viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Bofink. Tänk ändå om man vore en bofink. Då skulle jag sitta just nu sitta i ett träd och sjunga en av alla sånger som jag skulle har lärt mig sedan födseln. Ja, faktum är att bofinkarna troligen lär sig sina sånger redan när de ligger inuti i sina ägg. Man kan ju försöka föreställa sig hur en bofinkdrill låter inifrån ett ägg. Kanske lite krispigt sådär som äggskal är.

Det finns förresten skillnader i deras olika regionala dialekter, men om en bofink skulle ta sig från en plats till en annan, tar den med sig samma sång och sjunger samma strofer livet ut. Den försöker alltså inte acklimatisera sig. De har inte ens ändrat sina sånger när olika livsförutsättningar har förändrats.

Däremot har man funnit att bofinkarna har ändrat sina sånger över tid. En studie som tog hela 40 år att genomföra, visade att bofinkarna modifierade några sånger, ungefär 28% av dem, men lät det stora flertalet sånger bestå. Det är lockande att leka med tanken på hur en bofinkdrill kan ha låtit för sådär 400 år sedan. Lät den lika piggt vårligt då som nu? Hade sångerna samma tempo och tonart Nåväl, vad som ändå gjorde att bofinkarns har ändrat vissa av sina sånger har man, mig veterligen, inte lyckats utröna. Sammanfattningsvis kan man i alla fall med viss rätt mena att bofinkarna är hopplöst konservativa. Men det är också möjligt att de bara har funnit ett vinnande koncept som de tycker är fördelaktigt för deras art.

Bofinkarna är stolta europeer. De förekommer förvisso även i Asien, Afrika och till och med Nya Zeeland, men det är hos oss de trivs bäst. Av världens 500-750 miljoner bofinkar finns upp mot 300-500 miljoner just på vår kontinent. Ungefär åtta miljoner bofinkar bor i Sverige, och detta antal har troligen varit ganska konstant under flera århundraden. Man tror att det kan bero på att de, till skillnad mot andra småfåglar, har gynnats av det moderna jordbruket. Men bofinkarna struntar egentligen i nationella tillhörigheter, om de är svenskar eller inte, och drar söderut till Belgien eller Nederländerna när vintern kommer. Frånsett de bofinkar som finns i Skåne, ty där kan de stanna året om.

Men man måste ändå tycka lite synd om de bofinkar som flyger till Flandern och hamnar i fångenskap. Där har man nämligen en synnerligen bisarr form av tävling, där de stackars bofinkarna tvingas tävla i vem som kan sjunga den längsta drillen. Tävlingen uppstod på 1500-talet och tycks, med sina 13 000 entusiaster, vara utbredd än idag.

Själv föredrar jag bofinkarnas sång när den sjungs i frihet. Men varje vår jag hör dem sjunga sätter de igång samma kedja av associationer. Av någon anledning börjar jag alltid att tänka på annekteringen av Krym. Antagligen hörde jag någon bofink sjunga just de dagarna. Och snart leds mina tankar till pandemin och den första nedstängningen, då tystnaden runt omkring gjorde att bofinkarna hördes så mycket tydligare. Det kan nog förfalla som negativa associationsbanor, men faktum är att deras sång då, som nu, ingav tröst och en känsla av beständighet i en orolig tid.