Bofink – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem från jobbet genom staden, möts jag av vårens febrila aktivitet. Hon har bråda dagar nu, men ännu så länge har hon inte lyckats byta ut trädens nakna grenar mot knoppar i Planty. Men bofinken har hon övertalat att sjunga sin snirkliga och lite forcerande vårvisa. Skyndsamt hoppar bofinken från gren till gren, fullt koncentrerad på sina olika vårbestyr. Det är nästan så att man känner lite oro för bofinken, den är så tidigt ute med sina vårliga göromål. Tänk om vintern vänder åter? Vad händer då med bofinkens alla planer och sånger han satt på sin repertoar?

Just det tycks också poeten Jan Brzechwa (1898-1966) kontemplerat över. I hans dikt “Ptasie plotki” (“Fågelskvaller”) från 1946 möter vi en liten bofink som sitter i en ek och oroas över att han ska bli sjuk. Tänk om jag blir förkyld och hes, tänker bofinken. Vad kommer då att hända med min konsert nästa vecka? Dessa grubblerier överhörs av en tjuvlyssnde blåmes, som ju är väldigt snabbfotad, eller snabbvingad, vilket kanske gör att det är lätt att dra förhastade slutsatser. Blåmesen förilar sig sålunda och tror att bofinken verkligen är sjuk. Han flaxar iväg för att underrätta domherren, som i sin tur berättar detta för en stare, som tydligen sitter på en dysterkvist och uppfattar det som att bofinken redan är död. Staren underrättar näktergalen om bofinkens bortgång, som i sin tur ber en sparv att bygga en kista åt den döda bofinken. Bofinken sitter dock fortfarande kvar i sin ek, fullkomligt ovetande om hela missförståndet. Men så plötsligt underrättas han om att konserten är inställd eftersom bofinken är död.

Men som tur är detta bara en barn(!)dikt, och vi får hoppas att bofinken slipper att bli förkyld eller att, gudbevars, flaxa vidare innan den stora vårkonserten går av stapeln. Slutsatsen man kan dra av denna dikt är att man inte borde måla fan på väggen, eller väcka den björn som sover, eftersom lätt kan bli som att gå ur askan i elden.

(Läsningstid: 3 minuter)

Bofink. Tänk ändå om man vore en bofink. Då skulle jag sitta just nu sitta i ett träd och sjunga en av alla sånger som jag skulle har lärt mig sedan födseln. Ja, faktum är att bofinkarna troligen lär sig sina sånger redan när de ligger inuti i sina ägg. Man kan ju försöka föreställa sig hur en bofinkdrill låter inifrån ett ägg. Kanske lite krispigt sådär som äggskal är.

Det finns förresten skillnader i deras olika regionala dialekter, men om en bofink skulle ta sig från en plats till en annan, tar den med sig samma sång och sjunger samma strofer livet ut. Den försöker alltså inte acklimatisera sig. De har inte ens ändrat sina sånger när olika livsförutsättningar har förändrats.

Däremot har man funnit att bofinkarna har ändrat sina sånger över tid. En studie som tog hela 40 år att genomföra, visade att bofinkarna modifierade några sånger, ungefär 28% av dem, men lät det stora flertalet sånger bestå. Det är lockande att leka med tanken på hur en bofinkdrill kan ha låtit för sådär 400 år sedan. Lät den lika piggt vårligt då som nu? Hade sångerna samma tempo och tonart Nåväl, vad som ändå gjorde att bofinkarns har ändrat vissa av sina sånger har man, mig veterligen, inte lyckats utröna. Sammanfattningsvis kan man i alla fall med viss rätt mena att bofinkarna är hopplöst konservativa. Men det är också möjligt att de bara har funnit ett vinnande koncept som de tycker är fördelaktigt för deras art.

Bofinkarna är stolta europeer. De förekommer förvisso även i Asien, Afrika och till och med Nya Zeeland, men det är hos oss de trivs bäst. Av världens 500-750 miljoner bofinkar finns upp mot 300-500 miljoner just på vår kontinent. Ungefär åtta miljoner bofinkar bor i Sverige, och detta antal har troligen varit ganska konstant under flera århundraden. Man tror att det kan bero på att de, till skillnad mot andra småfåglar, har gynnats av det moderna jordbruket. Men bofinkarna struntar egentligen i nationella tillhörigheter, om de är svenskar eller inte, och drar söderut till Belgien eller Nederländerna när vintern kommer. Frånsett de bofinkar som finns i Skåne, ty där kan de stanna året om.

Men man måste ändå tycka lite synd om de bofinkar som flyger till Flandern och hamnar i fångenskap. Där har man nämligen en synnerligen bisarr form av tävling, där de stackars bofinkarna tvingas tävla i vem som kan sjunga den längsta drillen. Tävlingen uppstod på 1500-talet och tycks, med sina 13 000 entusiaster, vara utbredd än idag.

Själv föredrar jag bofinkarnas sång när den sjungs i frihet. Men varje vår jag hör dem sjunga sätter de igång samma kedja av associationer. Av någon anledning börjar jag alltid att tänka på annekteringen av Krym. Antagligen hörde jag någon bofink sjunga just de dagarna. Och snart leds mina tankar till pandemin och den första nedstängningen, då tystnaden runt omkring gjorde att bofinkarna hördes så mycket tydligare. Det kan nog förfalla som negativa associationsbanor, men faktum är att deras sång då, som nu, ingav tröst och en känsla av beständighet i en orolig tid.

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 mars 2026

Dagens anteckning – 13 mars 2025