viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty syns en trött man sitta på sin piedestal och luta sig mot ett svärd. Det tycks blåsa, ty hans skägg av sten verkar ha fångats av en vind. Vid hans fötter sitter ett medtaget gossebarn. Det är svårt att sia om varför de har slagit sig ner där de har, men kanske är de ute någonstans på den ukrainska stäppen och har blivit orkeslösa av de till synes oändliga viddena.

Det skulle nämligen kunna stämma in på mannen som står, eller snarare sitter, staty i Planty, då det rör sig om skalden Bohdan Zaleski (1802-1886), som förknippas med den “Ukrainska skaldeskolan”, en litterär gruppering som uppstod under 1800-talets första hälft. Det som utmärker gruppen är att de skildrade motiv från den ukrainsk folkkultur, histora, myter, landskapet och även berättelser om kosackerna. De som tillhörde denna grupp hade alla någon koppling till dagens Ukraina, som då till största delen styrdes av Tsarryssland, samt att de var polskspråkiga. Med sina bidrag skulle de forma en uppfattning om Ukrainas roll i polsk kulturhistoria. Som ni förstår så är detta idag ett känsligt ämne och inte alla i dagens Ukraina omhuldar skalderna i ovannämnda gruppering.

Nå, Bohdan Zaleski hade ett nära band till det som idag utgör Ukraina. Imorgon är det nämligen 223 år sedan han föddes i byn Bohatyrka som ligger strax söder om Kyjiv. Byn är mycket liten och det tycks som om det enda de riktigt yvas över är nämnde Bohdan. Familjen var en fattig adelsfamilj och snart fick han flytta till Uman (också i Ukraina) och bo hos en annan familj för att studera. Redan tidigt visade han prov på sin skarpa penna och flyttade därför snart till Warszawa för vidare studier. Där träffade han förkämpar som ivrade för polsk självständighet som han anslöt sig till. Detta engagemang gjorde att han tog värvning på polska sidan i Novemberupproret (1830-31), där polska upprorsmän gick i krig mot Tsarryssland. Kriget skulle bli mycket blodigt och snart stod ryssarna som segrare. De polacker som hade stått på den polska sidan förvisades till Sibirien, men Bohdan lyckades mirakulöst fly och en kringflackande tillvaro skulle nu ta vid och skulle vara livet ut.

I exil skulle han dock fortsätta verka för Polen och han satt under en tid i sejm (som också var i exil). Han skulle också bli vän med nationalskalden Adam Mickiewicz, men de dock skulle bryta med senare i livet. Han blev också nära vän med tonsättaren Fryderyk Chopin, som han delade kärleken till folkmusik med. Zaleskis dikter var ofta författade med en rytm, och flera blev tonsatta (dock inte av Chopin). Genom Chopin skulle Bohdan också träffa sin blivande fru, Zofia Rosengardt, som var elev till Chopin.

Bohdan Zaleskis litterära produktion kan egentligen beskrivas med tre ord: “kärleken till Ukraina”. Hans kanske mest kända verk är “Duch od stepu” (“Stäppen ande”) från 1841, som är en melankolisk betraktelse över stäppens stora vidderna. Bilden han ger av Ukraina, i detta verk och många av sina andra, är ljus, lyrisk och kärleksfull och han skildrade gärna den ukrainska stoltheten. Under hela sitt liv längtade han tillbaka till sina hemtrakter i Ukraina, men han fick aldrig återvända, utan slutade sina dagar i Paris.

Dagens anteckning – 10 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty har Kung Bure lämnat, eller kanske helt enkelt glömt, kvar några smutsgrå högar som tidigare kallades för snö. Den ligger som små isiga klumpar och tycks föredra att uppehålla sig där snön en gång pressades samman av en sko eller hundtass. Det är märkligt att något som en gång var fagert som ny och ung, blir motbjudande och icke särskilt önskvärd som åldring. Men misstolka mig inte, jag gör absolut ingen jämförelse med oss människor, ty till skillnad från oss verkar snön inte alls bli vis av levnad, utan bara bli till is. Den har kanske missuppfattat något.

Under det som en gång var snö syns jorden titta fram. Den har dessvärre inte klätt sig för tillfället, den blev kanske tagen på sängen och är fortfarande naken utan ett endaste strå av gräs. Men två svarta småhundar, som är ute och går med sina människor, har klätt sig efter väderleken, och bär stolt sina stiliga vintertäcken. De två hundarna tittar lite forskande på varandra. Frostigt tycks det helt enkelt. Det verkar som om de båda överväger, lägger fram argument för och emot, huruvida de ska nosa närmare på varandra. Men ingen av dem tycks vilja bryta isen, och snart drar de åt vars ett håll med sina människor i släptåg.

På polska har hund fått ett synnerligen märkligt namn, nämligen “pies”. Ordet är så märkligt att man faktiskt inte kan komma överens om varifrån det kan tänkas härröra. Vissa menar att det är ett slags ljudhärmande ord, och kommer sig av att man tidigare kallade på hundar genom att göra ljudet “ps, ps”. Själv trodde jag att det var något som okunniga använder när de försöker kalla på katter. Ytterligare en teori menar att pies kommer från det latinska ordet “specio” som betyder “jag ser”, vilket anspelar på hunden som vakthund. Ännu några andra menar att “pies” har släktskap med det polska ordet för öring (“pstrąg”) som i urslaviska har en adjektivform som betyder “prickig” eller “fläckig”. Hunden skulle därför kunna kallas för “den fläckiga”.

Så här kan man i det närmaste hålla på i oändlighet, vilket inte var avsikten med den här anteckningen. Men innan vi lämnar “pies” måste vi ändå uppehålla oss vid den märkligaste teorin. Den menar nämligen att det går att finna ett släktskap mellan “pies” och “pisuarem”, alltså pissoar. Fast eftersom hundarna fanns långt före pissoarerna kan man tänka sig att det snarare handlar om ett verb för “att kissa”. Hund enligt denna teori skulle alltså betyda “den som kissar”, vilket förvisso är sant, men det är kanske bäst att vi lämnar det här ämnet innan jag får ovett.

Dagens anteckning – 9 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.

Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.

När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.

Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.

—

Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.

Dagens anteckning – 16 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty har trädens gröna blad börjat åldras så där som de gör så här års. En svag anstrykning av rött, brunt och gult som börjat krypa från blandens kanter mot dess mitt. Ännu har de inte letat fram höstens allra starkaste färger som naturen varje år, till vår stora förundran, förmår skapa. Men tids nog kommer trädens klädedräkt spraka i sin fanfar för hösten. Eller så är det månne en sista hyllning till sommaren.

Denna process, att byta ut den gröna färgen till höstens färgkavalkad, är egentligen en slags hushållning av resurser. Träden vill helt enkelt ta till vara på det gröna klorofyll som finns i bladen, och mycket förenklat kan man säga att när de tar sig an den uppgiften ändra bladen färg och de blir gula, orangea eller bruna. Den röda färgen tillkommer dock på ett annat sätt, då det istället verkar röra sig om något slags pigment och fungerar också som bladens solskydd. Ju soligare höst desto rödare blad på träden, alltså.

Någonstans mellan det att bladen sitter på trädens grenar till det att de singlar ner mot marken och påbörjar sin förmultning, byter de ju som bekant också namn och vi börjar kalla dem “löv”. Ordet “löv” förekommer också som efterled bland ortsnamnen i södra Skandinavien. Dessa ortsnamn tillhör möjligen bland de äldsta ortsnamn vi har i Skandinavien, ty man tror att de tillkom redan under folkvandringstiden, alltså under den förkristna tiden. Vi finner namn med efterledet -löv både i Danmark och södra Sverige, och som exempel kan ges Arlöv och Burlöv i Skåne. Men man ska nu inte hoppa i galen tunna och anta att namnen kommer av att man på dessa ställen haft stora mängder av löv. Nej, den troligaste förklaringen till efterledet -löv är tydligen att det härrör från det danska verbet “lämna” (levne) och anspelar helt enkelt på arv, alltså överlämning, av gårdar eller mark till barn.

Tänk, där ser man vad bladen och löven i Planty kan lära en.

Dagens anteckning – 1 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under trädens grenvävnader i Planty går min färd hemåt på cykel. Allt registreras i jakt på dagens anteckning. Jag smyglyssnar på varje samtal som förs. Försöker bestämma varifrån de kan komma, men ganska ofta fallerar mina försök, enär jag inte hinner höra om vad samtalet handlar. Men en grupp punkare står i alla fall och övar franska glosor. På andra sidan promenadstråket syns en tax sniffa på en fläck, och dess nos följer ett för oss osynligt spår. Ägaren studerar sin mobil. Lite längre bort står en dam med silvrig dunjacka och försöker hitta sin position med hjälp av sin mobil. Hennes förvirrade uppsyn avslöjar att hon inte blev klokare. Ett cykelbud trampar fram i en hiskelig fart och skrämmer bort taxen från hans undersökningsplats, och taxen håller nästan på att krocka med en ensam kvinna som joggar förbi. På hennes ryggtavla ser jag den ukrainska treudden.

På ukrainska heter treudden “tryzyb” (тризуб) och har anor från Rurikdynastin, som härskade över Kyjivriket från 800-talet till 1500-talets slut. Första gången som symbolen syntes var på mynt som hade utfärdats av Volodymyr den helige, eller Volodymyr den store, som härskade under 900-talet. Treudden gick sedan i arv mellan olika generationer av härskare, men var inte något statsvapen. Det var först i februari 1918 som den antogs av den då nybildade Ukrainska folkrepubliken, efter ett förslag från den historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Men när folkrepubliken besegrades av Sovjetunionen avskaffades symbolen och ersattes med den sovjetiska hammaren och skäran. Det skulle dröja fram till 1992 som treudden fick bli en symbol för Ukraina, och idag känner nog alla till den. Men vad står de tre uddarna för, kan man undra. Om det tvistar de lära, och något definitivt svar på den frågan finns inte.

Kvinnan med treudden på ryggtavlan har sprungit vidare och hennes hästsvans syns gunga fram långt där borta i Planty. Taxen har ånyo funnit en intressant fläck att studera med hjälp av sin nos, och ägaren står tålmodigt och tittar, i sin mobil.

Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.

Dagens anteckning – 30 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är nog inte så många som tänker på honom, den där tunne mannen med sitt glesa skägg, som ibland syns på en bänk i Planty i närheten av filharmonin. Där han sitter och röker och askar i sitt medhavda blå askfat av gummi.

Om man nu händelsevis råkar få syn på honom, kommer man nog ana att han registerar allt som sker runt omkring honom. Det förefaller som om han ser allt. Turisterna som tultar fram, trötta efter allt nyupptäckt. Barnen som samlar de färgrika löven, eller som bara skriker för att de inte fått tillräckligt med glass eller uppmärksamhet. Cyklisterna som jagat pilar mellan fotgängarna och de cyklister som rullar fram i sakta mak och låter höstlövens mjuka frasande ackompanjera kedjans knorrande. De unga paren som vänslas på parkbänkarna. Hundarna som är ute och rastar sina mobilförsedda ägare. Munkarna som raskt traskar genom Planty, och som med sina långa tygsjok, inpyrda av kyrkans rökelser, lämnar efter sig spår av något historiskt, avlägset och mystiskt. De äldre damerna som ingen längre ser, men som så gärna vill bli sedda, ja, till och med dem ter det sig som vår rökande man på bänken ser.

Eller så ser han inte allt detta, utan vänder blicken inåt mot en punkt där han kan smaka på en liten stunds avskildhet.