viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är möjligt att det undgått er, men idag är dagen då tonsättaren Richard Strauss föddes i München för 161 år sedan. Det finns mycket att skriva om Strauss, men jag tycker att vi istället vänder blicken mot den kvinna som aldrig vek från hans sida, nämligen hans fru Pauline de Ahna. Pauline föddes den fjärde februari året innan Richard i Ingolstadt. Hennes pappa var en framstående general, och tycks inte ha varit särdeles musikalisk. Men i hennes familj fanns både en hovoperasångerska, vid namn Eleonore de Ahna samt en känd violinist som hette Heinrich de Ahna. Hon skulle själv välja att utbilda sig till sopran och år 1887 träffade hon Richard Strauss som då var biträdande dirigent på Bayerska statsoperan. Troligen uppstod kärlek vid första ögonkastet, men om vad som händer vid deras första möte verkar det inte finnas några återgivelser från.

Pauline de Ahna följde med Richard Strauss till Deutsches Nationaltheater und Staatskapelle i Weimar då han tog över posten som chefsdirigent. Hon skulle i sin tur utbilda sig på nämnda opera till sopran. I maj 1890 debuterade hon i rollen som Pamina i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten. Och något år senare skulle hon inneha rollen som Elisabeth i Richard Wagners opera Tannhäuser. Dirigent vid dessa tillfällen var givetvis Richard Strauss.

Paret gifte sig 1894, men det skulle inte hindra Pauline de Ahna att försätta sin karriär. Hon skulle göra flera bejubladen insatser i Bayreuth, Bryssel, Berlin, Madrid för att bara nämna några av hennes stora framgångar. Hon ansågs dessutom vara den främsta av tolkarna av makens sånger och tonsättningar och båda skulle turnera ihop både i Europa och USA.

Jag har dock inte funnit några källor som beskriver hur Pauline förhöll sig till nazismen. Hennes make var ju initialt smickrad av deras intresse för hans musik, men verkar delvis ha vänt när han förstod nazismens antisemitism. Den främsta orsaken till hans förändrade attityd till nazismen var hans nära samarbete med författaren Stefan Zweig, samt att Richards och Paulines son var gift med en judinna, vars mamma deporterades till koncentrationslägret Terezin.

Det är lättare att hitta källor som beskriver Pauline de Ahnas personlighet, och hon beskrivs inte alltid i positiva ordalag. Alma Mahler lär bland annat ha tyckt direkt illa om Paulines burdusa och (enligt henne) lite manhaftiga sätt. Alma Mahler menade att man borde vakta sin tunga när man umgicks med Pauline, ty hon var helt orädd för att ge uttryck för sina åsikter. Andra vittnesmål om Paulines rättframma sätt skildrar hur hon inte skrädde orden om hon inte fick som hon ville. Vid ett tillfälle lär hon ha skällt ut en stackars hovmästare som inte kunde servera hennes favoritfisk, utan föreslog en annan fisk, med orden “Jag vill ha din skitfisk”. Och vid en repetition tillsammans med sin make ska hon en gång ha kastat partituret rakt i Richards ansikte, till musikernas stora förvåning (dirigenter är ju en auktoritär, och det är inte brukligt att kasta partitur i ansiktet på dem). Pauline beskrivs dessutom som allt från kokett, extremt feminin men alltså även som manhaftig, komplicerad och extremt ombytlig, med enorma humörsvängningar. Med andra ord var hon en riktig diva värd namnet.

Richard Strauss lär i alla fall ha uppskattat hennes raka sätt, och framhållit att: “Min fru är lite brysk, men du vet, jag behöver det”. Och många menar även att Richard Strauss aldrig hade skrivit sina storverk om det inte vore för Pauline. Hon hjälpte honom inte bara rent musikaliskt, utan stöttade honom även mentalt. De var helt enkelt som ler och långhalm. Richard Strauss gick bort i september 1949, och blott åtta månader senare skulle Pauline de Ahna också den vägen vandra.


Dagens anteckning – 23 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I min bokhylla ligger en tjock bok författad av Jan Swafford om Ludwig van Beethoven och väntar. Den tittar lite sorgset mot mig och frågar mig när jag ska våga ta mig an den. I ärlighetens namn fruktar jag inte att ge mig i kast med tjocka och insnöade biografier, ty det innebär nästan alltid en särskild sorts njutning att läsa sådana böcker. Men efter att ha läst flera biografier över tonsättare har jag blivit vis av erfarenhet, då ett uttömmande porträtt av en tonsättare alltid förändrat min uppfattning om de verk som jag älskar av dessa tonsättare. Det här är, som ni förstår, inte alltid problemfritt.

Som exempel kan tas när jag läste en biografi över Karol Szymanowski. Jag hade tidigare mycket vag uppfattning om hans person, men ganska bestämd uppfattning om hans musik. Efter att ha läst Alistair Wightmans biografi över nämnde tonsättare har jag stundtals svårt att lyssna på Szymanowskis musik utan att tänka på hans olika dispyter med vänner och kollegor, alla hans kärlekshistorier, de misogyna kommentarer han gjorde och hans antisemitiska uttalanden. Dessa delar av hans person ligger dessvärre ibland i vägen för min upplevelse av hans verk. Jag är väl medveten om att detta är ett förkastligt förhållningssätt till en konstnär, men icke desto mindre är det så att jag aldrig kan lyssna på Szymanowskis musik utan att tankarna söker sig till de delar av hans personlighet jag har svårt att samsas med.

Likaledes, men med omvänt resultat, förändrades mitt förhållningssätt till Clara Schumann efter att jag hade läst Nancy B. Reichs gripande biografi. Tidigare hade jag uppfattat Clara Schumann som en ganska karaktärslös och blek person. Men efter att ha satt mig in i hennes liv fick jag en fördjupad förståelse för hennes enorma betydelse för sin tids musik och för andra tonsättare, så som hennes make Robert Schumann och Johannes Brahms. Bilden av henne förändrades således till det positiva, och jag kan komma på mig själv att ha henne som någon slags referenspunkt.

På liknande sätt skulle min tolkning av Johannes Brahms gärning helt förbytas efter att jag hade läst Jan Swaffords biografi. Under tiden som jag läste de 800 sidorna fick jag förstå att Brahms musik inte alls var resultatet av en mossig stofils sysselsättning, utan bör istället ses som en grogrund till nya uttryck och inslag som blommade upp under det tidiga 1900-talet. Arnold Schönberg lär ju ha hävdat att det bland annat var Brahms musik som inspirerade honom att skapa tolvtonstekniken. Det här är givetvis något som mina lekmannaöron inte kan uppfatta, men jag tycker mig ändå ha fått nya förnimmelser när jag lyssnar på och reser genom det Brahmsiska landskapet.

Men ibland förändras min uppfattning om tonsättaren inte alls. Jens Malte Fischers biografi över Gustav Mahler var en förkovrande läsning, men min uppfattning om Mahlers musik förändrades inte. Kanske berodde det på att Fischer var väldigt mån om att belysa att Mahler inte hade något till övers för att försöka läsa in hur olika livshändelser påverkade tillkomsten musik. Sedan finns ju alltid “Alma problemet”, med vilket avses att Gustav Mahlers fru, Alma Mahler, var mycket noga med att sudda ut de spår i hans liv som inte stämde överens med hennes perception av hur man skulle betrakta Gustav Mahler. Jag hade dessutom läst en biografi över Alma Mahler (författad av Cate Haste) innan jag läste den om Gustav Mahler, och den läsningen förde dessvärre med sig det att min aversion mot hennes antisemitiska drag bara förstärktes. Jag har dock på senare tid börjat uppskatta Alma Mahlers tonsättningar igen, och känner tacksamhet över att hon förvaltade och hjälpte till med att sprida kunskap om Gustav Mahlers musik, så hon är delvis förlåten.

En annan biografi som gjorde ett mycket starkt intryck på mig var Julian Barnes biografi över Dmitrij Sjostakovitj. Under mina studieår lyssnande jag ofta på Sjostakovitjs musik, men sedan fick jag problem med hans koppling till den sovjetiska förtryckarmaskineriet. Barnes lyckades dock övertyga mig om att Sjostakovitj var också var ett offer för detta förtryck, så nu har jag åter tagit Sjostakovitjs musik till mitt hjärta.

Jag skulle kunna berätta om fler biografier över tonsättare jag har läst, men vem orkar med mina tirader om alla dessa mossiga tonsättare? En fredagskväll till råga på allt.

Nå, nu väntar alltså Beethoven på att bli rannsakad av min kritiska blick. Låt oss hoppas att jag fortsatt kommer att njuta av hans musik, även efter att jag har plöjt genom de 1000 sidorna som boken besitter.


Dagens anteckning – 8 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det förefaller som om hennes magnetiska dragningskraft även är verksam efter hennes död, ty få kvinnor i världen har ett särskilt begrepp knutet till sitt namn. “Alma problemet” syftar på att alla som intresserar sig för Gustav Mahler måste förhålla sig till Alma Mahlers tolkning av sin make. Hon överlevde honom med 50 år och fick se hur hans tonsättningar fick det erkännande de förtjänade. Och hon såg till att etablera den bild av honom som hon önskade.

Alma Mahler-Werfel, född Schindler, såg dagens ljus första gången i Wien år 1879. Hennes föräldrar tillhörde en bohemisk och konstnärlig elit och hon hade särskilt starka band till sin far, som dock gick ur tiden när Alma ännu var mycket ung. Hon började tidigt visa prov på musikalisk begåvning och fick sin skolning i hemmet. På den tiden var kvinnor i allmänhet inte välkomna på de musikaliska akademikerna. Hennes styvfar hette Carl Moll och var en av de mest beryktade konstnärerna under sin tid, men Alma kunde aldrig riktigt försonas honom som familjens överhuvud. Att Alma tillhörde familjen Moll hade också sina fördelar då hon fostrades in i Wiens societet. Hennes första älskare lär ha varit Gustav Klimt och han ska ha avgudat henne.

Almas läromästare i komposition var tonsättaren Alexander von Zemlinsky. Hon skrev under denna tid flera sånger och några av dem visade prov på ett fint musikaliskt uttryck. En av de finaste sångerna är i mitt tycke “Die stille Stadt” (“Den tysta staden”) troligen från 1902. Alexander och Alma fattade tycke för varandra, men den spirande kärleksrelationen skulle dock få ett abrupt slut när hon träffade Gustav Mahler på en middag den sjunde november 1901. Gustavs och Almas första möte skulle präglas av en dispyt som dominerande hela middagstillställningen.

Idag är det många som frågar sig vad Gustav Mahler (och alla hennes olika män) såg hos henne. Ofta hör man utlåtanden om hennes yttre som kanske inte riktigt stämmer överens med dagens skönhetsideal. Det troligaste är att hon var en enormt karismatisk kvinna med ett livligt intellekt.

Gustav och Alma gifte sig i den nionde mars 1902. Alma hade föreställt sig att de skulle leva ett liv tillsammans som tonsättare, men Gustav Mahler skrattade ut henne när hon försökte framhärda att hon också skulle skriva musik. Det är lätt att känna ilska mot Gustav Mahlers arroganta attityd gentemot hennes tonsättarambitioner, men detta var en tid då kvinnor ur hennes samhällsklass inte förväntades göra annat än att leva för deras män. Alma böjde sig för detta, kanske berodde det på att hon var med barn när de gifte sig, och att hon inte såg en någon annan väg ut. Under hela deras äktenskap dyrkade Gustav Mahler Alma, men hon kände aldrig samma starka känslor för honom.

Hennes stora kärlek, konstnären Oskar Kokoschka, skulle hon finna efter Mahlers död. Men före det att hon träffade Kokoschka hade hon en relation med arkitekten Walter Gropius. De inledde sin relation strax före Gustav Mahlers död. Många mahlerianer vill göra gällande att den relationen var en bidragande orsak till att Mahler dog i förtid, men sanningen att säga dog han av något så alldagligt som en influensa vilket påverkade hans svaga hjärta. Hur som helst, Alma och Walter gifte sig efter Mahlers död, men strax därpå mötte hon poeten Franz Werfel, och blev hänförd av hans energi. Dessa två skulle ingå äktenskap nio år efter att hon skilt sig från Walter Gropius. Alma och Franz skulle vara gifta fram till hans död 1945 och hennes sista nitton år i livet skulle hon leva ensam, men omgiven av många beundrare, kvinnor som män.

Trots alla dessa ord om Alma har vi inte lyckats ringa in vem hon var. Man kan till exempel undra varför hon gifte sig med två judiska män, Gustav Mahler och Franz Werfel, trots att hon ofta vädrade unkna antisemitiska föreställningar. Och varför tog hon inte upp arbetet med sin tonsättarkonst efter Mahlers död, eller då han mot slutet av sitt liv, erbjöd sig att hjälpa henne? Eller är det så att dessa frågor också är svaret på varför hon fortfarande engagerar.