viewpoint-east.org

En last med bröd

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2021
Dagens okända
En bröddistributör
Ignacy Krieger
Omkring 1870

Vi dröjer oss kvar en stund bland Ignacys fotografiska skatt. Han hade ju en förkärlek för att fånga Galiziens brokiga befolkning, och det förefaller som han närde en särdeles förkärlek för det vanliga folket. Bland hans bilder återfinns endast få porträtt på kända personer.

Den här mannen var nog under sin tid, känd av de flesta i det kvarter han arbetade. Som bröddistributör måste han varit känd för alla och envar. Det ser tungt ut, och inte undra på det. Hans limpor ser ut att vara grandiosa. Var bröd alltid av denna storlek, på Ignacys tid? Eller var mannen på fotografiet väldigt kortväxt? Kan det kanske vara så att de monstruösa bröden har tillagats enkom för fotograferingstillfället? De kanske var bakade till ett särskilt högtidligt tillfälle, som tarvade rejäla brödbitar? Ignacy lämnade inga svar på dessa frågor. På sitt självklara och skarpsynta vis, fångade han denne distributör av bröd, och många andra av sorten “vanligt folk”, och därmed förtäljde han något om sin tid. Om hur folket faktiskt framhärdade sina liv.

Men nu är ni kanske hungriga, och därför tilldelas ni ett recept på ett väldigt polskt bröd, chałka, som förvisso egentligen kom med judarna under Polsk-litauiska samväldet. Judarna snappade upp brödet i dagens Tyskland, och de tyckte det var så gott att det fick bli sabbatsbrödet challah. Polackerna lät sig inspireras, och på det viset blev brödet också ett polsk bröd.

Det är dock inte troligt att det chałka som vår bröddistributör kånkar på. Till formen påminner de mer om det polska vete- och rågbröd (Chleb pszenno-żytni na drożdżach), som varje bagare med ett uns av självaktning än idag bakar.

En hatt utan pärlor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

10 december 2021
Dagens okända
En huzul
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

Vi stannar kvar ett ögonblick vid 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Ignacy Kriger passade också på att fotografera en namnlös huzul. Han har en vacker väst med brodyr, och vars mönster skvallrar om att det är inte omöjligt att han kommer från Peredhiria, en region som löper längst med Karpaterna, och med staden Tjernivtsi som huvudsäte.

Han har ingen hatt på huvudet, men väl hänger hatten ändå där. Den ser faktiskt inte riktigt ut som huzulernas hattar brukar göra. Huzulernas hattar, kallade krysania, är ofta täckta av iögonfallande pärlor, tyger i bjärta färger, snäckor, fjädrar och så vidare. Kanske har han bytt ut sin hatt, eller så är den här herren bara av annan smak.

Eftersom det inte blir någon Nobelfest ikväll, kan ni ju istället titta på en legendarisk film om huzulernas fantasieggande liv. Filmen heter Тіні забутих предків på ukrainska (till svenska skulle det kunna översättas med De gångna generationernas skugga) är från 1965, och var banbrytande i sitt slag. Regissör var den armenisk-georgiska filmaren Sergej Parajanov. Håll till godo!

Källa: http://nationalclothing.org/europe/15-ukraine/722-krysania-%E2%80%93-fancy-traditional-felt-hat-of-hutsuls-in-carpathian-ukraine.html

En kär huvudbonad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2021
Dagens okända
Kvinna från Podolien
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

1883 vankades det stor fest i Kraków, ty man skulle till att fira 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Det var nämligen då, år 1683, som Johan III Sobieski (Jan III Sobieski) polsk kung, och tillika storfurste för Litauen, ingrep mot osmanerna som sedan en tid belägrat Wien. Osmanerna skulle kanske ha lyckats annektera hela Europa, om det inte vore för att den polske kungen satte stopp för dem. Detta är något som många polska nationalister än idag framhåller som ett ypperligt bevis på att Polen alltid står redo att försvara Europa. Hur det förhåller sig med en saken, ska vi inte dryfta här, ity vi istället ska förlusta oss i ett fotografi signerat Ignacy Krieger.

Som brukligt för denna adventskalender har vi ett fotografi av någon för oss okänd. Kvinnan på fotografiet är från Podolien. Hon har en vacker kappa, med brodyr på ryggen, samt fram vid öppningen. Längst ner skymtar hennes gula kjol fram. Vi har ju uppehållit oss en del vid huvudbonader i denna adventskalender, och ni kan nog tydligt se hennes otjipok (очіпок). Kärt barn har ju många namn, och i Ukraina kan de också kallas namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) samt chustka (хустка). Det här var huvudbonader som gifta kvinnor förväntades bära. Otjipok (om vi nu kan ta oss friheten att kalla dem för det), var ofta broderade med traditionella mönster, liknande de mönster som återfinns på de ukrainska broderade skjortorna som kallas för vysjyvanka (Вишива́нка). Huvudbonaderna kunde dessutom vara broderade med pärlor. På fotografiet tycks dock kvinnans otjipok inte vara broderad med pärlor. Man tror för övrigt att vanan att bära otjipok uppkom under Hetmanatet, en period mellan 1649-1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland på det territorium som idag är Ukraina. Modet spred sig både i östlig och västlig riktning, och återfanns snart i de flesta slaviska länder.

Podolien, som kvinnan kommer ifrån, var ett område som sträckte sig längs med floden Dnestr, från Ternopil i norr, till Odesa i söder. Podolien finns inte namngivet på dagens kartor, utan ingår idag i flera oblaster. Men i ukrainskt medvetande finns Podolien fortfarande kvar, och då går nog ukrainarnas tankar till traktens traditionella kläder. Inte att undra på, så vackra som de var.

Med en bonnett

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2021
Dagens okända
Judisk kvinna i traditionella kläder
Fotograf Ignacy Krieger
År omkring 1870-1880

Amalia Kriegers pappa hette Ignacy Kriger och han var, och är, då gunås ingen okänd person. Om det inte vore för honom hade Kraków nog inte haft sin fotografiska skattkammare, som idag förvaltas av stadens fotografiska museum, Mufo.

På mitten av 1800.talet kom Ignacy till Kraków från Mikołaj, som ligger sydväst ut, sett från Kraków. Man vet inte hur han lärde sig det fotografiska skrået, men mycket talar för att han hade varit i Prag, och där tillskansat sig tillräckligt med kunskap för att öppna en fotoateljé.

Han dokumenterade inte bara staden, utan även dess folk. Han hade en särskild förkärlek för personer i traditionella kläder. Bland hans skatter kan man hitta hundratals porträtt av bergsfolken goraler, krakowitiska judar, rutenska huzuler, polska bönder och alla iklädda sina traditionella kläder. Det är ett myller av kulturer, språk och uttryck som ljuder ur hans bilder. Ett slags tvärsnitt av Galiziens mångkulturella smältdegel.

Den judiska kvinnan på bilden sitter med ett handarbete i knät. Garnnystanet har rullat ur hennes knä, och ligger lite dekorativt på hennes högra sida. Blicken är fäst någonstans bakom Ignacys lins, troligen för att hon inte ska blinka när han tryckte på avtryckaren. På hennes huvud ser vi en hätta, eller kanske snarare en bonnett. I Galizien kallades de shterntikhl och var helt enkelt i ropet bland de gifta judiska kvinnorna under denna tid. En shterntikhl var ofta vackert dekorerad med pärlor och volanger. De återfanns främst i den polsk-judiska, men i exempelvis Litauen hade de sin egen variant, som de kallade binda. Utseendet på kvinnornas kläder och huvudbonader förändrades dock över tid, då de ofta påverkades av mönster och trender som förekom utanför de judiska samfunden. Och troligt är ju att de olika grupperna i det mångkulturella Galizien faktiskt påverkade varandra.

Kanske var det som vår Ignacy Krieger intresserade sig för. Nå, det lär vi aldrig med säkert få fastslå.

Källa: https://yivoencyclopedia.org/article.aspx/dress

Skål-mo!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

7 december 2021
Dagens okända
Fotograf och årtal okänt

Låt oss stanna en stund i Drohobytj och fukta våra strupar en smula. Eller, det kanske inte passar sig på en tisdag? Nå, vår församlade grupp unga män verkar dock inte kännas vid plikter eller tvång, åtminstone inte vid fototillfället, då de har tydligen kommit över ett parti med öl från något lokalt bryggeri. Skål-mo! som många svenskar boende i Ukraina säger. Ordet är en sammansättning av orden skål och budmo (будьмо), som betyder just “skål”!

Med mössan på

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2021
Dagens okända
Колектив фотографів дрогобицького міського (Fotografer från Drohobovitj)
1980

Nå, vi gör alltså ett uppehåll i Drohobytj, och tar en avstickare till stadens fotografer. Året är 1980, och fotograferna firar jul. Eller kanske nyår. Jul firades ju inte under den sovjetiska tiden, eftersom Kreml då hade en komplicerad relation med Jesus. Det måste vara lite kyligt i lokalen, för några har har valt att låta huvudbonaden sitta på. Eller så var det för att dessa pälsmössor med öronlappar, även kallade Usjanka eller ryssmössor, var omåttligt populära på denna tid. På ukrainska heter mössorna Sjapka-vysjanka (Шапка-вушанка), vilket betyder just öronlappsmössa.

Den har en ganska intressant historia, den där mössan. De flesta förknippar den nog med sovjeterna, kanske med någon av dessa ålderstigna ledare, eller varför inte med en spionfilm, som utspelar sig mellan gnisslande tåg i ett snö- och isklätt kargt land, någonstans i det väldiga sovjetiska väldet.

Det är kanske därför det är alldeles förträffligt underhållande att det faktiskt var den vita armén (alltså tsarens armé) som introducerade öronlappsmössan under inbördeskriget 1918-1919. Men den skulle bli en riktig fluga, och mössan med lapparna spred sig, och snart använde kreti och pleti plagget.

Och så några fotografer i Drohobytj.

Ett kurerande uppehåll

Category: Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2021
Dagens okända
Fotograf J. Grünefeld
Från resehandboken “Truskawiec-Zdrój”
1934

Att döma av vassheten i solens strålar, kan man anta att det är tidig vår. Obevekligt, och osentimentalt, träffar det hennes ansikte. Hennes hud är ungdomligt slät, men det råder knappast något sorgfritt över hennes anletsdrag. Blicken är riktad nedåt. Det förefaller som om hon ser på en punkt inom hennes medvetande, snarare än på något faktiskt ställe. Men det kan vi inte med säkerhet veta, då bilden är beskuren, så att blott tågfönstret syns i bild. Har hon precis anlänt och bävar för ett förestående möte, eller är hon stadd att ge sig av och efterlämnar någon hon håller kär? Inte heller om det kan vi äga någon visshet.

Vad vi vet däremot är att hon befinner sig på tågstationen i Truskawiec, eller Трускавець på ukrainska. Redan på 1830-talet inrättades här den första hälsoanläggningen, med tillhörande badbassänger med svavel- och saltbad. Ända sedan 1700-talet hade man emellertid känt till att dess källor hade näringsrikt och helande vatten. I Truskawiec kunde man, vid tiden då kvinnan sitter och tittar ut ur sitt tågfönster, förutom att dricka brunn, även vandra i badhusparken, eller ta en tur till zinkgruvorna för att andas in den helande luften. Under den här tiden var kurorten dessutom omåttligt populär bland de ekonomiskt bemedlade, samt tillika som den var ett tillhåll för den politiska och kulturella eliten.

Bland alla som kom till Truskawiec fanns vår fotograf, J. Grünefeld. Om sanningen ska fram vet vi mycket lite om honom, frånsett att han flitigt fotograferade livet på kurorten. Bland hans bevarade alster återfinns detta vackra fotografi, troligen fångat utan kvinnans vetskap. Han efterlämnade även ett dussintal vykort från platsen. Givetvis hade han en egen fotoateljé i Truskawiec, men adressen till den har gått förlorad.

Tåget har nu redan gett sig iväg, med eller utan vår sorgsna kvinna. Nästa station är Drohobycz, eller Дрого́бич på ukrainska. Vi lär nog göra ett litet uppehåll även där.