viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under trädens grenvävnader i Planty går min färd hemåt på cykel. Allt registreras i jakt på dagens anteckning. Jag smyglyssnar på varje samtal som förs. Försöker bestämma varifrån de kan komma, men ganska ofta fallerar mina försök, enär jag inte hinner höra om vad samtalet handlar. Men en grupp punkare står i alla fall och övar franska glosor. På andra sidan promenadstråket syns en tax sniffa på en fläck, och dess nos följer ett för oss osynligt spår. Ägaren studerar sin mobil. Lite längre bort står en dam med silvrig dunjacka och försöker hitta sin position med hjälp av sin mobil. Hennes förvirrade uppsyn avslöjar att hon inte blev klokare. Ett cykelbud trampar fram i en hiskelig fart och skrämmer bort taxen från hans undersökningsplats, och taxen håller nästan på att krocka med en ensam kvinna som joggar förbi. På hennes ryggtavla ser jag den ukrainska treudden.

På ukrainska heter treudden “tryzyb” (тризуб) och har anor från Rurikdynastin, som härskade över Kyjivriket från 800-talet till 1500-talets slut. Första gången som symbolen syntes var på mynt som hade utfärdats av Volodymyr den helige, eller Volodymyr den store, som härskade under 900-talet. Treudden gick sedan i arv mellan olika generationer av härskare, men var inte något statsvapen. Det var först i februari 1918 som den antogs av den då nybildade Ukrainska folkrepubliken, efter ett förslag från den historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Men när folkrepubliken besegrades av Sovjetunionen avskaffades symbolen och ersattes med den sovjetiska hammaren och skäran. Det skulle dröja fram till 1992 som treudden fick bli en symbol för Ukraina, och idag känner nog alla till den. Men vad står de tre uddarna för, kan man undra. Om det tvistar de lära, och något definitivt svar på den frågan finns inte.

Kvinnan med treudden på ryggtavlan har sprungit vidare och hennes hästsvans syns gunga fram långt där borta i Planty. Taxen har ånyo funnit en intressant fläck att studera med hjälp av sin nos, och ägaren står tålmodigt och tittar, i sin mobil.


Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.


Dagens anteckning – 30 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är nog inte så många som tänker på honom, den där tunne mannen med sitt glesa skägg, som ibland syns på en bänk i Planty i närheten av filharmonin. Där han sitter och röker och askar i sitt medhavda blå askfat av gummi.

Om man nu händelsevis råkar få syn på honom, kommer man nog ana att han registerar allt som sker runt omkring honom. Det förefaller som om han ser allt. Turisterna som tultar fram, trötta efter allt nyupptäckt. Barnen som samlar de färgrika löven, eller som bara skriker för att de inte fått tillräckligt med glass eller uppmärksamhet. Cyklisterna som jagat pilar mellan fotgängarna och de cyklister som rullar fram i sakta mak och låter höstlövens mjuka frasande ackompanjera kedjans knorrande. De unga paren som vänslas på parkbänkarna. Hundarna som är ute och rastar sina mobilförsedda ägare. Munkarna som raskt traskar genom Planty, och som med sina långa tygsjok, inpyrda av kyrkans rökelser, lämnar efter sig spår av något historiskt, avlägset och mystiskt. De äldre damerna som ingen längre ser, men som så gärna vill bli sedda, ja, till och med dem ter det sig som vår rökande man på bänken ser.

Eller så ser han inte allt detta, utan vänder blicken inåt mot en punkt där han kan smaka på en liten stunds avskildhet.