Uppfattningen om vad som är kitsch förefaller vara något som är bundet till den kulturella kontext man härrör ur. När jag hör ordet förs mina tankar i illfart till Meissen-figurer i porslin, trots att jag vet att de av andra betraktas som ett uttryck för god smak och hög klass. Att jag ser dessa små läskiga (förlåt) figurer som kitsch är ju lite som ett slag i ansiktet på alla som njuter av att betrakta eller äga dem. Det är ungefär som när Gustav Mahler, i ett brev till Alma, kallade Jean Sibelius “Valse triste” för kitsch, vilket varje finne torde uppfatta som en förolämpning.
Nåväl, idag fick jag ytterligare ett exempel på hur olika man kan uppfatta vad som är kitsch. På Nationalmuseet i Kraków pågår just nu en utställning med titeln “Obywatelka Cepelia“, ungefär “Medborgare Cepelia”, vilken presenteras som en kritisk presentation av konsthantverk som producerades i det kommunistiska Polen, och då också det som de kallar för “Cepelias kitch” (cepeliowskiego kiczu). Men det första jag upplevde när jag kom in på utställningen var att det jag såg tilltalade min uppfattning om estetik. Jag såg förvisso några märkliga detaljer, som sämre kopior av 1600-tals barock eller 1700-tals rokoko, men därutöver tyckte jag att det mesta jag såg låg ganska nära det jag skulle kalla “grant” (sagt på skånska). Kitsch skulle jag då rakt inte kalla det. Men många polacker skulle alltså kallas det för “Cepelias kitch”.
Cepelia är en akronym av “Centrala Przemysłu Ludowego i Artystycznego”, vilket betyder ungefär “Centralbyrån för folkkonst och konsthantverk”. Denna organisation etablerades 1949 av en kvinna vid namn Zofia Szydłowska som kan sägas vara den polska folkkonstens och konsthantverkets okrönta drottning. Szydłowskas idé var att dels inrätta en nätverk som knöt hantverkare till en statlig organisation, och därmed styra deras konstnärliga uttryck, samt föra ut hennes, eller centralbyråns, uppfattning om god smak (läs polsk folkkonst) till folket i det kommunistiska Polen.
När Cepelia var som störst hade man 28 000 anställda och 11 000 som arbetade från hemmet. Under de första åren skapade de tillsammans uppemot 200 000 föremål, däribland kläder, smycken, möbler, bonader, keramik, målningar och textilier. Dessa såldes i Cepelias butiker som fanns runt om i Polen, men även i väst såsom i New York och Bryssel.
Det var först under 1990-talets ekonomiska omställning som det började gå knackigt för organisationen, men man hade faktiskt ett fåtal butiker fram till 2020, då den sista butiken stängde.
Cepelia må vara associerat med kitsch för många här i Polen, men jag tror ändå att alla och envar skulle kunna finna ett guldkorn bland den enorma mängd föremål som är förknippat med Cepelia. Som exempelvis de futuristiska och eleganta möblerna från 1960- och 70-talet, eller någon av alla de fantastiska vävarna, såsom kelim, och de skiftande uttrycken i keramiken, och inte att förglömma de bedårande vantarna med fiskbensmönster.










Några källor:
https://desahome.pl/blog/post/kobiety-polskiego-designu
https://www.newsweek.pl/kultura/polacy-wysmiewalili-wyroby-z-cepelii-dzis-kolekcjonerzy-placa-za-nie-fortune/q99y65h









