Man kan med viss rätt fråga sig vem som var Gustav Mahlers (ja, nu är vi där igen, men felet är inte mitt utan en konsert med Sinfonietta Cracovias, som ikväll gick i Mahlers fotspår) inspirationskälla, och jag skulle inte hålla det alltför otroligt att det vid sidan av honom själv faktiskt skulle kunna röra sig om Franz Schubert. För att styrka ett sådant påstående kan man peka på att Gustav Mahlers tonsättarkonst liksom Schuberts innehåller flera sångcykler, samt att det var Mahler som lyfte upp Franz Schuberts symfoniska verk ur glömskans gömslor. Därtill gav sig Mahler i kast med att orkestrera Schuberts näst sista stråkkvartett, den legendariska “Döden och flickan” (nr 14, D. 810).
Mahler inledde arbetet med att orkestrera “Döden och flickan” för större stråkorkester under hösten 1894, och det var i huvudsak andra satsen som han fullbordade. Arrangemanget av den satsen skulle ha sitt uruppförande i november i Hamburg samma år. Men mottagarsndet blev extremt kyligt, för att inte säga frostigt, och det ledde till att Mahler aldrig fullbordade arbetet med orkestering av hela stråkkvartetten. Han lär dock ha gjort en ganska utförlig skiss för de andra satserna, men det var bara den andra satsen som gavs en mahleriansk karaktär.
Under kvällens konsert, där detta arrangemang uppfördes av Sinfonietta Cracovia under ledning av sympatiske John Axelrod, erfor jag just hur Mahler satte sin tydliga prägel på Schuberts kvartett. Som så ofta med Mahler, vilar det en mustig elegisk stämning över verket, något som jag inte förknippar med Schubert. De övriga satserna har dock en svagare sammansättning och förefaller inte alls lika fylliga, trots att de har sina förtjänster.
Under kvällens konsert fick vi höra ytterligare en orkestering för stråkorkester signerad Mahler, nämligen den av Ludwig van Beethovens stråkkvartett Serioso (op 95). Arbetet inleddes ungefär samtidigt som “Döden och flickan”, men det skulle dröja några år innan han fick möjlighet att framföra den för publik. Mahler hade hunnit flytta till Wien och man måste ju tillstå att det var ganska modigt (på gränsen till dåraktigt) att försöka smickra den konservativa publiken i Wien med ett så djärvt grepp som en orkestering av Beethoven. Och inte blev det några stående ovationer inte. Vissa källor anger att det utbröt ett fasligt buande och till och med handgemäng i publiken, där musikerna skickades ner till parketten för att hejda publiken från att rusa upp på scenen för att slita Mahler i stycken.
Efter sådana mottagande av hans orkesteringar av Schuberts och Beethoven stråkkvartetter är det lätt att förstå att han la sina alster på hyllan. Och även om jag är en inbiten mahlerian måste jag medge att jag nog föredrar Beethoven och Schubert i sina egen utsmyckningar, och att jag likaså föredrar Mahler när han är rätt och slätt Mahler. Under kvällens konsert fick vi också ett litet smakprov på hur Mahler lät när han var sig själv, nämligen med hans Adagietto ur den femte symfonin. Detta är dock den sats av Mahler som jag har svårast för.
Orsaken är (förstås) inte Mahlers musik, utan hur den presenteras. Man brukar nämligen kalla satsen för Mahlers kärleksförklaring till sin unga hustru Alma Mahler. Men i mina öron hör jag ingen människa upprymd av kärlek, det är helt enkelt outhärdligt där inne, att lyssna på tonernas smärtsamma färgklanger, där harpan och violinernas andnöd suger allt syre ur mitt blod, och där jag skönjer rädsla snarare en förtröstan. Om det var Mahlers kärleksförklaring till Alma förutspår den de mest fruktansvärda kval en människa kan tänkas genomleva. Det vore snarare rimligt att kalla satsen en framställning av inre smärta och lidande.
Men å andra sidan är väl lidelsen och ett slags lidande, något som Mahler måhända skulle kunna ha skrivit under på.
Konserten tillägnades offren för förra veckans tragedi i Kraków.
