viewpoint-east.org – Page 116 – a blog that makes a difference

När våldet kom till Lviv

Posted on February 19, 2014 at 22:12.

Category: by sophie engström, photo by prallin
Tags: euromaidain, Euromajdan, Lviv

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi visste det väl redan igår på eftermiddagen. Det kändes i luften. Vreden. Ursinnet. Känslan av total maktlöshet. Känslan av svek. Vi visste att det skulle bli reaktioner, och någonstans inom oss visste vi väl även att reaktionerna skulle rikta sig mot vissa administrationer. Ganska tidigt på kvällen rapporterades att Lvivs oblast, länsadministrationen, åter var ockuperad. Den var ju tidigare ockuperad men hade återlämnats under måndagen. Sedan duggade det tätt av tweets på Twitter med vilka administrationer som ilska och frustrerade demonstranter gav sig på. Åklagarmyndigheten stod snart på tur. Nedan ser ni bilder på det sönderslagna huset. När vi kom på eftermiddagen brann de utkastade datorerna och akterna fortfarande. Den tjocka röken låg tung över annars gemytliga Taras Sjevtjenkogatan. Därefter sattes minst två polisstationer i brand och vandaliserades. Säkerhetspolisens stora och skräckinjagande hus blev också demonstranternas kap. Det var sammanlagd sju olika administrationer som blev ockuperade och vandaliserades i natt. Sju!

Lvivs borgmästare, Andrij Sadovyji, stack därför ut hakan i morse och proklamerade att Lviv nu är Janukovytj-fri. Jo, jag tackar. Vi kan ju bara hoppas att vi inte blir utsatta för några ruskiga vedergällningar. Lviv, med sin envist Europavänliga inställning. Med sitt uppkäftiga sätt. Varför skulle inte vår stad, och region, bli precis det som regeringens bedömer som nästa smarta (?) drag? Kanske är jag bara för apokalyptisk, men jag är inte säker på att jag gillar vad som hände i natt. Lviv, som vill vara ett europeisk föredöme, måste väl ändå vara bättre än alla andra sammantaget? Men samtidigt, hur kan man kallsinnigt se på när demonstranter slaktas i Kyjiv? Vem kan sitta hemma och säga att passivitet är bästa recept? Jo, möjligtvis EU… Men sent ska syndaren vakna.

Åklagarmyndigheten på Taras Sjevtjenkogatan är utbränd och vakas av maskerade demonstranter. Vi står alla tysta, och beskådar förödelsen. Det är oklart vad folket runt omkring mig faktiskt tycker.

En av de polisstationer som tömts på poliser och innehåll. Röken ligger tung och det sticker i näsan. Här är stämningen dock lite mer munter. En hund som verkar tillhöra en av demonstranterna väcker mycket ömhet hos de som passerar förbi.

Man kan se spåren av att Säkerhetspolisens hus har utrymts, men inga demonstranter. Bara några få nyfikna. Huset inger fortfarande respekt. Bakom huset ser vi hur stora rökpelare stiger mot himmeln. Någon eldar något på gården. Men vad?

Varför våld?

Posted on February 5, 2014 at 12:48.

Category: by oleksiy radynski, by sophie engström, ukraina
Tags: #euromaidan, Kyiv, Oleksiy Radynski

(Läsningstid: 2 minuter)

En fråga som säkert många ställer sig är varför de fredliga demonstrationerna i Kyjiv plötsligt blev våldsamma i mitten av januari. Det finns ju flera svar på den frågan, men för det första började våldsamheterna redan den sista november när kravallpolis slog ner demonstranter, många av dem studenter. Sedan eskalerade polisens våld den första december och det finns massor av exempel på våld mot äldre, journalister eller helt försvarslösa människor.

Men plötsligt hände något. Demonstranterna började använda våld för att försvara sig mor polisens våld. Och trots att polisen använda gummikulor gav sig inte upprorsmakarna. De gav sig inte ens när unga människor blev ner skjutna på barrikaderna. Euromajdan hade radikaliserats och ytterst ansvarig för det är presidenten själv. Genom att målmedveten ignorera folkets röst, och samtidigt skonlöslöst suga ut det fattiga landet Ukraina och våldföra sig på sin egen befolkning, har han skapat en liten men bestämd folkarmé. En armé som inte tänker ge upp, och inte är rädda för att förlora sina liv i kampen för ett bättre land.

I gårdagens Time World kan man läsa en intervju med Högra sektorns ledare. Högra sektorn är ett exempel på dem som vill ha ett militäriserade uppror. Men de är just bara ett exempel och en del av upproret. De ska inte ses som en ensam representant för alla som står på barrikaderna.

Om man vill få en bättre förståelse för vad som händer i Kyjiv så ska man följa Oleksiy Radynski, som också finns på youtube. Oleksiy Radynski är aktivist och filmare som genom sina filmer visar på den pluralitet som finns på Euromajdan och på barrikaderna i Kyjiv. Det finns en klarsynthet och värme i hans filmer som få andra klarar av att ge. Den senaste filmen har engelsk undertext och rekommeneras av man verkligen vill förstå vad som händer i Kyjiv.

Om man vill läsa mer om brott mot ukrainska medborgare kan man besöka Crimes against Ukrainian people på Facebook.

Foto: SILBADK

Den ukrainska värmen

Posted on January 25, 2014 at 18:54.

Category: by sophie engström, photo by prallin, ukraina
Tags: #euromaidan, Lviv

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är kallt. Snön yr och mina kinder och näsa har nästan domnat bort av köld. -12° och det blåser en isande vind. Glasögonen immar igen fast att jag är utomhus. Hur är det möjligt, undrar jag. Jag är vid Lvivs länsadministration, eller landsting. Administrationen är ockuperad av folket sedan två dagar. Det var en fredlig aktion som ledde till att ledaren för länsstyrelsen frivilligt avgick. Inget våld användes.

Utanför administrationen har det byggts barrikader. Sandsäckar, bildäck, en gammal julgran, en dörr, snö, ja, allt som finns tillhands får agera som skydd mot en eventuell stormning. En maskerad man står på vakt längst uppe på barrikaden. Efter viss tvekan går jag in genom barrikaden. Hur är det innanför, tänker jag. Är platsen fylld av vilda extremister med farliga tillhyggen? Men det är förstås lugnt innanför barrikaden. Runt omkring eldas det i oljetfat och jag vänder ryggen till mot en av dem och jag känner hur värmen sprider sig över ryggen.

Men det är inte bara min rygg som blir varm. Värmen sprids också till mitt hjärta. Det är en helt underbar gemenskap och stämning här. Unga män skottar snö. Äldre står och pratar kring oljefaten. Kvinnor och män bär ut värmande te och mackor till volontärerna. Ett brudpar fotograferas. Det hörs skratt och glada leenden syns i nästan varje ansikte.

Jag går in i länsadministrationen. Här står volontärer och värmer sig i trapphuset. I vaktbåset sitter polisen och dricker te och käkar mackor. De samspråkar med volontärerna , och det syns inga motsättningar alls. Det är som om alla tillhör samma familj och delar samma önskan om en bättre framtiden.

Det är en märklig känsla det här. Att vara med om en revolution. Jag har svårt att riktigt beskriva mina känslor med ord. Det är en rent fysiskt känsla. Något varmt och tryggt som sprider sig i min kroppen. Och en förnimmelse av att jag upplever något historiskt. Något bortom allt jag upplevt tidigare.

Att bo i en stad, i ett län, som styrs av det ukrainska folket, känns så vackert. Och tryggt. Om det är några jag fruktat i Ukraina så är det polisen. Men folket, nej, det har jag aldrig fruktat. Det är alltid där jag funnit förnuftet. Sakligheten. Värmen. Givmildheten och gästfriheten. Och jag kan nog ändå sätta ord mina känsla. När jag står här inne i länsadministrationens trapphus. Det kloka ukrainska folket har äntligen tagit över och nu handlar det bara om mer mod och kraft för att välta jätten.

En svensk revolutionär, månntro?

Jag fick ett mejl från en student…

Posted on January 24, 2014 at 14:21.

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: Euromajdan, Hrusjevskij

(Läsningstid: 3 minuter)

…på facebook. Det är en bild på honom. Jag känner honom mycket väl. På fotografiet kikar hans ögon in i kameralinsen. Ögon som under min tid här i Lviv gått från lekfulla tonårsögon, till en ung vuxens förväntningar på framtiden. Jag tittar in i hans nu lite trötta ögon, ja, för ögonen är allt jag ser av hans ansikte. På huvudet bär han en hjälm. Över näsan och munnen har ha en mask. Han står mellan två kamrater. Jag känner inte igen dem, men det är ändå svårt att veta. De skyddande hjälmarna och maskerna är just i det här fallet till besvär. För mig.

På bilden står de på Hrusjevskijgatan. På den gatan där minst fyra demonstranter dödades på onsdagen. Bilden är tagen timmarna innan dödskjutningarna. De står på barrikaderna och omkring dem ser jag de kvarter jag lärt mig känna igen från bilder och “strömmar” på internet. Det kvarter som för evigt kommer vara märkt av det våld som förekommit där. Jag ser in i min students ögon, och ser samtidigt alla mina andra studenter. Jag ser att allt de önskar sig är en vettig tillvaro. En framtid utan förtryck och korruption. De vill inte leva i en diktatur, eller en semidiktatur som det är nu. De vill också kunna uttryck sig fritt. De vill inte behöva vara rädda för sin egen poliskår. En poliskår som just nu inte bara skjuter på unga män, utan även förnedrar och torterar demonstranter så fort de får möjlighet. (Nedan kan ni se en hemsk video hur kravallpolisen (Berkyt) förnedrar en naken demonstrant.)

Jag ser in i min students ögon och känner hur sviken han är. Hur besvikna han och hans kamrater är. Svikna av EU. Av USA. Av sitt eget lands ledare. Jag ser en generation som lärt sig drömma och tro på ett annat politiskt etablissemang och tror på en bättre och tryggare tillvaro. Jag ser en generation som Ukrainas president och premiärminister vill krossa. Jag ser en generation som kallas “terrorister” av den politiska eliten. Och inom mig växer det en vrede, en känsla av frustration och maktlöshet.

Jag ser in i min students ögon och tänker att “honom kallar de också fascist”. Inte bara terrorist. Jag vet vad han tänker. Varför gör vi inte mer? Men i mitt eget hemland har många beslutat sig för att demonstranterna i Kyjiv bara är fundamentalistiska fascister. Det är nog inte möjligt för oss i Sverige att förstå hur det är att vara förtryckt. Förtryckt av sina egna. Förtryckt av ett annat land. Jag vet att min student inte är någon fundamentalist, fascist eller rasist. Men jag vet att han är stolt över sin kultur, sitt språk, sitt folk. Han kallar sig säkert också patriot (även om jag inte hört just de orden från hans mun). Patriot i ett svenskt perspektiv… ja, det är väldigt svårt att förklara vår svenska position. Att varje gång vi hör det begreppet värjer vi oss.

Det är oerhört svårt att förklara att vi har svårt att se utanför vår egen kontext. Som alla andra tolkar vi det mest genom våra erfarenheter. Det blir därför svårt att förstå att man inte måste vara fascist för att känna en stor stolthet och en tror på sitt eget land…

Men i min students ögon ser jag också en annan framtid. En framtid där många av dessa unga kan radikaliseras. Inte för att de vill det själva. Utan för att landets ledning och vi, ja vi i trygga EU, faktiskt inte ger dem något alternativ.

Jag ser in i min students ögon och försöker ge honom och hela hans generation en styrka. En styrka att tro på sig själv och en styrka att aldrig ge upp. Jag hoppas att det kommer fram, att det via internets ettor och nollor faktiskt kommer fram.

Demonstranten på bilden har inget med min student att göra.
Bilden är tagen av Duncan Crawford, BBC korrespondent i Kyjiv.

Vad händer i Ukraina?

Posted on January 23, 2014 at 14:34.

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: #euromaidan, Euromajdan

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni är nog många som frågar er vad som händer i Ukraina. Det gör jag också. Trots att jag är här i landet är det svårt att riktigt… förstå. Greppa. Ringa in vad som händer. Ryktena är många, och det senaste är att internet och all telefonkommunikation kommer stängas ner. Är det sant? Jag vet inte. De säger att minst 17 aktivister försvann igår. Forslades bort. Döda kroppar som uppvisar grym tortyr upphittas utanför Kyjiv. Är det sant? Bilder som visats tyder på det, men jag vet ju inte säkert.

Vad jag vet är att igår mördades minst fyra personer av kravallpolisen (Berkyt). Kanske fem, men jag kan inte hitta oberoende uppgifter på det heller. En 88-årig man ska ha slagits ner av Berkyt. Hans brott? Han hade burit en ukrainsk flagga. Är det sant? Jag vet inte.

Men mitt i förödelsen visar en polsk journalist ett fantastiskt mod. Han går mellan de beskjutna aktivisterna och kravallpolisen, och i upprörd ton duar han poliserna och frågar “Vad gör du? Vill du döda någon?”. Klippet visar även den fina atmosfär som genomsyrat dessa demonstrationer. En äldre herre orora sig för att journalisten inte har något på huvudet. Han menar att polisen kan skjuta honom. De har ju inte skonat journalister tidigare. Det vet jag är sant. Det kan jag tydligt se. (Ni kan se klippet nedan och även om ni inte förstår polska eller ukrainska kommer ni förstå mycket av det som utspelar sig.)

Ungefär 1700 personer är skadade, många av dem journalister. Demonstranterna eldar bildäck för att hålla kravallpolisen stången. Oppositionen har även sagt att de kommer förena sig med de sten- och molotovcocktailkastande demonstranterna ikväll om Janukovitj inte upphör med att beordra kravallpolisen att slå och skjuta på demonstranter. En sak är säkert, Janukovitj leker med elden… Att beordra polisen att beskjuta demonstranter kan leda till hans fall. Se hur gick i Kario. Eller i Sverige efter Ådalen 1931… Fast då var det ju militären som sköt på folket.

Men vilka är de som kastar sten och molotovcocktails i Kyjiv? Är de nationalister? Nazister? Varför har vissa hakkors? Och vad menas med den där “högra sektorn”, som rekryterar unga män till de våldsamma protesterna? Kan jag verkligen känna att jag stödjer dem? Men samtidigt, jag har så många vänner, studenter och bekanta här, som inte alls är några nazister eller fascister. De vill ha ett bättre land. En bättre politikerkår. De finns också där, bland den högra sektorn. Men varför röstade de då inte förra valet? Var inte det lite dumt? Frågorna är så många, och ju mer jag frågar ju mer obesvarade känns dem.

Men hur mår då jag? Vad känner jag? Oro? Rädsla? Inte för egen del. Jag bor i Lviv och vår borgmästare har lovat att i Lviv ska lugnet bestå, och de nya lagarna, som skulle göra Ukraina till Europas yngsta diktatur, kommer inte efterföljas i vår stad. Det känns ju bra, men vad kommer att hända om Janukovitj väljer att slå ner demonstrationerna? Vad händer då med Lviv? Mina vänner i stan blockerar militärens utfarter, så att insatsstyrkorna inte kan skickas till Kyjiv. Soldaterna till och med ber befolkningen om hjälp. “Snälla, kom och blockera oss”, säger de. Så jag stannar här. Jag tänker inte åka någonstans. Inte just nu. Lviv, jag står med er.

Nedan har jag samlat några länkar där ni kan få bra information om läget. Jag har även lagt ut några bilder från revolutions första dagar. Innan demonstranter slogs ner den 30 november och innan den 22 januari, som kanske är det självständiga Ukrainas svartaste dag. Och man kan ju bara hoppas att inget värre kommer ske.

(UPD!! Precis när jag postat den här texten såg jag på Facebook att Lvivborna har ockuperat länsadministrationen. Går det i linje med borgmästarens tal om lugn i staden? Se där, ytterligare en fråga.)

Några länkar:
Bästa kanalen enligt mig espreso.tv
Kyivposts Euromajdan-sida
Om ni har Facebook är Euromaidan in English bästa källan.
Ukraine Revolution Online

Skatteskrapan i Lviv

Posted on January 14, 2014 at 14:10.

Category: by sophie engström, ukraina

(Läsningstid: 2 minuter)

En gång om året måste jag bege mig till skattemyndigheten i Lviv. Centrala studiestödsnämnden, även kallad CSN, kräver en mindre förmögenhet av mig om jag inte uppvisar min inkomst i Ukraina. Det kan ju låta som en smal sak att fixa fram ett dokument som säger vad man tjänar, men då har man aldrig haft med ukrainska myndigheter att göra. För att få ut ett papper med min sammantagna årsinkomst måste jag författa en liten anmodan och om den inte följer alla konstens regler blir det inget med det hett eftertraktade dokumentet. Om jag har riktig otur blir det inget med mitt dokument överhuvudtaget. Detta för att man 1. kan vägra att ta emot min ansökan 2. jag kommer på fel dag och tjänstemannen som sitter i luckan där jag ska lämna in min ansökan känner inte för att ta emot den 3. luckan är övergiven och ingen annan vill ta emot den 4. jag hittar inte rätt lucka och ingen kan/vill berätta var jag borde gå. Som utlänning med rostig byråkratukrainska kan jag dessutom förvänta mig att bli utskälld eller bara förolämpad för att jag inte fattar systemet.

Det får mig att undra hur det är i Sverige. Hur blir man bemött om man inte förstår systemet? Kan nog tänka mig att många tar tillfället i akt och vara otrevliga eller arroganta.

Nåväl, efter att besökt hos den nära nog ointagliga skatteskrapan i Lviv behöver jag uppmuntran och tröst. Och vad passar då bättre än en konjak av märket Zakarparskij samt kaffe och med tillhörande ostmacka på Restaurang Sputnik?

Och hade jag bott i Sverige hade jag väl fått nöja mig med en mjukglass.

Musik i förorten

Posted on January 12, 2014 at 15:30.

Category: by sophie engström, photo by prallin, ukraina
Tags: hycz, Lviv, ГИЧ оркестр, левандівка

(Läsningstid: 2 minuter)

I torsdags spelade Hycz orkester på en festival i en förort till Lviv. Förorten, som heter Levandivka, har ganska dåligt rykte. Jag har ett flertal gånger hört av lvivbor att området är känt för sitt “småbus”, som min far skulle uttrycka sig. Men som så ofta med likvärdiga rykten, så är det bara en liten del av befolkningen på platsen som stämmer överens med ryktet och när man väl är där ser man inget bevis på att något av det skulle vara sant. Bebyggelsen är dessutom mycket intressant. De flesta hus är enfamiljshus och inte alls höghus som de flesta påstår. De små husen ligger tätt intill varandra längs med smala gator. Trädgårdarna är ofta välskötta och köksträdgårdarna växer frodigt. Jag tycker till och med att Levandivka verkar vara en ganska välmående och trevlig förort.

Bilderna nedan är tagna av prallin och är från själva festivalen. Jag hoppas att kunna åstadkomma med ett bildreportage från området längre fram i vår.