viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Långsamt kniper hon ihop sina ögon i en kärleksförklaring i largo som jag lärt mig att förstå. Efter alla våra år tillsammans har jag nämligen lärt mig tolka minsta vink på svansen och knyck på morrhåren eller öronen. Just nu blinkar hon långsamt för att säga att allt är förträffligt och att det är nog nu med foton på henne. “Det är internationella kattdagen idag”, säger jag förklarande till henne. Hon tittar upp på mig lite misstroget. “Vad då ‘internationella'”, telepaterar hon till mig. “Det ger jag inte mycket för. Tacka vet jag det ‘domestiska’. En annan är ju huskatt”, avrundar hon vårt lilla samtalsutbyte.

Hon bryr sig med andra ord inte om att internationella kattdagen instiftades 2002 av International Fund for Animal Welfare (IFAW) för att öka kunskapen om katters behov och med särskild avseende på alla de hemlösa katter som finns världen över. Hon är aldrig särskilt road av tanken att det finns andra katter på jorden. De andra av hennes sort fnyser hon föraktfullt mot, ty det är ju inte helt osannolikt att de skulle vilja norpa några bullar av hennes favoritmat.

Vidare visar hon ringa intresse för det faktum att hon just nu befinner sig väldigt nära Kattegatt, trots att den faktiskt fått sitt namn från hennes slag. Kattegatt kommer nämligen från nederländskan och betyder “katthål”, som syftar på den lilla lucka i dörren som görs åt katter. Orsaken till namnet beror på att Kattegatt sedan urminnes tider har ansetts vara en farlig passage för sjöfarare, då den lynnigt skapar sandbankar som flyttar sig hit och dit. Första gången Kattegatt syntes på ett sjökort var på 1700-talet, men långt tidigare hade namnet använts lite skämtsamt om området mellan Skagerrak och Bälten i väster och Öresund i öster.

Det är också möjligt att katten inte alls bryr sig om att det finns en mycket välsmakande matfisk som kallas för havskatt. Att den kallas så på svenska beror på att den ofta fångas i Kattegatt, men på latin bär den namnet “Anarhichas lupus” vilket kanske kan översättas med “klättrande varg”. Det sista ordet syftar på fiskens stora och tandrika mun, som med livlig fantasi kanske för tankarna till vargar.

Katten gäspar. “Du pratar så mycket strunt”, tycks hon säga.

Bakom hamnpiren syns Kattegatts början (eller slut)

(Läsningstid: 2 minuter)

I den södra delen av det gamla fiskeläget Lerhamn, som ligger mellan Mölle och Nyhamnsläge, råkar jag på en liten bit av Ukraina. På en gård vajar det nämligen en ukrainsk flagga. Den syns långt över nejden, och sanningen att säga kunde jag skönja den redan innan jag uppfattade flaggstången den hänger på. Väl framme vid huset ser jag att det i växer solrosor i rabatterna till huset med flaggan, som för att förstärka bilden av att här finns ett stycke Ukraina. Sin vana trogen vänder solrosorna girigt sina stora runda ansikten mot solen.

Som sällskap har solrosorna fått en liten svartvit katt, som tydligen har för avsikt att ta en tupplur i höet som ligger i rabatten. Katten tittar storögt på mig, ty det är säkert inte särskilt vanligt som katten får främmande från stan. Men vår ögonkontakt avbryts av flaggan som slår till i vinden. Och det förefaller som om flaggan, med sin gulblåa uppenbarelse, vill göra mig uppmärksam på hur förträffligt väl den imiterar de omkringliggande fälten och himlen.

Och ute på fältet knäpper redan vetet, så där som det gör när den säger att det nog är dags att skörda. Knipp-knapp säger vetet. Några brådskande humlor susar förbi och tillsammans skapar de en egenkomponerade sensommarsymfoni som ingen tonsättare ännu lyckats fånga (tror jag).

Inte långt från flaggan, solrosorna, katten, vetet och humlorna vankar kossorna och deras kalvar runt i sin hage. Trots att de egentligen är mycket upptagna med att utforska olika grässorter och provsmaka klöver, stannar de ändå upp för att studera min gestalt. Med stora ögon, som omringas av avundsvärt långa och täta ögonfransar tittar de stint in i mina ögon. Kanske försöker de sig på någon slags hypnos. Eller så är jag helt enkelt en del av en längre studie som kossorna och kalvarna för flera århundraden sedan åtog sig att genomföra.

(Läsningstid: 3 minuter)

Råååål är möjligen världens enda ord med fyra å. Ordet betecknar den ål som går att finna i Råån, som flyter genom Råå strax utanför Helsingborg. Nu används detta ord sällan idag, men varje rååbo förstår innebörden av begreppet. Och det är dessutom uppenbart att rååborna föredrar å framför andra vokaler, ty de säger också att de bor “på Råå” och använder således inte den mer förväntade prepositionen “i”. Ordet “råå” kommer från äldre danska och syftar på en gräns mellan olika landområden. I det här fallet var det Råån som delade landskapet. Första gången Råå omnämndes, år 1522, innehöll det dock inte något å, utan hade en mer internationell stavning, alltså Raa.

Det är troligt att Råå var en viktig handelsplats under medeltiden, och att den ungefär samtidigt blev ett fiskeläge, men man har inte kunnat fastställa att platsen fick bofast befolkning förrän på 1500- eller 1600-talet. Råå har också vid flera tillfällen varit skådeplats för slag mellan Sverige och Danmark. 1676 landsteg tiotusentals danska soldater på Råå för att försöka återta Skåne från Sverige. De mötte inget motstånd från rååborna (många ville möjligen tillhöra Danmark), vilket föranledde att svenskarna brände ner Råå som straff. Efter att danskarna hade gjort ett andra försök att återta Skåne genom att landstiga Råå, beslöt Karl XII att bygga vallar, kallade Råå vallar, som faktiskt finns kvar än idag.

På Råå sägs också den danske hjältelegenden Holger Danske ligga begravd. Enligt legenden ska hans grav ha blivit förstörd i och med att Karl XII byggde vallarna. Namnet på stadsdelen Högasten (som ligger på Råå) ska enligt samma legend syfta på Danskes grav. Men det är mycket osannolikt om Holger Danske verkligen blev begravd på Råå, ty han var och är en legend, snarare än en riktig person av kött och blod.

Nå, låt oss lämna alla tankar om krig och istället återgå till ålen. Denna fisk, ja, det är en fisk trots sin långsmala och ormliknande fysionomi, har i skånskan fått ge namn åt den stund när skymningen faller. Det är nämligen då som ålen kommer fram och är lättare att fånga. Denna skymningsstund kallas på skånska för “ålamörker”. Men jag skulle vilja påstå att den stunden också kan inträffa mitt på dagen, vid tillfällen då mörka regnmoln sänker sig över nejden för att dränka omgivningen med sin kroppshydda.

(Läsningstid: 2 minuter)

I Hittarps hamn vandrar gässen på vågornas ryggar. Men gässen är inga riktiga gäss, utan består av havsskum som bildats av den styva kuling som råder idag. Öresund har nämligen, som hela västkusten, fått besök av “Stormen Floris”. Stormen är inte heller riktigt någon storm, då dess kraft har försvagats sedan den färdasts över Nordsjön och Danmark. Om denna storm hade haft oturen att födas i Polen, hade den fått tillägget “den polska stormen Floris”. Fast då hade den väl fått heta Danuta eller Dorota istället för Floris. I vilket fall som helst säger valet av utebliven nationell bestämning en hel del om de svenska mediahusens syn på brittiska öarna, som tycks anse att något som kommer England inte är att frukta. Annat är det tydligen med de polska ovädren, som bara för någon vecka sedan skapade feta och skräckinjagande rubriker i svensk media.

Nåväl, i Hittarps hamn har undertecknad fått lära sig både att simma och segla, och enligt min erinran blåste det alltid så här mycket när jag företog mig dessa vattensysslor. Fast å andra sidan var jag mycket mindre då, och även små vågor föreföll så förfärligt mycket större än de gör i dag.

Första gången Hittarp syntes på en karta var 1684. Namnet Hittarp är en sammansättning av ändelsen -arp, som betyder ungefär “torp”, och förledet som tydligen komma av ett mansnamn. Kanske var Hitt ett vanligt namn under 1600-talet i Skåne, men för mig ter det sig som främmande.

Som ni nog förstår var Hittarp i begynnelsen ett fiskeläge, och bebyggelsen bestod av fiskelängor. Dessa revs med tiden för att ge plats åt de sommarstugor som byggdes då Hittarp blev populärt som sommarvistelse bland förmögna helsingborgare. Idag har dessa sommarstugor bytts ut mot diverse skrytbyggen och de flesta av husen är åretruntboende. Något fiske syns inte till, frånsett några efterlämnade fiskeredskap (som säkert inte använts på decennier). Och Hittarps hamn har så länge jag kan minnas inte varit någon hamn, utan består av två badbryggor varifrån man kastar små livrädda kottar i vattnet så att dessa ska lära sig att simma eller segla optimistjolle.

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen är det bara den lätta vindbrisen som hörs riktigt tydligt när den färdas över de skånska åkrarna. Men understundom avbryts ljudbilden av någon koltrast som ännu sjunger sin sensommarsång. De ackompanjeras av ringduvorna som hoar sin molokna skala. Ute på ängarna går korna och fåren mellan de olika grästuvorna i en ständig jakt på de godaste stråna.

Det är svårt att veta om alla kossor och får har samma tycke och smak, men några kanske tycker att åkervädd smakar särskilt gott. Det tycker i alla fall humlor, fjärilar och bin, och dessa insekter kretsar också girigt kring åkervädden. Denna ört, ty det är snarare en ört än en blomma, har en sen blomning och dess gredelinblå blommor pryder nästan varje dikesgren så här års. Åkervädd har sedan urminnes tider använts som medicinalväxt mot allt från hosta och eksem till syfilis, med oklart resultat. Tidigare kallades den även för “djävulens avbett”, eftersom man förr trodde att djävulen bet av en bit av roten för att försöka hindra växten från att bota människor. Roten är nämligen klyvd, men detta har givetvis ingenting med djävulen att göra, utan kommer sig av åkervädden förnyar sitt rotsystemet för att växa vidare.

Åkervädden har, där jag står, också fått sällskap av rallarrosen, som enligt många källor ska ha fått hjälp av järnvägsarbetarna att sprida sig över Sverige. Och det passar ju bra att den växer just här, ty jag står uppe på det som en gång var järnvägen mellan Åstorp och Mölle. Första delen av detta spår öppnades 1882, med start i Åstorp och slutstation i Höganäs. Under början av förra seklet seglade Mölle plötsligt upp som mycket populär badort. Orsaken var att kvinnor och män tilläts bada tillsammans på samma strand, en företeelse som i folkmun kallades för “Synden i Mölle”. Många av badgästerna kom långväga ifrån, och för att underlätta resan till Mölle lät man bygga Möllebanan som invigdes år 1910. Under en tid skulle det till och med gå direkttåg från Berlin till Mölle. Man körde persontåg till Mölle fram till 1963, då linjen lades ner. Samma öde skulle ett decennium senare möta sträckan Höganäs till Åstorp. På 1990-talet lät man bygga en cykelbana på den gamla banvallen, så att någon dagdrömmare skulle ges möjlighet att stå där och filosofera om åkervädd, kossornas, fårens och insekternas gastronomiska preferenser, tåglinjer och syndare i badkläder.

Åkervädd

Kossorna

Rallarros

Gamla banvallen

(Läsningstid: 3 minuter)

På kullersten längs med Sandgatan i Lund skramlar en ensam cyklist, i shorts och kortärmat, nerför slänten mot universitetsplatsen, eller Lundagård som många föredrar att kalla området. Annars är det tomt, så när som på några turister iklädda regnjacka och med paraplyerna uppfällda. Utanför universitetshuset är det också förhållandevis tomt. Här syns inte en student till, och husen runt omkring universitetsplatsen tycks ha gått i ide under sommaren.

Det stora universitetshuset ritades på 1880-talet av Helgo Zettervall, och det är också hans som är upphovsman till den vackra fontänen, som nog varje turist vill fånga på bild. Vid sidan om universitetshuset ståtar Palaestra et Odeum, som byggdes av samme arkitekt, samt Kungahuset från 1500-talet. Det kallas så eftersom den danske kungen lät sin länsman ha sitt säte där.

Det är förresten kanske inte alla som vet att man på 1740-talet anlade en botanisk trädgård på den plats som idag kallas universitetsplatsen. Parken fick dock flytta efter ungefär 100 år, för att ge åt universitetets byggnader. Vid mitt besök idag på botaniska trädgården var det full aktivitet. Bin och humlor snurrade mellan de olika blommorna, och en nyckelpiga hade tagit en tupplur på en blomkrona.

Domkyrkan avbryter mina tankar med sitt dova och respektingivande klockspel, som tränger in varje vrå av Lund. Till min förvåning ser jag flera personer traska med bestämda steg mot kyrkan för att delta i gudstjänsten som vankas därinne. Man vet faktiskt inte riktigt när arbetet med att bygga domkyrkan i Lund inleddes. Några källor menar att det byggdes en kyrka på platsen på 1080-talet, men mycket talar för att det är en tidigare kyrka, och att arbetet med att bygga dagens domkyrka påbörjades någon gång under 1100-talet. Vilket var under Lunds storhetstid. Därefter skulle stadens betydelse och inflytande minska, och under tidigt 1800-tal beskrevs Lund som en sömnig akademisk bondby av Esais Tegner. Det skulle dröja ända till 1800-talets senare hälft, när Södra stambanan drogs genom Lund, som staden åter skulle skulle börja blomstra.

(Läsningstid: 2 minuter)

På Strandvägen 5 i Mölle har det bott en konstnär. Ja, det är vad jag antar, enär jag inte med bestämdhet kan säga om så är fallet. Anledningen till att jag landar i slutsatsen att det har bott en konstnär i huset är att dess uthus har en vindflöjel med form av en palett och pensel stucken genom hålet i paletten. Vilken konstnär som bott i huset är dock okänt för mig, men låt oss fantisera en stund om vem det månde kunde ha varit.

Det skulle kunna ha varit Lars Norrman, som föddes i Helsingborg år 1915. Han lär nämligen efter egen utsago ha bott en del i Mölle, och just nere vid hamnen. Norrman var son till en sjökapten, och skulle själv också gå ut till sjöss. Men det hindrade honom inte från att studera konst, och han ska bland annat ha studerat för Fernand Léger innan han åkte till Grönland och även till flera afrikanska länder. Många av motiven har han lånat från just Grönland och Afrika. Men utöver det verkar han ha varit förtjust i nakna damer, för det är mest tavlor av sådan art som dyker upp när jag söker på hans namn.

Om det inte var Lars Norrman som huserade i uthuset, så var det kanske Carl Fredrik Hill (1849-1911). Han har nämligen avbildat Kullens vackra siluett, och den syns klart och tydligt från uthusets lilla glugg. Men han var bara i Mölle under några få veckor sommaren 1873, så det är väl inte särskilt troligt att han hade tid att sätta upp en vindflöjel.

Min personliga favorit bland spekulationer om vem som kan ha bott i uthuset är dock konstnären Victoria Westberg (1859-1941). Hon föddes i Malmö, men fick sin utbildning i Stockholm och levde därefter ett kringflackande liv under några år. I Paris träffade hon bland annat Agda Næsman-Nordström som skulle bli hennes följeslagare under flera år. De skulle tillsammans också driva en målarskola i Stockholm, och det är möjligt att de båda var bland de drivande i att grunda Föreningen Svenska Konstnärinnor år 1910. Men om de var i Mölle tillsammans är mycket ovisst. Fast det är inte heller helt omöjligt.