viewpoint-east.org

Stanisławs nätter

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tolfte december
Dagens musik
Stanisław Skrowaczewski
Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (2007)
eller
Muzyka nocą, wariacje symfoniczne na orkiestrę (1949)

Vi håller oss kvar i Lviv för att bekanta oss med tonsättaren och dirigenten Stanisław Skrowaczewski, ty han föddes i denna stad år 1923. Det ska ha varit hans mor som förde honom till musikens förlovade land, och han började spela piano redan som fyraåring. Tre år senare ska han ha komponerat de första styckena. Det är oklart om dessa verk finns kvar än idag. Den stora debuten gjorde han 13 år gammal då han var dirigent och solist till Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert.

Andra världskriget var en mörk tid även för den unge Stanisław Skrowaczewski. Han fick då jobba med att mata löss (med sitt eget blod) vid den polske biologen Rudolf Weigls institut för forskning om tyfus. Det var också under andra världskriget som han drabbades av en katastrof som tvingade honom att byta inriktning för sitt yrkesval. Han hade hoppats att han skulle bli pianist, men under tyskarnas bombningar skadade han sina händer illa och en framtid som virtuos var omöjlig. Efter krigsslutet blev han, tillsammans med de flesta andra polacker i Lviv, deporterade från staden. Han bosatte sig, som så många andra deporterade, i Kraków.

Nu vände lyckan för Stanisław Skrowaczewski, enär han blev antagen till kompositionslinjen på Krakóws musikaliska akademi. Här studerade han under den ryktbara tonsättaren Roman Palester. Han studerade han tillika dirigering. Och det det skulle visa sig vara ett gott val att studera just dirigering. Redan 1946 blev han dirigent vid Wrocławs filharmoni. Två år senare fick han möjlighet att studera för den legendariska musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris.

Han återvände efter två år till Polen och blev chefsdirigent på Schlesiens filharmoniska orkester. Därefter blev han chefsdirigent på Krakóws filharmonin, och vid 1950-talets slut fick han jobb i samma roll på Warszawas symfoniker. Men livet i det kommunistiska Polen var inte lätt. Stanisław Skrowaczewski och hans fru diskuterade ofta möjligheten att fly från diktaturen, och 1960 fick de chansen att hoppa av till väst. Stanisław hade nämligen erbjudits tjänsten som chefsdirigent vid Minnesotas symfoniorkester. Och det visade sig att han skulle trivas förträffligt väl hos den orkestern. Han skulle nämligen stanna där till 1979. Efter tjänstgöringen vid Minnesotas symfoniorkester skulle han inneha flera positioner vid orkestrar runt om i världen. Faktum är att han arbetade nästan oavbrutet fram till sin död 2017.

Under sin tid i USA skulle Stanisław Skrowaczewski introducera många polska tonsättare, så som Penderecki, Szymanowski och Lutosławski, för den amerikanska publiken. Han tonsatte dessutom själv ett stort antal verk, som spänner över många genrer. Tyvärr är hans tonsättningar relativt okända för den breda allmänheten, särskilt utanför Polens gränser. Men inte ens här i Polen är hans verk särskilt ofta framförda. Kanske beror det på hans kringflackande liv.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna hitta en inspelning av ett stycke för flöjt och orkester som jag hade förmånen att få höra tidigare i höstas med solisten Łukasz Długosz och Krakóws filharmoni. Faktum är att den konserten tillhör en av de största musikupplevelserna under hösten. Stycket heter Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (Il Piffero della Notte, fantasi för flöjt och orkester) och är från 2007. Jag har endast lyckats hitta stycket på betaltjänsten Idagio. Ni som inte har Idagio får därför hålla till godo med ett annat stycke på temat “natt”, det dramatiska och väldigt expressiva stycket “Nattmusik” från 1949. Ett svart men mycket vackert stycke, som där man genomlever både sorg och hopp. Verket är fullt av nyanser och kontraster, som kan ses som en musikalisk skildring av natten, men kanske hellre (enligt mig) som en reflektion över livet och döden.

Uppfinning för åtta cellos

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december
Dagens musik
Bohdana Froljak
Inventions for eight cellos (2009)

Vi inleder veckan med att ett möte med den ukrainska tonsättaren Bohdana Froljak, som tillhör en av de mest tongivande tonsättarna i dagens Ukraina. Hon föddes 1968 i byn Vydyniv som ligger i regionen Ivano-Frankivsjtjyna. Det var också här som hon fick sin första skolning, hos en läromästare som hade utvecklat en särskild teknik för att få barn att lära spela med hjälp av gehör och medhörning. Även Bohdanas äldre syster, Hanna Havrylets, studerade hos denna man. Det måste ha varit en utmärkt teknik, enär båda systrarna blev sedermera tonsättare.

1986 tog Froljak sin första examen i komposition, på den utbildning som Vasyl Barvinskyj grundade. Därefter påbörjade hon sina studier vid Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko. En av hennes lärare var den då redan legendariska tonsättaren Myroslav Skoryk. Efter studierna i Lviv fick hon möjlighet att studera i Kraków på musikaliska akademien, under Zbigniew Bujarski på avdelningen för komposition. Här studerade hon även samtida konstmusik och jazz.

Bohdana Froljak har sedan dess medverkat vid flera festivaler runt om i världen, och hennes musik har på senare tid fått stor uppmärksamhet i hemlandet, särskilt sedan hon tilldelades det nationella Taras Sjevtjenko-priset (Шевченківська премія) 2017.

Froljaks tonsättningar kännetecknas av starka emotioner, som med eleganta harmonier följsamt leds av rytmiska mönster, som tillsammans skapar en vacker, nästan skir textur. Hon låter sig influeras av klanger både från modernism och folkmusik, utan att för den delen låta någondera av dem dominera. Det är också tydligt för en lekman att skönja att verken är likaledes tekniskt svåra som de är uttrycksfulla och expressiva.

De av er som bor i Stockholm hade kanske tillfälle att lyssna till verk av henne när de framfördes på Kungliga Musikhögskolan i våras. Men misströsta inte, ty för er som befinner er i Göteborg finns det ytterligare en möjlighet. I mars nästa år kan ni nämligen få lyssna på Bohdana Froljaks verk “Adagio till minne av Myroslav Skoryk”, som framförs av Göteborgs symfonikerna under ledning av den fantastiska dirigenten Oksana Lyniv, tillika från Ukraina. Missa inte den chansen.

Men idag ska vi istället lyssna på Froljaks “Inversions for eight cellos” (“Uppfinning för åtta cellos”), där ni nog kan skönja hur tekniskt krävande hennes tonsättningar kan vara. Men precis som nämndes ovan är hennes verk alltid fulla av emotioner. Så, lyssna, njut och låt er för allt i världen hänföras!


Läs mer om Bohdana Froljak på Ukrainian Live.
Bohdana Froljak bor och verkar i Lviv.

Musikens mobila form

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tionde december
Dagens musik
Roman Haubenstock-Ramati
Alone I (1965)

Man kan nästan utgå från att Roman Haubenstock-Ramati var en fritänkande och egensinnig person, som inte var rädd för att gå mot strömmen och utforska tekniker av skiftande karaktär för att uppnå en fulländning i sin skaparkraft. Han föddes i Kraków och det var också där som han inledde sin bana som tonsättare. I slutet av 1930-talet beslöt han sig för att fly till Lviv undan nazisternas maktövertagande i hemlandet Polen.

Väl i Lviv blev han genast inskriven på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko, och här studerade han komposition och dirigering. Men det skulle visa sig att Lviv inte var säkert för Roman Haubenstock-Ramati, och 1941 arresterades han av de sovjetiska myndigheterna. Han förvisades från Lviv, till Odesa och därifrån till Tomsk i Sibirien. Redan året därpå blev han benådad och tog värvning i Władysław Anders arméorkester, men dessvärre insjuknade han i tyfus. För att göra en lång historia extremt kort innebar detta att Roman Haubenstock-Ramati i slutändan hamnade i det då brittiskt kontrollerade Palestina.

Efter kriget återvände han till Kraków och var under en tid redaktör för musiktidskriften “Ruch Muzyczny” och jobbade på radion. Men han var föga imponerad av de kommunistiska partiet som hade tagit makten över Polen, så han flydde till Tel Aviv, där han bodde fram till 1950-talet, då han återvände till Europa och bosatte sig i Wien. Det var också under denna tid som han hade sin första stora framgång som tonsättare med verket “Recitativo ed aria”/”Konzert für Cembalo und Orchester” (1955). Från 1950- till 70-talet hade han Wien som bas, men han arbetade på musikhögskolor i Tel Aviv, Zurich och Stockholm m.fl.

Det är inte helt lätt att beskriva Roman Haubenstock-Ramatis konstnärskap, eftersom han greppar över många olika former av kompositionstekniker. Han inledde sin bana med att komponera i Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men efter bara några år skulle han ha lämnat den tekniken bakom sig. Hans tid i Palestina skulle innebära att han fick influenser från icke-europeiskmusik, och han lät inslag av hinduisk raga och arabisk makam, bysantinsk och judisk sång ingå i hans kompositioner. Utöver det var han också influerad av Pierre Schaeffers konkret musik (musique concrète).

Roman Haubenstock-Ramati var inte heller rädd att tänja på musiken som form, och lät sig till och med inspirerades av skulptören Alexander Calders skulpturer. (Ett av hans verk, kallat “De fyra elementen”, står utanför Moderna museet i Stockholm.) Tanken var att föra över den mobila formen i skulpturna till musiken. Vi ska nu lyssna på ett stycke från 1965 som heter “Alone 1, konstverk för ospecificerat låginstrument och slagverk ad libitum”. Jag vet inte hur det hörs för er, men jag tycker mig höra hur mobilen svänger genom luften och hur de olika delarna vidrör och skaver mot varandra. Väl bekomme!

(PS. Ni får gärna berätta om ni lyckas följa med i partituret, för jag gör det i alla fall inte…)

Ännu inte helt bortglömd

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Nionde december
Dagens musik
Antoni Kątski
Sexet op 220

Idag är det dags för att åter bekanta oss med Antoni Kątski, som briljanta Krakóws filharmoni uppmärksammade med utgivningen av en CD.

Så här skrev jag i somras:

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.

Tonsättaren utan partitur

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Åttonde december
Dagens musik
Vasyl Barvinskyj
Pianosonat i C-dur (1910)

Stephania Turkevytjs lärare i Lviv hette Vasyl Barvinskyj. Han föddes 1888 i Ternopil i en buren och inflytelserik familj. Hans far hade stort politiskt inflytande i Habsburgska riket. Det var modern, som var sångerska och pianist, som ledde sonen in till musiken. Vasyl Barvinskyj inledde sin musikaliska skolning åtta år gammal, men han skulle också erhålla en examen i juridik på universitetet i Lviv, samt att han studerade musikhistoria och komposition på Karlsuniversitetet i Prag.

När han återvände till Lviv fick han snabbt fotfäste på det Högre institutet för musik uppkallat efter Mykola Lysenko. Det var här som han undervisade Stephania Turkevytj. Mellankrigstiden innehöll också en period av frenetiskt komponerande, samtidigt som han gjorde sig känd som en skicklig och utomordentligt inkännande pianist, och musikpedagog. Han grundade bland annat en musikskola. Från 1939 var han professor på den akademiska Musikhögskolan i Lviv, och från 1944-48 var han chef vid samma institution.

Det sovjetiska maktövertagandet skulle dessvärre visa sig vara förödande för Vasyl Barvinskyj. Eftersom han var bördig från en buren familj, som haft stort inflytande under Habsburgska riket, utsågs han snabbt till “folkets fiende” av den sovjetiska statsapparaten. Både Vasyl och hans hustru arresterades och han tvingades att skriva under ett dokument där han godkände att alla hans partitur brändes. Detta lär ha skett på gården bakom musikaliska akademien i Lviv. Vasyl Barvinskyj kallas därför ibland för “tonsättaren utan partitur”. Därpå förvisades Vasyl och hans hustru till ett Gulagläger i Mordvinien. Deras exil skulle vara i tio år.

1958 kunde Vasyl Barvinskyj äntligen återvända till Lviv, och han inledde det mödosamma arbetet med att försöka rekonstruera sitt partitur. Arbetet var förhållandevis framgångsrikt, och han lyckades med det nästan omöjliga, att ur minnet återskapa delar av det partitur som förstörts tio år tidigare. Men trots att hans namn rehabiliterades strax före hans död 1963, skulle det dröja decennier innan hans verk åter spelades.

Vi ska idag lyssna på hans pianosonat i C-dur från 1910, komponerat under hans studietid i Prag. Inspelningen är från fantastiska Orgelsalen i Lviv. Det var också på Orgelsalen som jag för första gången hörde talas om Vasyl Barvinskyj. Väl bekomme!


Vasyl Barvinskyj syns här i mitten av bilden. Året år 1933, och uppståndelsen gäller avtäckningen av ett monument över Ivan Franko.

En av de första…

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjunde december
Dagens musik
Stephania Turkevytj
Symfoni nr 1 (1937)

Idag ska vi bekanta oss med Stephania Turkevytj, som bör tituleras som Ukrainas första professionella kvinnliga tonsättare. Utmärkta Ukrainian Live har redan skrivit en förträfflig biografi över hennes liv, så här snuddar vi bara vid några händelser i hennes liv.

Stephania Turkevytj föddes i Lviv 1898, och visade tidigt prov på ypperlig musikalisk begåvning. Hon var blott åtta år när hon kom in på det det Högre musikaliska institutet uppkallat efter Mykola Lysenko (Вищий музичний інститут ім. М. В. Лисенка), och en av hennes lärare hette Vasyl Barvinskyj. Honom återkommer vi till.

Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Wien, där Stephania fortsatte sin skolning i musik. Åter i Lviv efter kriget träffade hon sin första man. Med honom skulle hon flytta till Prag, men redan på 1930-talet var hon tillbaka i Lviv för att undervisa på sitt gamla lärosäte, samt på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko (Львівська національна музична академія імені Миколи Лисенка).

Stephania Turkevytj skulle stanna i Lviv fram till det sovjetiska maktövertagandet, då hon flydde till Storbritannien. Hon skulle bo i Cambridge fram till sin död 1977.

Stephania Turkevytjs musik förbjöds i Sovjetunionen. Orsaken var att hon inte uppfyllde de krav på krav på socialistisk realism som Sovjetunionen krävde av samtidens konstutövare. En stor del av hennes produktion har därför aldrig framförts. Enligt Ukrainian Live bör Stephania Turkevytj betraktas som den allra första av avatgardistiska tonsättaren i Ukraina, och hennes stil kan beräknas som rationell och distanserad från romantiska uttryck.

Vi ska nu lyssna på världspremiären av Stephania Turkevytjs första symfoni från 1937, i ett framförande från 2020 i hennes födelsestad Lviv. Det är den fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj som leder Ukrainian Festival Orchestra i Orgelsalen.

I en orgels fulla färgklang

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sjätte december
Dagens musik
Henryk Górecki
Kantat op 26

Idag för 90 år sedan föddes den polske tonsättaren Henryk Górecki i den lilla samhället Czernica i Schlesien, eller Silesia om ni föredrar det. (Czernica betyder förövrigt björnbär, vilket egentligen inte alls har med saken att göra, men är ändå lite rolig fakta.) Nåväl, Górecki tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna i Polen, men vägen till att bli en av de främsta var varken lätt eller spikrak. Hans barndom präglades av frånfället av hans musikälskande mamma och långvarig sjukdom. När hans pappa hade gift om sig försökte familjen dessutom förhindra Henryk från att spela musik. Men Henryk var fast besluten att ägna sig åt musik och sökte därför in vid Musikhögskolan i Katowice. Vid första försöket blev han inte antagen, men han gav sig inte, och sökte på nytt.

Hans debut som tonsättare kom redan under studietiden, och han gjorde sig ett namn som en nyskapande och avatgardistisk tonsättare. Men Henryk var under hela sitt liv en sökande person, och han vågade experimentera med olika former av musik. Hans kanske mest kända verket är hans tredje symfoni op 36, i vilken han lämnade det atonala uttrycket, som hade utmärkt hans tidigare verk, till mer traditionella tonskalor och folkmusik.

Vi ska idag lyssna på ett prov på hans atonala uttryck. Kantat op 26 är ett verk som utmanar örat och sinnet till det yttersta. Verket är skrivet för orgel, vilket inte är ett instrument som Górecki själv spelade. Det kan kanske ses som en petitess men det är ganska ovanligt med verk för orgel som inte skrivits av organister. Stycket inleds, som ni hör, i tutti, vilket innebär att alla orgelns pipor används. Man skulle kunna säga att man här kan höra orgelns fulla färgklang. Det är, kan jag lova, öronbedövande och vansinnigt fascinerande att höra en orgel i sin fulla kraft på detta vis. Du noterar kanske också att han använder en polytonal teknik, vilket innebär att flera tonarter förkommer i samma verk. Och om man läser i partituret (som ni ser i videon) kan du se att noterna figurerar i kluster, tonkluster, något som man ofta associerar med den franske tonsättaren Olivier Messiaen. Góreckis Kantat liknar enligt mig dock inte några av Messiaens stycken, utan har ett väldigt eget och unikt uttryck, vilket ofta är fallet med Henryk Góreckis spännande tonsättningar.


Henryk Górecki när han dirigerar sin tredje symfoni 2003, foto: Jan Zegalski.