viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.

Johannes Brahms år 1889

Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg

Hans von Bülow med pipskägg

Rickard Wagners skepparkrans

Gustav Mahlers skägg