När jag kommer ut från konserten noterar jag att månen hänger, måhända lite blygsamt, strax ovanför spårvagnarnas kontaktledningar. Som om den ville vara en ton som har fästs ovanför två notrader. Men i mitt huvud ljuder alltjämt andra toner ton, nämligen de sista ödesmättade nedslagen i Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen”, framfört av sopranen Marion Grange med pianisten Anne Le Bozec.
Och det är just i denna form, där sången blott ackompanjeras av piano, som jag på senare tid lärt mig att föredra. Det är något med verkets inneboende dramatik som gör att denna sättning är till dess fördel. Kanhända är det också något med textens alla innebörder, i alla de skrymsle där betydelserna gömmer sig. Det är å ena sidan avskalat, men eftersom det sker i mahlersk anda är varje ton mättad som om en symfoniorkester låg inlindad i varje tangents anslag.
När jag träder in i Mahlers musik upprepas alltid samma händelsemönster. Dörren öppnas till en välbekant miljö och jag känner mig varje gång lika varmt välkommen. Men det är inte som att komma hem. Nej, det är mer som om jag vore en flyktig bekant som dörren artigt hålls upp för. Nyfiket ser, eller snarare, hör jag och studerar allt som om det vore den allra första gången, och varje gång blir jag lika överraskad, överrumplad rentav, i allt det välkända. Trots att jag känner exakt vad som kommer att hända i nästa takt.
Och någon gång under varje konsert, ja, till och med när jag lyssnar hemma, erfar jag en välbekant och på alla sätt angenäm rysning, som leder till att mina ögon fylls med tårar. Det händer varje gång, även de gånger jag bestämt mig för att stå emot tårarna.
Men Mahlers musik har sitt eget regelverk, och tydligen har den någon gång satt på pränt att mina ögon måste fyllas med tårar.
Under kvällens konsert skedde som väntat samma förlopp, och inte heller denna gång lyckades jag bemästra de där tårarna. Och hur skulle det kunna vara möjligt att inte gråta när man hör denna hjärtskärande betraktelse av kärleken, mästerligt framförd av de båda solisterna. Mahler skrev “Lieder eines fahrenden Gesellen” 1884-1885 när han genomlevade en av alla sina olyckliga kärlekar. Även texten är författad av Mahler, med inspiration från “Des Knaben Wunderhorn”. Den handlar om en (förstås) olyckligt förälskad handelsresande, som genom fyra sånger vandrar genom det kärlekslösa livet, men där han jämväl drabbas av en slags ogenomtänkt eufori, som givetvis snart smulas sönder, innan han beslutar sig för att dö för egen hand. Men trots att det är så mörkt, bryter den där förödande vackra Mahler-stämningen fram, den som skänker ljus mitt i hopplöshet. Den där det måhända också står på pränt att jag måste gråta.
Ikväll frammanade också de två solisterna, sopranen Marion Grange och pianisten Anne Le Bozec, just en sådan mahlersk atmosfär som denna sångcykel ber om. Där ljuset blommade upp mitt i allt mörker.
Konserten arrangerades av Opera RaRa





















