• Dagens anteckning – 9 november 2026

    Dagens anteckning – 9 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Kanske är det bara min egen förväntan, men nog tycks det som om Kraków tar det lite försiktigare än brukligt. Spårvagnarna skramlar lite tystare. Inga bilar hörs gasa. Människorna rör sig något lugnare och kanske även mer eftertänksamt.

    En bil kör upp på trottoaren framför mig. Inte brådskande eller hotfullt, utan blott som en resolut parkering. Dörren öppnas och en man med lite påsiga byxor och rufsigt hår hoppar ut från förarsätet. Han hasar sig lite trött runt bilen och öppnar bakdörren, och en liten flicka med luddiga öronlappar hoppar ut, tätt åtföljd av ett mindre barn som kanske är lillebror. Nu har mamma dykt upp och rättar till dotterns jacka som snott sig något extra varv runt flickans smala kropp. Lillebror har fullt sjå med att få den stora rutiga halsduken att hänga kvar på hans små axlar, men det vill sig inte riktigt för under armen har han ett gosedjur som inte alls tolererar pojkens något bryska handgrepp.

    Men så åker gosedjuret i marken, ty pappa har tagit ut det ur bagageluckan som är målet med deras bilfärd. Han håller nämligen två gravljus i sina händer. Pojken får sitt ljus och dottern sitt likaså. Snart vandrar de över vägen mot Planty för att ta sig till stora torget där de kommer att tända sina ljus för de som gick bort i massakern i lördags. Barnen först, med sina gravljus, pappa därefter och sist mamma med gosedjuret i sin famn.

    Bilden av familjen är på något vis så rörande att jag stanna upp om än bara för ett ögonblick, oförmögen att röra mig framåt. Jag klipper några gånger med ögonen, för att fånga de tårar som vill samla sig. Men det är inte av sorg som jag drabbas av synen av familjen. Nej, det är en slags tårar av förtröstan, ty det är framtiden som går där med ljus i sina händer. Och så länge den har förmågan till empati, finns det hopp.

    Ute på Błonie dröjer sig dimmans slöjor ännu kvar, som för att om möjligt åter omfamna stadens siluetter. På stora torget, där Mariakyrkans torn snart draperas av dimmans slöjor, samlas människor i tusentals, för att minnas och för manifestera mot våldet.

    Och i hasseln hänger frökapslar och skvallrar om att en sommar kommer snart.


  • Dagens anteckning – 8 november 2026

    Dagens anteckning – 8 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Upp ur Wisła stiger ett grått dis. Som om Wisła ville omfamna oss alla. Disets dova ton bäddar in tillvaron i ett dämpat ljus. Tonar ner de få kvarvarande lövens färg, och skänker solen ett grågult sken. Människornas skuggor, som vanligtvis är långa så här års, försvagas, som om människorna inte vore riktigt verkliga. Som om de inte hade fäste på jorden. Livets bräcklighet blottläggs.

    Kollektiv sorg. Det är vad jag ser i människornas ansikten idag. Den finns där, som en osynlig hinna, mellan alla som inte känner varandra. Vi ser på varandra med en ovan blick. Trevande. Frågande. Sökande efter varandra. Vi för våra blickar till varandras ögon. Nuddar en stund vid varandras liv och vid det möte som uppstår. Innan vi lika fort vänder bort blicken. Mot nya möten.

    Jag har mött kollektiv sorg flera gånger, men det är ingen känsla som man lär sig att förstå. Varje gång jag genomlever den, är det som om den expanderar. Som om minnet av de tidigare kollektiva sorgerna repas upp. Sömmarna man sydde för att åter fånga tillit och tilltro, brister och gamla sår blottas bakom de lagningar man tidigare gjorde.

    Man kan inte vänja sig vid kollektiv sorg. Den är både ny och obehagligt välkänd varje gång man möter den. Samma mönster upprepas men fasan, känslan av maktlöshet och likaså ensamhet, man erfar är ny, även om den gärna beter sig på samma sätt varje gång. Och inga andra i vår närhet känner detta lika väl som ukrainarna.

    Men varje sorg ställer sina egna villkor och den gemensamma smärta som nu löper genom det polska samhället är obeveklig. Den hörsammar inga böner om nåd. Det enda sättet att blidka den är genom att finna en tröst i varandra. Att förenas. Och jag hoppas att Polen ska ha kraft att lämna bakom sig den ökade polarisering präglar landet. Det är, skulle jag tro, det enda sättet att läka ett land i sorg.


    Flaggan på Wawel hänger på halv stång och ur katedralens klocktorn ljuder Sigismundklockan, som bara klämtar vid ytterst speciella händelser.


  • Dagens anteckning – 7 november 2026

    Dagens anteckning – 7 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Livet kan på bara ett ögonblick, ja, på bråkdelen av en sekund, transformeras till en mardröm. Och oftast anar vi inte heller något oråd.

    När jag vid tretiden i eftermiddags satt i soffan och kontemplerade över något jag inte längre minns, körde en ung man, iklädd militärkläder, rakt över stora torget, Rynek główny, i Kraków. Genom bilfönstret avfyrade han skottsalvor med ett automatvapen. Vansinnesfärden gick genom hela gamla stan och i skrivande stund har sex personer livet och minst ett dussintal skadats.

    På de bilder och filmer som släpptes minuterna efter det fruktansvärda dådet syns en polisman skjuta med sin tjänstepistol mot gärninsmannen med automatvapet. I nästa sekvens syns förövaren ligga på rygg, och polismannen desarmera honom. Innan den hjältemodiga polismannen själv sjunker sårad ner till marken.

    Livet. En så skör tråd. Som kan ryckas från en när man minst anar.

    Mina tankar går till de drabbade. Till deras familjer och vänner. Och till alla de ögonvittnen som genomlevde de fasansfulla minuterna under gärningsmannens färd.

    Och till polismannen, för hans osjälviska insats, trots att han var svårt skadad.


    Ginkgoträdet står bara ett stenkast från platsen för dådet och jag fångade bilden igår, ungefär ett dygn innan det gärningsmannens vansinnesdåd.


  • Dagens anteckning – 6 november 2026

    Dagens anteckning – 6 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Natten till den sjätte november 1943 innebar slutet för den tyska ockupationen av Kyjiv. Den trupp som först avancerade in mot stadens kärna, genom att ta sig över floden Dnipro, var en tjeckoslovakisk brigad, och kl 4 på morgonen hade det tyska motståndet helt utraderats. Någon timme senare var staden helt befriad, slog Moskva fast. Det skulle dock snart visa sig att Sovjetunionen inte skulle innebära någon befrielse för Kyjivs invånare eller för Ukrainas befolkning överhuvudtaget. Men den morgonen var det nog ändå många som uttryckte sin tacksamhet inför de sovjetiska styrkornas intåg.

    Det tyska våldet mot Kyjivs befolkning hade nämligen varit besinningslöst. Tre år tidigare, år 1940, hade staden runt 930 000 invånare. Men efter tyskarnas mordiska framfart skulle 80% av befolkningen mist livet eller drivits på flykt.

    Den grupp i staden som drabbades hårdast av tyskarnas våldsmaskineri var judarna. Före krigsutbrottet hade ungefär 160 000 judar bott i Kyjiv, vilket innebar att de utgjorde ungefär 20% av stadens befolkning. När tyskarna avancerade mot staden i september 1941 flydde tiotusentals österut, men många blev kvar. Antingen var dessa för svaga eller för fattiga för att lämna, och de skulle gå en fruktansvärd död till mötes.

    När de sovjetiska styrkorna i all hast flydde Kyjiv i september 1941 blev de även tvungna att lämna lager av krigsmateriel. Men istället för att låta vapen och ammunition hamna i tyskarnas händer valde sovjeterna att ta sig in i den tyskockuperade staden och utföra två sprängdåd som skulle eliminerade lagren. Detta kom nog som en skänk från ovan för tyskarna, för nu hade de en ursäkt för att slå till med kraft mot stadens judiska befolkningen, som stod helt försvarslös.

    Den 29 september inledde tyskarna en bestialisk massaker där över 30 000 judar sköts till döds under två dagar. Dessa mord skedde i en ravin kallad Babyn Jar, blott ett stenkast från stadens centrum. Under de månader som följde efter den första massakern skulle tyskarna fortsätta mördandet vid ravinen och sammanlagt 100 000 judar, romer och kommunister skulle berövades sina liv. Babyn Jar tillhör därmed en av de största massmordsplatserna under andra världskriget.

    Av Kyjivs judiska befolkning skulle blott några få överleva, och en av dem var Dina Pronitjeva. Hon kunde senare vittna om tyskarnas krigsförbrytelser och alla de fasor som utspelat sig vid Babyn Jar. Men man har också funnit motsägelser i hennes vittnesmål vilket har lett till att det finns de som har ifrågasatt hennes minnen. Senare forskning slår man dock undan benen för sådana påståenden, då man har kunnat dra slutsatsen att de motsägelser som finns i hennes vittnesmål sannolikt hade åstadkommits av sovjetisk censur. Dina Pronitjeva gick bort 1977, alltså flera decennier före Sovjetunionens fall, och hon fick aldrig chansen att delge oss sina minnen utan den sovjetiska censuren.

    Men ponera nu att hon hade överlevt till 1991, ja, då är det måhända inte omöjligt att både en och annan skugga skulle ha fallit över den sovjetiska arméns befrielse av Kyjiv.


    Målningen nedan av floden Dnipro från 1917 är den judisk-ukrainsk-belarusiske konstnären Abram Manevytj som föddes i Kyjiv 1881. Han flyttade från Kyjiv 1921 och slog sig ned i USA, där han levde och verkade fram till sin död 1942.


  • Dagens anteckning – 5 november 2026

    Dagens anteckning – 5 november 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Filmen är lite suddig. En grupp förvirrade människor letar sig mot dörren till skyddsrummet. De ser rädda och trötta ut. Men deras sammanbitna ansikten vittnar också om att de är luttrade. Någon drar några hastiga bloss på sin cigarett. En annan pratar i mobiltelefon. “De varnar för flygbomber”, säger mannen till den på andra änden av mobilen, innan han tar sig ner för trapporna mot skyddsrummet. En efter en tar de sig ner för trapporna och snart är de alla på plats. I säkerhet under jord. Filmen rullar vidare och kamerans lins är riktad mot taket.

    Men så plötsligt blir allt svart, och en ilsket röd punkt växer sig allt starkare.

    Nyheten av bombningen av den före detta skolan i Komysjuvacha i södra Ukraina den andra november, skulle snart nå nyhetsredaktionerna. Av dem som sökt skydd i skolans källare har idag 43 döda hittats och odefinierats, medan 53 personer fortfarande saknas. Men världen har under den senaste tiden mest varit upptagen med valet i USA, och nyheten fick därmed inte det genomslag den borde få. Det är den snälla tolkningen av ointresset för lidandet i Ukraina. En annan rimlig slutsats man kan dra är att vi européer redan vant oss vid tanken på att ukrainare dödas bara för att de är just ukrainare och för att de befinner sig i Ukraina.

    Inte heller får nyheten om att huvudstaden Kyjiv lamslås av ständiga strömavbrott något stort genomslag i media. I skrivande stund, kl 20.26, är hela staden strömlös. På filmer syns de mörka siluetterna av staden avtecknar sig som väldiga klossar, och människor vandrar som mörka skuggor på trottoarerna mellan de nedsläckta byggnaderna. Inne i husen finns det ofta ingen värme och sedan några dagar har Kyjiv dessutom saknat vatten. Allt detta sedan att ryska bombningar slagit ut el- och vattenförsörjningen.

    På många apotek runt om i Ukraina gapar också hyllorna tomma efter att ryssarna sedan augusti systematiskt har bombat ledande distributörer av läkemedel. Detta drabbar givetvis alla, men särskilt de redan sjuka och sköra, vilka också ofta inte har möjlighet att lämna sina hem för att söka skydd utanför landets gränser.

    Samtidigt har Ryssland också attackerat digital infrastruktur. Den app som alla ukrainare har för att få information om beväpnade drönare och bomber hackades för några dagar sedan. Appen började skicka ut varningar om radioaktiv strålning och kärnvapen, en information som inte stämde. Allt för att skapa panik. Nyhetsportaler har också hackats, vilket innebär att hackarna började sprida desinformation genom tidigare betrodda kanaler.

    Det här var bara ett litet axplock av det lidande ukrainarna utsätts för. På den etttusensjuhundrasextonde (1716) dagen av rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina har våldet inte alls trappats ner, utan har ökat och med än mer utstuderad brutalitet. Mycket rapporteras i pressen, men mycket går också under radarn. Men hur det än förhåller sig med kunskapen om det våld ukrainarna utsätts för, så är i alla fall ryssland strategi glasklar: de vill skapa maximalt med lidande och skräck för att få det ukrainska motståndet ur balans.

    Det är också en mycket tydlig signal till oss andra européer vad som månde komma skall. Dessvärre verkar vi vara lätta att manipulera. Istället för att fokusera på hur vi kan bistå Ukraina med mer aktivt stöd och hjälp, låter vi oss till exempel uppslukas av skolprotesterna i Frankrike, trots att de har ringa påverkan på våra liv.

    Men om ukrainarnas ork skulle tryta och de inte längre förmår stå upp mot den ryska aggressionen, kommer det också vara slutet på det Europa som vi känner idag. Vi borde sluta upp med att se Ukrainas belägenhet som något som sker långt från oss. Ukrainas belägenhet är nämligen lika mycket vårt tillstånd. Ukraina är inte något som kan separeras från resten av Europa.

    Ukraina är vårt Europa.

    —

    En målning från 1914 av Vasyl Krytjevskyj föreställande byn Sjysjaky, som ligger i Poltavsjtjyna, alltså i hjärtat av Ukraina.


Archives: