viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har flyttat in en Liliput i mitt kök. Tack och lov är det inte någon pyssling eller tummeliten, utan helt enkelt en ost. Jag har under flera år sneglat lite misstänksamt mot den när jag varit och handlat, och inte införskaffat den då den inte alls har ingett någon förtroende i sin lustiga plastförpackning. Men under någon slags påverkan från högre makter eller möjligen som ett utslag av tankekollaps, hamnade den härför leden i min varukorg och sedemera i mitt kylskåp och därefter på någon av mina smörgåsar.

Och det visade sig att osten var en mycket angenäm bekantskap. Smaken får mina tankar att söka sig till någon upplevelse från min barndom, och möjligen mormors vana att alltid ha en Port Salut hemma. Liliput är gräddig i sin konsistens med en behaglig syrlig eftersmak. Sedan dess har Liliput blivit ett återkommande, om än inte särskilt långlivad, gäst i mitt kylskåp.

Men man kan ändå undra hur den har fått sitt namn. Har det månne med Gullivers resor att göra? Efter att nogsamt ha studerat diverse källor kommer jag till slutsatsen att ingen tycks veta bestämt varför den heter som den heter, men att det kan ha att göra med att den förväntas vara liten. Vidare visade det sig att den möjligen härrör från det litauiska köket. Där har de nämligen en ost som heter Liliputas. Som ni vet har litauerna en särdeles förkärlek för ändelsen -as.

Den litauiska förlagan har bestämda mått, med en höjd av sju och en halv till tretton centimeter, vidden ska ligga på sju till åtta centimeter och vikten får inte överstiga ett kilo. Den är därtill försedd med ett skikt av vax för att skydda den från att torka ut eller tappa smak. Vidare produceras den litauiska osten i samhället Belvederis. Ja, litauerna har en förkärlek för att också sätta ändelsen -is på ord, och både -is och -as förekommer på diverse maskulina substantiv, men även på en del adjektiv.

Nå, Liliputas specifika karaktär och bestämda produktionsplats gjorde att den 2015 hamnade på EU kommissionens lista för att skydda regionala jordbruksprodukter. Det här ledde till att polackerna började gnissla tänder, ty de har, som ni redan vet, en likvärdig ost som kallas för Liliput. Många polacker anser att polska Liliput är minst lika specifik som litauernas Liliputas. Men det har EU kommissionen ännu så länge inte bifallit, vilket har lett till att polackerna satt upp Liliput på en inhemsk lista över unika, polska regionala jordbruksprodukter.

Ett annat besvär är att det inte tycks vara lätt att avgöra vilken av de två som kom först, Liliput eller Liliputas. Och den enda skillnaden jag kan finna är att den polska varianten inte har ett lager av vax, inte har bestämda mått eller vikt samt att den tillverkas i Polen (närmare bestämt i Storpolen). Men jag ska inte svära på att det är den enda skillnaden mellan dem, ty sanningen att säga har jag aldrig smakat Liliputas. Kanske har den en helt annan karaktär som för mina tankar någon annanstans än till mormors kylskåp.

Med andra ord är det ytterligare en anledning att någon gång styra kosan mot Litauen.