin blå port, och låter ljuset strömma ner till oss vinterbleka krakar. Molnen bildar böljande hav av kuddar i horisonten. Vid Laholmsbuktens norra strand skär Nissans svarta vatten rakt genom Halmstad, eller Halmstæde som den kallades i de danska dokument där platsen nämndes för första gången på 1200-talet. Det karakteristiska danska trapptornet på Sankt Nikolai kyrka skvallrar också om det inflytandet och makt landet i västerled hade över dessa trakter fram till freden i Roskilde. Och trots dess svenska toppiga kyrkspira lyckas kyrkan inte riktigt att se ut som en svensk kyrka. Det ser faktiskt mest bara ut som om den fått en dumstrut på huvudet.

På andra sidan torget rövas prinsessan Europa bort av Zeus som har förvandlat sig till en tjur. Han hade tydligen beslutat sig för att våldföra sig på prinsessan eftersom han blivit förälskad i henne. Enligt den grekiska mytologin, vill säga. Nåja, jag känner att någon borde rädda Europa, och som av en händelse, som nästan känns som en tanke, vajar en ukrainsk flagga ett stenkast från den bortrövade Europa. Men så borde det ju förstås inte vara. Förhållandena borde vara den omvända. Det borde vara Europa som rusar till Ukrainas räddning.

Sålunda går mina tankar när jag sammanstrålar i Halmstad med en kär vän, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Tack, Maria, för en underbar dag!

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.

Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.

Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.

Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte rädd för tredje världskriget, för det är redan här. Ja, många av er som läser håller nog med, men några kanske ännu lever i förnekelsens skugga och hoppas att om vi bara motar griniga Putin i grinden, så kommer allt gå fint. Men så är det inte. Han kommer inte att sluta hata oss för att vi kliar honom bara örat.

Så gick mina tankar idag på morgonen efter att ha vaknat och läst nyheterna om att Ryssland hade utsatt Ukraina för en av de mest massiva angreppen med 193 drönare och 94 missiler. Efter anfallet hade hälften av landets invånare ingen ström, vilket inte bara innebär att man inte kan tända i taket, utan kan också betyda att man inte har värme eller får vatten när man vrider på kranen.

Det här är bilden som ges av Ukraina i media och andra publikationer. Och den stämmer överens med verkligheten, men är också bara en bit av den ukrainska verkligheten.

Jag försöker vaccinera mig mot att det ryska mördandet upptar hela mitt medvetande, genom att fokuserar på den ukrainska kulturen, så som på kören Homin från Lviv som är på turné i Sverige, och givetvis gör succé. Jag tänker på det nyskapande bandet Pyrih i Batir från Lviv som har kommit ur med några härligt egensinniga jullåtar. Jag tänker på alla författare och översättare som trots ringa medel fortsätter att arbeta för att bevara och stärka det ukrainska språket. Och givetvis tänker jag på alla musiker, tonsättare, bildkonstnärer som trots alla hinder fortsätter att skapa, som för att bära Ukraina mot en bättre framtid. Jag tänker också på alla barn och ungdomar som studerar för ett Ukraina i fred. Och givetvis tänker jag på deras lärare som lotsar dessa barn och ungdomar till deras kunskaper.

Och jag kan inte låta bli att tänka på julgranarna på torgen runt om i Ukraina, som med sin blotta existens riktar ett särdeles långt finger mot krigsherrarna i Ryssland.

Allt det här innebär dock inte att jag inte tänker på alla jag känner som är vid fronten, alla dem som har sina nära och kära där och ni som söker svar på om era anhöriga finns i livet ännu, eller om de har stupat. Ni finns ständigt närvarande i mina tankar.

—

Bilderna visar drönarna och missilernas väg, bild från Pyrih i Batirs nya video samt kören Homin i Sverige.

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag möter dem på tåget mellan Wien och Kraków. Den unga mamman och hennes lille son. Han är inte mycket längre än en tvärhand hög, och det är inte troligt att han är mycket äldre än tre år. Trots hans ringa ålder pratar de pratar konstant med varandra. Deras sjungande språk fyller snart hela vagnen, och alla ler vänligt mot den lille pojkens olika påhitt. Fantasin tycks inte ha några gränser. Pusselbitarna ska man smaka på. Gosedjuren ska visa upp för konduktören, som tålmodigt kontrollerar den mjuka tygvarelsen innan hon tar sig en titt på biljetten. Vi har alla oändligt med tålamod, ty vi vet att deras resa knappast är enkel. Mamman och barnet är nämligen från Ukraina, det hör vi, eftersom de båda talar detta varma, klingande och sjungande språk.

Han är alltså inte äldre än tre år. Kanske någon månad åt endera hållet, men ung nog för att inte känna till något annat tillstånd än krig. Ja, de har varit, eller kanske till och med bor, utanför Ukrainas gränser, men kriget finns nog hela tiden där i tankarna. Det syns tydligt på den unga mamman, vars ansiktsuttryck ibland liksom vänds inåt mot en plats av smärta. Ett ansiktsuttryck jag sett hos så många ukrainare, vare sig de bor nära eller långt ifrån fronten. Alla har de en erfarenhet av kriget. En erfarenhet som sätter spår i deras yttre. Det behöver inte vara ett öppet sår för att skapa smärta. Allt det behöver vara är en flackande blick. En oro som syns utanpå.

När tåget anländer till Kraków vinkar jag hejdå till mamman och barnet, med orden “До побачення” (“Do pobatjenja”). Deras resa är inte över, då de ska fortsätta tre timmar till mot polska Przemyśl innan de tar tåget över gränsen till Ukraina. Jag tänker på den lille pojken idag och på alla andra barn i Ukraina som inte känner till en annan verklighet än krig. Vare sig de bor i eller utanför Ukraina. Och jag tänker att vi har svikit dem på så många sätt. Jag önskar att våra politiska ledare hade modet att medge detta.

Idag är det 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, men denna fas av kriget inleddes egentligen för 3925 dagar sedan och är en del av den flera hundra år långa aggression som Ryssland utsatt Ukraina för.