viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

På trapporna till Konstakademien i Wien står en grupp studenter, följdriktigt utsmyckade enligt ungdomars stilnorm – stora, påsiga byxor, hår i grälla färger och piercade näsor och ansikten. De hälsar varandra med det muntra tillropet “Grüß Gott”. En hälsningsfras som används flitigt här i Wien. Fönstren till den stora byggnaden lyser dygnet runt. Det vet jag, enär mitt fönster på hotellet i Wien där jag bodde, vetter mot denna byggnad. För någon med orolig nattsömn är det ofta en källa till viss tröst att se att en lampa lyser vakande i någon annans fönster.

Mittemot den stora entrén till konstakademien finns ett litet torg där den store dramatiken, filosofen och författaren Friedrich Schiller (1759-1805) står på piedestal. Han står förvisso med ryggen mot konstakademien, men det är givetvis en missuppfattning att han någonsin skulle ha vänt ryggen till mot bildkonsten. Men han är dåligt upplyst just ikväll, för en äldre herre i rullstol använder strålkastaren, vilken förväntas lysa upp statyn, som läslampa. Vid sidan om den äldre mannen sitter en kvinna, på en medhavd fällstol.

Hela scenen, med studenterna och deras nattliga arbetande, Schiller och det äldre paret, andas bildning och förkovring. En slags upplysning i vår mörka tid.

Har inte Schiller skrivit något om just ljuset, undrar jag. Och givetvis har han det.

O, eine edle Himmelsgabe ist
Das Licht des Auges – Alle Wesen leben
Vom Lichte, jedes glückliche Geschöpf –
Die Pflanze selbst kehrt freudig sich zum Lichte.
(ur “Wilhelm Tell”, 1802-1804.)

(Åh, det är en ädel gåva från himlen Ögats ljus – Alla varelser lever
Från ljuset, varje lycklig varelse –
Växten själv vänder sig med glädje mot ljuset. [min, kanske inte helt korrekta, översättning.])