viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På himlen har det tornat upp stora pyramidformade moln, som tycks bära på ett särdeles dåligt humör. Lynnigt kastar de sina olika utgjutelser över de icke ont anande nejderna. Människorna hukar under sina paraplyer och djuren tar sin tillflykt till trädens skyddande bladverk. En sådan dag lämpar det sig väl att åka till Landskrona, enär solen alltid skiner när jag har glädjen att besöka den staden.

Varför Landskrona har ett dåligt rykte är för mig en gåta. Någon mer trivsam stad är svår att finna. Särskilt i grannstaden Helsingborg är det nästan ogörligt att höra någon säga något gott att säga om Landskrona. Kanske ligger städerna bara för nära, eller så är det bara gammal vanlig hederlig rivalitet som gör att de båda tycks ha svårt att trivas i varandras sällskap.

Och de båda städerna har ju fått “dras med varandra” (uttryckt på redig skånska) väldigt länge. Helsingborg, som är en av Nordens äldsta städer med anor från vikingatiden, har kanske aldrig helt enkelt accepterat nykomlingen Landskrona, som satte sig till rätta i inledningen av 1400-talet. Beslutet att ge Landskrona stadsprivilegier togs av den svensk-dansk-norska kungen Erik av Pommern, som föddes i staden Darłowo, som ligger i dagens Polen. På Erik av Pommerns tid kallades dock Darłowo för Rügenwalde, och låg i hertigdömet Pommern som då var ett tyskt furstendöme. Fast egentligen var det inte Landskrona som fick stadsprivilegier utan ett fiskeläge vid namn Sønder Sæby. Ortsnamnet Landskrona dök dock upp ungefär samtidigt som Sønder Sæby fick stadsprivilegier, och Landskrona började därmed växa. Slottet, som kallas Citadellet, byggdes på 1500-talet, och orsaken var stadens utsatta placering, vilket också innebar att den därmed blev militärstrategiskt viktig. Det var också därför som man byggde ön Gråen, som fortfarande finns kvar.

Det som slår en när man strosar genom dagens Landskrona är att historiens vingslag och samtidens bestyr förefaller pågå samtidigt utan att störas nämnvärt av varandra. I en jämförelse med Helsingborgs stadskärna har Landskrona centrum inte skövlats i samma utsträckning. Om det beror på att staden är mindre, och därmed haft en tunnare penningpung vågar jag inte säga, men i Landskrona står exempelvis den gamla teatern kvar, äldre hus stöttar sig möt yngre förmågor, och inga stora breda gator har tillåtits skära djupa sår genom Landskronas vävnader. Jag vill inte mena att Landskrona är en stad som präglas av gemyt eller att den är någon slags idyll, men här råder en slags arkitektonisk tillfredsställdhet som man som människa villigt låter sig omslutas av. Och som grädde på moset vajade en ukrainsk flagga utanför stadshuset.


Dagens anteckning – 30 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På hyllan med boktips, på det nyöppnade kulturhuset i Höganäs, står en bok som enligt titeln ska handla om de oälskade och oönskade kvinnorna i medelåldern. Baksidestexten upplyser mig dessutom om att dessa medelålders kvinnor anses vara konservativa och trångsynta, och fortsätter med att anföra att hatet mot dessa kvinnor är intensivt samt att orsakerna till häxprocesserna vilar på detta hat. Jag ryser till, ställer tillbaka boken i hyllan och ser mig om. De flesta på kulturhuset är medelålders kvinnor, i alla fall om man ska tro Wikipedias definition av begreppet, som bestämmer att medelåldern löper mellan åren 40-65. Även några kvinnor som är 70+ skulle nog också definiera sig som medelålders, i alla fall om man frågade dem. Huruvida någon av dessa kvinnor är konservativa är dock dessvärre svårt att se från utsidan, men bland dem syns regnbågsflaggor och accessoarer som inte gärna associeras med konservativa. Även om det inte är något vattentätt sätt att bedöma dylika spörsmål, kan det måhända vila en smula korrekthet i antagandet.

Jag frågar mig på vilket sätt medelålders kvinnor är betjänta av att läsa att de är oälskade och oönskade, och dessutom konservativa? Och vem är det som hyser dessa åsikter? Borde inte boken i sådana fall stå på en hylla där människor, som tycker medelålders kvinnor är konservativa och inte önskvärda, helst samlas? Ty det är väl snarare de som skulle vara hjälpta av att läsa en bok som satte deras förutfattade meningar på skam. Vi medelålders kvinnor skulle istället kunna läsa om något som utmanande våra förutfattade meningar, om det nu finns något som kan irritera våra fördomsfria sinnen.

Och vad skulle kunna ackompanjera en så här retsam reflektion? Jo, ett foto på författaren, konstsamlaren och konstnären Nell Walden (1887-1875), i hennes hem. Hon var definitivt i medelåldern när fotot togs, och kanske ser hon konservativ ut, där hon sitter iklädd en klänning med sin konst runt omkring, men hon var faktiskt något av en revolutionär. Både som ung, i medelåldern och som äldre. Hon växte upp i en borgerlig miljö som präglades av känsla för tradition, samtidigt var hon engagerad i den radikala konsten och politiska förändringarna i sin samtid. Som konstnär var hon pionjär med sin abstrakta konst, men tyvärr fick hon problem med synen.

Fotot på Nell Walden hittade jag igår på Landskrona museum (och alltså inte i Höganäs), och bredvid konstverket av signerat av henne. Jag lägger också till ett foto från 1973 när Nell överlämnade sin konstsamling till Landskrona museum eftersom hon växte upp i staden. På fotot var hon 88 år.


Bildens källa.


Dagens anteckning – 29 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Lilla Kyrkogatan i Landskrona pågår det en violinlektion. Genom fönstret kan jag se en man som står med stråken i högsta hugg, beredd att ta vid, och brevid honom står en liten flicka, inte längre än en tvärhand hög. Och plötsligt färdas mina tankar nästan 200 år tillbaka i tiden, ty det var då som den svenska violinisten och tonsättaren Amanda Maier som ung flicka övade på sin violin just på denna gata.

Huset hon föddes i år 1853 ska enligt en säker källa inte finnas kvar. Hennes far var konditor bördig från Tyskland, och hennes mor kom från byn Tirup, som ligger mellan Landskrona och Svalöv. Föräldrarna kunde tidigt se att den unga Amanda var mycket musikalisk, och pappan, som inte bara var konditor utan även musiker, undervisade henne i hemmet. Kanske såg far och dotter lite ut som mannen och den unga flickan som idag övade tillsammans.

1869 bar det av till Musikaliska akademien i Stockholm, och hon avlade examen som Sveriges första kvinnliga musikdirektör fyra år senare. Hennes avslutningskonsert var antagligen en bejublad tillställning, och enligt källor ska hon där också ha framfört en egen romans för violin. Efter studierna i Stockholm styrde hon kosan mot Leipzig, där hon kunde fortsätta sina studier. Hon skulle senare turnera flitigt och under en av dessa blev hon god vän med Edward Grieg, som genast såg att hon var en säker och lovande tonsättare. De båda skulle vårda sin vänskap fram till hennes alltför tidiga bortgång. Hon skulle också umgås med bland annat Johannes Brahms och Clara Schumann.

Amanda Maier gifte sig 1880 med Julius Röntgen, som var son till hennes lärare. Det här innebar att hennes flitiga turnerande fick avbrytas och hon ägnade sig åt sina barns skolning. Men det medfor dock inte att hon slutade komponera. Pianokvartett i e-moll, en av hennes viktigaste tonsättningar, slutfördes julafton 1891. Tre år senare skulle hon somna in i sviterna av lungsäcksinflammation, blott 41 år.

Länk till en mycket mer utförlig biografi skriven av min mamma.

Klas Gagge kom nyligen ut med en biografi över Amanda Maier-Röntgen.


Lilla Kyrkogatan i Landskrona.


Rådhustorget i Landskrona.