viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

En tät dimma har sedan flera dagar klätt Kraków i en osedvanligt grå skrud, nästan som ett sorgflor. Tjock och otymplig ligger dimman platt mot synfältet och hindrar varje ansats att se klart på situationen. Tankarnas siluetter kan omöjligt forsa fram i så dålig sikt. De sjunker trötta och förvirrade ner, och försvinner slutligen in och upplöses i en grå materia. Även stadens vanligtvis tydliga konturer flyter ut ur sina ramar och färdas helt oväntat in i varandra, där de möts i en otydbar sammansvetsad sammansvärjning mot varje försök till överskådlighet. Vid Wawels fot pressar sig bilarna fram genom dimman, med sina ulliga ljuskäglor försöker de lysa upp det töcken som omger dem.

Nu vurmar jag inte särdeles för bilar och vänder snart blicken mot annat som lyckas lysa upp och genom de täta slöjorna. Och jag må har tilldelats en särskild röta idag, ty någon förträffligt rådig tjänsteman på stadskontoret hade tydligen bestämt att idag var dagen då stadens julkrubbor, kallade szopki krakowskie, skulle lysas upp.

Traditionen med att bygga de krakowitiska julkrubborna har anor sedan medeltiden men det var på 1800-talet som den fick sin nuvarande form, och sedan 2014 finns den med på Usecos lista över immateriella kulturarv. Det är alltså själva traditionen att bygga julkrubborna som hamnat på listan och inte krubborna i sig. Första torsdagen i december kommer hantverkare från hela regionen samlas vid Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina alster som de knåpat på under året. Så just nu pågår det alltså en faslig aktivitet i olika hobbyrum i grannskapet, där det klistras, klipps och filas på årets skapelser. Dessa kommer under de efterföljande veckorna att kunna beskådas på stadsmuseet.

Och precis som hantverkarna i sina hobbyrum som bygger julkrubbor, har jag idag ägnat mig åt ett stycke svenskt immateriellt kulturarv, nämligen den att sjunga luciasånger och förbereda årets upplaga av lucia med det innevarande läsårets ettor. Och precis som varje år känner jag sådan aktning för studenternas hängivenhet och mod, vilken också skänker mig en stolthet över att få vara deras lärare.

Och precis som någon av Beethovens symfonier (varför inte den fjärde som jag lyssnar på just nu) inleddes denna text surmulet och modfällt, för att (precis som nämda symfoni) brista ut i en fanfar för livets härligheter.

Dimmorna i mitt inre har sålunda skingrats.