• Dagens anteckning – 22 november 2026

    Dagens anteckning – 22 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    När jag kommer ut från konserten noterar jag att månen hänger, måhända lite blygsamt, strax ovanför spårvagnarnas kontaktledningar. Som om den ville vara en ton som har fästs ovanför två notrader. Men i mitt huvud ljuder alltjämt andra toner ton, nämligen de sista ödesmättade nedslagen i Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen”, framfört av sopranen Marion Grange med pianisten Anne Le Bozec.

    Och det är just i denna form, där sången blott ackompanjeras av piano, som jag på senare tid lärt mig att föredra. Det är något med verkets inneboende dramatik som gör att denna sättning är till dess fördel. Kanhända är det också något med textens alla innebörder, i alla de skrymsle där betydelserna gömmer sig. Det är å ena sidan avskalat, men eftersom det sker i mahlersk anda är varje ton mättad som om en symfoniorkester låg inlindad i varje tangents anslag.

    När jag träder in i Mahlers musik upprepas alltid samma händelsemönster. Dörren öppnas till en välbekant miljö och jag känner mig varje gång lika varmt välkommen. Men det är inte som att komma hem. Nej, det är mer som om jag vore en flyktig bekant som dörren artigt hålls upp för. Nyfiket ser, eller snarare, hör jag och studerar allt som om det vore den allra första gången, och varje gång blir jag lika överraskad, överrumplad rentav, i allt det välkända. Trots att jag känner exakt vad som kommer att hända i nästa takt.

    Och någon gång under varje konsert, ja, till och med när jag lyssnar hemma, erfar jag en välbekant och på alla sätt angenäm rysning, som leder till att mina ögon fylls med tårar. Det händer varje gång, även de gånger jag bestämt mig för att stå emot tårarna.

    Men Mahlers musik har sitt eget regelverk, och tydligen har den någon gång satt på pränt att mina ögon måste fyllas med tårar.

    Under kvällens konsert skedde som väntat samma förlopp, och inte heller denna gång lyckades jag bemästra de där tårarna. Och hur skulle det kunna vara möjligt att inte gråta när man hör denna hjärtskärande betraktelse av kärleken, mästerligt framförd av de båda solisterna. Mahler skrev “Lieder eines fahrenden Gesellen” 1884-1885 när han genomlevade en av alla sina olyckliga kärlekar. Även texten är författad av Mahler, med inspiration från “Des Knaben Wunderhorn”. Den handlar om en (förstås) olyckligt förälskad handelsresande, som genom fyra sånger vandrar genom det kärlekslösa livet, men där han jämväl drabbas av en slags ogenomtänkt eufori, som givetvis snart smulas sönder, innan han beslutar sig för att dö för egen hand. Men trots att det är så mörkt, bryter den där förödande vackra Mahler-stämningen fram, den som skänker ljus mitt i hopplöshet. Den där det måhända också står på pränt att jag måste gråta.

    Ikväll frammanade också de två solisterna, sopranen Marion Grange och pianisten Anne Le Bozec, just en sådan mahlersk atmosfär som denna sångcykel ber om. Där ljuset blommade upp mitt i allt mörker.


    Konserten arrangerades av Opera RaRa


  • Dagens anteckning  – 21 november 2026

    Dagens anteckning – 21 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Runt klockan åtta på morgonen den femte april 1803 samlades en grupp musiker på Theater an der Wien för att repetera inför uruppförandet av Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert. Det var inte Wiens bästa musiker som hade hyrts in, ty de var engagerade med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen”. Nu hade alltså Wiens näst bästa musiker en repetition på sig att få allt att klaffa inför själva konserten.

    Som väntat var repetitionen en fullständig katastrof. Musikerna hade svårt att följa med i Beethovens sinnrika tonsättning, och deras toner for som ensliga projektiler i lokalen utan förmåga att finna sig tillrätta. Ett tag såg det faktiskt ut som att allt skulle sluta i rena rama förskräckelsen. Som åhörare på repetitionen fanns också prins Lichnowsky, som var uppdragsgivare samt tillika den som Beethoven hade skrivit konserten till, och prinsen visste råd på den svåra situationen. Han sände nämligen efter bröd, vin, kallt kött till de slokörade musikerna, och med lite mat i magen kunde de snart få rätsida på de trilskande noterna och det satt ihop så pass fint att det gick att ha ett framförande av pianokonserten.

    Nu strömmade publiken till och de bänkade sig förväntansfullt i salen. Det hela måtte helt enkelt bära eller brista. Beethoven var själv solist den kvällen, och det var nog tur, ty någon annan skulle antagligen inte ha lyckats få bukt på partituret till solostämman. Bladvändaren Ignaz von Seyfried, som även var Beethovens elev, beskrev i efterhand att det han såg i partituret var tomma notblad, med blott några obegripliga hieroglyfer i marginalen. Beethoven spelade med andra ord helt ut minnet. Men det var ändå viktigt att bladen vändes när de skulle, så Beethoven bistod sålunda von Seyfried med en huvudnickning där han skulle vända blad. Enligt von Seyfried var Beethoven dessutom påtagligt road av att eleven visade sådan vilsenhet i uppdraget som bladvändare. Efter konserten skulle bara tanken på elevens förvirrade uppsyn ha orsakat några av Beethovens mest bullriga skrattsalvor.

    Beethovens tredje pianokonsert tonsattes under det man brukar kalla den första perioden i hans tonsättarskatt. I pianokonserten hörs tydliga parafraser till både Mozart och Haydn, men enligt kännare bär den också spår av det som skulle komma i senare tonsättningar. Därtill lär det vara hans första pianokonsert med mer symfonisk karaktär, alltså att den krävde en större orkester. På så sätt bidrog Beethoven till att ta pianokonserten som form, från de små salongerna till de större konserthusen.

    Under kvällens framförande av denna pianokonsert med Krakóws filharmoniska orkester tillsammans med solisten Amir Ron, fick vi njuta av en uppvisning i perfekt balans mellan musiker och solist. Men på vägen hem, i månens sken, kunde jag ändå inte låta bli med att försöka föreställa mig hur det lät den där kvällen i april 1803, då Beethoven spelade på ett fortepiano tillsammans med andra klassens musiker. Det torde ha varit mycket långt från vår samtids förkärlek för perfektionism, instrument med stark resonans och teknik.

    Under kvällens konsert framfördes också Krzysztof Pendereckis Credo, ett verk med mastodontiskt instrumentation samt med två fullstora körer (SATB samt en barnkör). Med andra ord ett tvärt kast från Beethovens pianokonsert. Det finns mycket att skriva om detta verk, men jag skulle ge mig ut på hal is om jag försökte delge er mina betraktelser om detta stycke. Jag medger härmed mina begränsningar och håller mig sålunda till Ludde.

    Några källor

    https://www.laphil.com/works/piano-concerto-no-3-in-c-minor-op-37-beethoven

    https://www.bso.org/works/beethoven-piano-concerto-no-3


  • Dagens anteckning – 20 november 2026

    Dagens anteckning – 20 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    I mörkret utanför tågfönstret syns regnet dansa i gatlyktornas sken. Små grå sammanslutningar av fukt som tillsammans tillämpar höstens gråmulna praktik. Och i den överfulla tågvagnen på väg mot Katowice hörs två ynglingar skratta åt hart när varje ämne de avhandlar. Det är nästan så man kunde tro att de skulle mena att livet vore ett skämt i sig. En äldre kvinna vid min sida suckar tungt som svar. Kanske har hon inte samma humor. Och humor är ju något som är väl inkapslat i språk, generation, och inte minst yrke, något som jag erfar varje gång jag lyssnar på Gustav Mahlers fjärde symfoni.

    Temat för denna symfoni ska nämligen vara humor, men Mahler ägnar sig åt en slags musiker och tonsättarhumor, som kanske inte är helt lätt för lekmän att upptäcka. Symfonin skrevs i slutet av 1890-talet, men den sista satsen skrevs redan 1892 och var en tonsättning av texten till en folksång med titeln “Das himmlische Leben” (Det himmelska livet) som ingick i vissamlingen “Des Knaben Wunderhorn” (Pojken med det magiska hornet). Mahler hade initialt tänkt att låta sången ingå i den tredje symfonin, men lyckades måhända inte hitta rätt plats för den.

    Men vad är det då för skämtsam Mahler vi möter? Jo, han kan nog bäst beskrivas som motsägelsefull. De inledande satserna präglas förvisso av en bekymmerslös anda, tonerna tultar fram ute i naturen med en för Mahler ovanlig uppsluppenhet. Plötsligt bryts promenaden av ett valthorn som pockar på uppmärksamhet. I nästa stund tar konsertmästaren ton några snäpp över de andra violinerna, i vilken även en lekman kan upptäcka Mahlers blinkning.

    Men i den tredje satsen hörs en helt annan Mahler, en mer eftertänksam och lite vrång Mahler, där tragedin lurar bakom varje hörn. Frågan är om inte detta är den sats av alla Mahlers satser som griper mig mest. Det är något med kontrasterna mellan den förhållandevis obekymrade vandringen i de två första satserna och denna tredje, med violinernas klagande, hornens plågade rop, de vresiga slagverken, den trumpna kontrabasen, den smäktande harpan.

    När vi leds in i den sista satsens sång möter vi istället den Mahler som är märkbart fixerad vid döden. Vi befinner oss i himlens vardag, där vinet inte kostar ett öre och änglarna bakar brödet i tavernan, där grödorna växer ur marken nästan helt av sig själv, och fiskarna hoppar ur vattnet rakt i håven. Men trots allt detta ruvar det en kuslig stämning över hela satsen, som när de små gulliga lamm lydigt låter sig ledas till slakt, eller när Lukas utan tvekan slaktar oxen och där änglarnas uppsluppna naivitet också skapar ett slags äckel. Bjällrorna, som också följer oss genom hela symfonin, skapar än mer oro, något som skaver, något skevt och otäckt. Och slutet, då de sista tonerna klingar ut, är nästan dävet, orkeslöst och uppgivet. Men vackert, så vackert.

    I de flesta uppsättningar väljer man en sopran som solist, men Leonard Bernstein har vid ett tillfälle valt en ung pojke till sången, vilket måste vara mycket passande val för den avslutande sången. En ung pojkröst torde förstärka den där kusliga atmosfären, och lura örat att det är änglarnas sång. Under kvällens konsert, med den fantastiska dirigenten Yaroslav Shemet och fenomenala Schlesiens filharmoniska orkester, fick vi höra sopranen Joanna Kędzior som solist, och hennes klara och ungdomliga röst passade ypperligt för Mahlers fyra. Dirigenten Shemet, sin vana trogen, skapade också en magisk atmosfär, där man som åhörare sögs in i ett mahlerianskt universum, mycket olik vår tillvaroform.

    När så de sista tonerna far genom den förtätade atmosfären i konsertsalen i Katowice, känns det nästan som om jag skulle kunna sträcka ut handen och nudda vid dem. Bara för ett ögonblick. Ett ögonblicket som jag önskar skulle vara för evigt.


  • Dagens anteckning  – 19 november 2026

    Dagens anteckning – 19 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Uppfattningen om vad som är kitsch förefaller vara något som är bundet till den kulturella kontext man härrör ur. När jag hör ordet förs mina tankar i illfart till Meissen-figurer i porslin, trots att jag vet att de av andra betraktas som ett uttryck för god smak och hög klass. Att jag ser dessa små läskiga (förlåt) figurer som kitsch är ju lite som ett slag i ansiktet på alla som njuter av att betrakta eller äga dem. Det är ungefär som när Gustav Mahler, i ett brev till Alma, kallade Jean Sibelius “Valse triste” för kitsch, vilket varje finne torde uppfatta som en förolämpning.

    Nåväl, idag fick jag ytterligare ett exempel på hur olika man kan uppfatta vad som är kitsch. På Nationalmuseet i Kraków pågår just nu en utställning med titeln “Obywatelka Cepelia“, ungefär “Medborgare Cepelia”, vilken presenteras som en kritisk presentation av konsthantverk som producerades i det kommunistiska Polen, och då också det som de kallar för “Cepelias kitch” (cepeliowskiego kiczu). Men det första jag upplevde när jag kom in på utställningen var att det jag såg tilltalade min uppfattning om estetik. Jag såg förvisso några märkliga detaljer, som sämre kopior av 1600-tals barock eller 1700-tals rokoko, men därutöver tyckte jag att det mesta jag såg låg ganska nära det jag skulle kalla “grant” (sagt på skånska). Kitsch skulle jag då rakt inte kalla det. Men många polacker skulle alltså kallas det för “Cepelias kitch”.

    Cepelia är en akronym av “Centrala Przemysłu Ludowego i Artystycznego”, vilket betyder ungefär “Centralbyrån för folkkonst och konsthantverk”. Denna organisation etablerades 1949 av en kvinna vid namn Zofia Szydłowska som kan sägas vara den polska folkkonstens och konsthantverkets okrönta drottning. Szydłowskas idé var att dels inrätta en nätverk som knöt hantverkare till en statlig organisation, och därmed styra deras konstnärliga uttryck, samt föra ut hennes, eller centralbyråns, uppfattning om god smak (läs polsk folkkonst) till folket i det kommunistiska Polen.

    När Cepelia var som störst hade man 28 000 anställda och 11 000 som arbetade från hemmet. Under de första åren skapade de tillsammans uppemot 200 000 föremål, däribland kläder, smycken, möbler, bonader, keramik, målningar och textilier. Dessa såldes i Cepelias butiker som fanns runt om i Polen, men även i väst såsom i New York och Bryssel.

    Det var först under 1990-talets ekonomiska omställning som det började gå knackigt för organisationen, men man hade faktiskt ett fåtal butiker fram till 2020, då den sista butiken stängde.

    Cepelia må vara associerat med kitsch för många här i Polen, men jag tror ändå att alla och envar skulle kunna finna ett guldkorn bland den enorma mängd föremål som är förknippat med Cepelia. Som exempelvis de futuristiska och eleganta möblerna från 1960- och 70-talet, eller någon av alla de fantastiska vävarna, såsom kelim, och de skiftande uttrycken i keramiken, och inte att förglömma de bedårande vantarna med fiskbensmönster.

    Några källor:

    https://desahome.pl/blog/post/kobiety-polskiego-designu

    https://www.newsweek.pl/kultura/polacy-wysmiewalili-wyroby-z-cepelii-dzis-kolekcjonerzy-placa-za-nie-fortune/q99y65h


  • Dagens anteckning – 18 november 2026

    Dagens anteckning – 18 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Nu är det så att allt litauiskt fortfarande har någon sorts oförklarlig dragningskraft på mig. Vad det månde beror på är höljt i dunkel även för mig. Nåväl, den här märkliga fixeringen får en del konsekvenser, som igår till exempel, när jag var nödd och tvungen att köpa ett bröd som presenterades som litauiskt bröd, alltså “chleb litewski” på polska.

    Väl hemma hamnade det snart på skärbräda och döm om min förvåning när det mörka litauiska brödet visade sig vara en skåning. Jag syftar alltså på brödet kavring, som är en skånsk stolthet, som förvisso också finns i Halland och Blekinge.

    Men det litauiska brödet är givetvis ingen kavring, även om den har valt att klä sig i sådan skrud. Efter en kort men intensiv efterforskning, kunde jag slå fast att det litauiska brödet kallas för “daujėnų naminė duona” på litauiska, vilket betyder ungefär “bröd från Daujėnai”. Daujėnai är en liten, som så ofta i Litauen, ort i norra delen av landet. Invånarantalet når upp mot det hisnande siffran av 345 individer, vilket torde innebära att alla känner alla. Och av någon anledning bakar man alltså där ett bröd som har en skånsk släkting.

    Brödet “daujėnų naminė duona” har bakats i Daujėnai sedan 1600-talet, och receptet liknar kavring, med den skillnaden att de inte verkar ha någon mejeriprodukt i brödet. Även kavringens historia går att spåra tillbaka till 1600-talet och den tid då Skåne tillhörde Danmark. Receptet till “daujėnų naminė duona” har gått i arv i byn, från generation till generation och har därmed blivit en viktig del av samhällets identitet. Ja, det har blivit så viktigt att brödet sedan 2014 fick en skyddad ursprungsbeteckning av EU. På samma lista hittar man exempelvis skånsk spettekaka, men, hör och häpna, inte kavring!

    Det är ju egentligen anmärkningsvärt, ty kavring är ju något som nog skulle må bra av att upphöjas en smula. Och ursprunglig är den, det kan jag lova. Men kanske är mystiken kring kavringen inte lika stor som den kring den litauiska släktingen “daujėnų naminė duona”, och det är därför som kavring inte upptagits på någon EU-lista. Eller så beror det på att skånskt kulturarv och historia ibland behandlas lite styvmoderligt av de styrande i Stockholm, eller “ockupationsmaktens huvudstad”, som jag någon gång har hört någon (möjligen skämtsam) skåning yttra.

    Hur det än förhåller sig med den saken bör man försöka låta bli med att hoppa i galen tunna och utgå från att det danskarna kallar för kavring är samma sak som den skånska kavringen, ty så är inte alls fallet. Den danska kavringen är nämligen ett hårt, och ofta runt, bröd som anses tillhöra en av de äldsta danska bröden. Ordets etymologi är därtill något som de lärde diskuterar ivrigt. Det kan måhända komma från att klyva (på danska kløve), eller så är det så att det är sprunget ur de danska orden för kaka, alltså “kage” samt “ring”. På något sätt har ordet för kavring sedan irrat sig över sundet och på vägen blivit mjukt och lite sött.

    Så kan det gå!

    Några källor:

    https://lex.dk/kavring

    https://lt.wikipedia.org/wiki/Dauj%C4%97n%C5%B3_namin%C4%97_duona


Archives: