viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Moreller” utbrast jag förtjust idag när jag hittade dessa små gyllene knippen av solfrukter på marknaden Stary Kleparz. På svenska heter de givetvis inte “moreller” utan de bär det internationella ordet “aprikoser”. Men det polska ordet för dessa frukter, vilket är “morela”, har krupit in i mitt svenska ordförråd och praktiskt helt konkurrerat ut den andra ordet. Det är omöjligt att förklara varför jag, sedan jag flyttade till Polen, har valt att göra en försvenskning av det polska ordet för aprikos. Det har bara blivit så. Kanske beror det på att ordet låter min fantasi löpa iväg kors och tvärs genom mina associationsbanor. Morela, visst låter ordet precis som de ser ut, lite mjuka och ludna? Det är helt enkelt ett mycket passande ord för denna stenfrukt.

De flesta språk i Polens närområde använder sina varianter av ordet aprikos. På ukrainska heter frukten абрикоса. På litauiska verkar man föredra att lägga till ett extra litet -os på ord så där kallas den aprikosos, men litauerna slår inte esterna med roliga tillägg, för där heter aprikos “aprikoosipuu”. Den ändelsen -puu är förresten också intresseväckande. På tyska kallas den aprikose, men de har faktiskt ett annat ord också, som är besläktat med det polska, nämligen “marillen”. Det verkar dock främst användas i Österrike, och en sökning på internet visar att det finns en österrikisk snaps vid namn “Marillenschnaps”. Nej, jag är inte sugen på att smaka. Jag föredrar färska moreller.

Det finns även andra polska ord som tagit sig in i mitt ordförråd och kastat ut den svenska motsvarigheten. För att bara nämna några exempel kan nämnas dorsz, (som på svenska heter torsk), pomidor (tomat), men däremot kallar jag äpple för just äpple och sällan för jabłko. Vidare kan nämnas jajka (ägg), ibland kallar jag smör för masło, lök kallar jag oftast för cebula, och det är inte ovanligt att jag säger pietruszka istället för persilja. Och när det gäller päron använder jag gärna både det polska gruszka och det ukrainska hrusja (груша) växelvis. Det är flera ukrainska ord som ännu finns kvar i mitt ordförråd. Jag har exempelvis en förkärlek för att kalla potatis för “bul’ba” (бульба) som betyder knöl. Det är inte många som använder detta gamla ord för potatis i Ukraina, men på marknaderna i Lviv fanns det de som använde det med stor förtjusning. Bulba finns även i polska språket, men idag säger nog de flesta nog ziemniaki.

När man hör ordet bulba, börjar nog de flesta tänka på romanen “Taras Bulba”, från 1835-1842, av den ukrainske författaren Mykola Hohol, eller Nikolaj Gogol som en vill använda, men jag förordar att använda den förstnämnda translittereringen av hans namn från ukrainska. Orsaken går att finna i hans härkomst, ty Hohol kom från en polsk-ukrainsk ätt, och som inspiration till sina berättelser utgick han från ukrainska folksagor. Romanen “Taras Bulba” är inget undantag. Berättelsen handlar om kosackernas uppror 1637-1638 mot den polska kronan. Kortfattat kan man säga att romanen handlar om Taras Bulba och hans två söner, där den ena väljer att slås på polackernas sida (och dödas av Taras Bulba) och den andra på de ukrainska kosackernas sida, men torteras till döds. Taras Bulba försöker därför hämnas, men han misslyckas och torteras även han till döds. Mykola Lysenko skrev i början på förra seklet en opera med utgångspunkt från Taras Bulba, men den spännande historien får jag återkomma till en annan gång.

Nå, varför heter Taras Bulba då just Bulba? Se, det har jag ingen god förklaring till. Någon annan kan kanske komma med den.

—

På fotot syns äpple, gruszka eller hrusja samt moreller. Ja, enligt mitt språkbruk.

Dagens anteckning – 9 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Du går väldigt ofta på konsert. Jag har sett dig flera gånger. Varifrån kommer du? För du är ju inte från Polen”, frågade en man, som jag sett flertalet gånger på olika konserter. Jag tittade tillbaka på honom, och för ett litet ögonblick trodde jag faktiskt att han tilltalade mig. Men som så ofta i konstmusikvärlden här i södra Polen, tilltalade han inte mig, utan mannen i mitt sällskap. De flesta verkar nämligen ha mycket bestämda föreställningar om att det är mannen i sällskapet som bestämt att paret ska gå konsert och kvinnliga konstmusiknördar, sådana som jag, göre sig därmed inte besvär.

Det är en märklig paradox det här, ty om man ser sig runt bland publiken på en konsert med konstmusik kan man ganska snart dra slutsatsen att stora flertalet besökare är just kvinnor. Ofta är de lite äldre, och det är kanske därför som de är så svåra att upptäcka. De går liksom under radarn för de flesta. Om så många kvinnor tagit sig till en konsert helt på egen hand, varför skulle de i sällskap med män behöva släpas dit i håret?

Nåväl, kvinnor är dessutom förhållandevis osynliga i standardrepertoaren här i Polen. De flesta stycken som framför är skrivna av män, med några få undantag. Och därför måste jag tacka programsättaren till kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester och körer. Konserten inleddes med det rytmiska och tillhöres oerhört komplicerade verket “Exodus för orkester och band/tape” (1964) av Krystyna Moszumańska-Nazar (1924-2008). Verket har en fascinerande klangvärld, med både inslag av musique concrète, med det inspelade materialet, samt, skulle jag tro, tolvtonsteknik. Moszumańska-Nazar, som föddes i Lviv i en polsk familj, fick sin utbildning vid musikhögskolan i Kraków, som hon senare också skulle bli rektor för och även undervisa på.

Kvällens andra punkt var ett nyskrivet verk av Joanna Wnuk-Nazarowa (född 1949), tidigare direktör för filharmoniska orkestern i Kraków, kulturminister, tonsättare och tillika svärdotter till Moszumańska-Nazar. Verket Gloria är skrivet till Krakóws filharmoniska orkester med anledning av deras 80-årsjubilum. Även detta verk är mycket personligt, kanske främst för att det (för mina öron) uppstår en fängslande klangvärld när två olika uttryck ställs mot varandra. Då det uppstår en obehaglig dissonans mellan barnkören och orgelns samspel ställt i kontrast till kören och orkestern. Wnuk-Nazarowa vill med sitt verk spegla den oroliga tid vi lever i. Ett uppsåt som jag skulle vilja mena att hon lyckas med.

Kvällens andra avdelning var reserverad för männen, skulle man kunna säga, genom den beryktade pianisten Ivo Pogorelichs framförande av Fryderyk Chopins andra pianokonsert. Men trots att han är mycket känd och säkert extremt skicklig, samt tog publiken med storm, lämnade han mig faktiskt ganska oberörd. Jag var helt enkelt fylld till bredden med upplevelser av de två inledande verken.

Dagens anteckning – 8 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mahler lär ha tvekat inför att framföra “Das lied von der erde”, som han skrev efter den fruktansvärda sommaren 1907, då han hade förlorat sitt arbete efter antisemitiska kampanjer mot honom, då han hade förlorat sin äldsta dotter i scharlakansfeber och därtill fått besked om att han led av ett obotligt hjärtfel. Han menade att den kunde upplevas som alltför negativt betonad. Kommer de som hör den verkligen orka? Finns det inte en risk att de går hem och skjuter sig efter att ha hört den? frågade han sig.

Men om man någon gång har hört denna kärleksförklaring till jorden och dess eviga liv, är det svårt att förstå hans tveksamhet, ty verket är så känslosamt vackert och ödmjukt. Lyssna bara till hur musiken smeker jorden, och beröra varje del. Och låt dig lindas in i den ända till den gripande anslutningen där musiken viskar med de sista tonerna som klingar ut med altens “Ewig… ewig…”. Det är en bön till jorden att hålla honom kvar, han ber om att få följa med årstidernas skiftningar bara ett tag till. Bara ett tag till.

Han skulle leva ytterligare fyra år, innan ett virus blev för mycket för hans hjärta.

Jag vet inte om det var Mahler tveksamhet inför “Das lied von der erde” mörka tema, som gjorde att han aldrig fick höra den uppföras. Kanske fanns det även andra skäl. Premiären skedde blott några månader efter hans död. När jag lyssnade till den ikväll insåg jag att den, med alla sina solon där flera ibland pågår samtidigt, måste tillhöra en av de mest svårdirigerade av alla Mahlers verk. Kanske tvekade han även inför det. Nåväl, kvällens dirigenten, legendariska Marin Alsop, hade givetvis inga problem med att leda oss genom Mahlers smärtsamma, och stundtals osinnligt vackra epos till vår jord och livet. En musik som berörde mig likafullt som Mahlers musik alltid brukar göra. Och kanske även lite extra just idag, då jag igår var ytterst skeptisk till om jag skulle kunna företa mig hela resan till Katowice och Nospr för att få höra en av de, för mig, käraste av alla Mahlers verk.

Dagens anteckning – 7 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Dagens anteckning borde kanske handla om Johannes Brahms som föddes på denna dag för 192 år sedan. Eller så kunde den handla om våra duktiga studenter som kämpar på och sprider kunskap om de nordiska länderna. Och den skulle också med fördel kunna handla om dagens datum som är en av Tycko Brahes otursdagar. Men det blir ingenting av detta för antecknaren är sjuk och orkeslös. Detta är i alla fall utsikten jag haft under dagen, samt med en tröstande liten katt som legat och kurrat vid min sida. Om jag inte vore så sjuk skulle det vara alla tiders.

Dagens anteckning – 6 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det blåser en kylig vårvind kring Wawel. Några ensamma tornseglare klipper snabba och lite jäktade vingtag med sina vingar. Deras små kroppar fladdrar knappt skönjbart runt brandtornet. Och inte heller tycks deras glada tjut vilja tränga genom den kyliga luften. Turisterna som traskar kring slottet har lämnat sina sommarkläder på hotellrummet och bär nu istället identiska täckjackor, vars bulliga huvor döljer deras huvuden. Inte heller från dem hörs några glada vårtjut. Sommarvärmen känns sålunda orättvist bortryckt.

Så låt oss därför förtränga denna ovälkomna kyliga påhälsning av kalla vindar och drömma oss tillbaka till när värmen ännu var rådande. Som när jag satt och kontemplerade över ett litet klöver och språkens olika finurligheter. Det litauiska ordet för växten klöver lyder “dobilas”. Varför det kallas så är det ingen som vågar svära på, och jag kan inte hitta särskilt många släktingar till namnet i närområdet. I de andra baltiska språken har man valt andra namn för klöver (på estniska ristik och lettiska Āboliņi.) På litauiska är Dobilas är därtill ett manligt efternamn. De kvinnliga formerna av efternamnet är Dobilienė eller Dobilaitė. Det verkar dessutom vara ett förhållandevis vanligt efternamn bland litauer. En sökning på en webbsida för släktforskning menar att det finns 339 561 poster som innehåller Dobilas, och då sökte jag inte på de kvinnliga formerna.

Hur ser det då ut i Sverige? Finns det de som heter Klöver i efternamn? Av någon anledning känns det lite förmätet att ha ett sådant efternamn, som om man försökte påskina att man vore gjord av klöver. Men, jo, det visar sig på Skatteverkets webbsida att 24 personer bär det efternamnet i Sverige. Där ser man!

På polska kallas klöver för Koniczyna och jag kan faktiskt inte hitta att någon bär det efternamnet, men ni får gärna rätta mig om jag har fel. Däremot kan jag hitta efternamnet Konkel, som enligt en källa ska komma från ett tyskt ord för klöver. Och jag som trodde konkel betydde “dum”. Nåväl, eftersom jag faktiskt inte kan hitta flera källor som verifierar påståendet om att Konkel betyder klöver, låter vi en slutsats om tesens trovärdighet bero. Däremot hittar jag flera källor som menar att Konkel just betyder dum.

Ja, så kan tankebanorna löpa en kylig tisdag i maj.

Dagens anteckning – 5 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje vecka inleds ju med en hyllning till romarnas gudinna Luna. Månens dag. Det känns ju egentligen bakvänt att börja veckan med att tänka på natten, men det kan kanske vara en metafor för hur många upplever denna dag, att man måste gå upp när månen fortfarande härskar för att släpa sig till jobbet. En del vill kanske helst bara dra något gammalt över sig på måndagsmorgonen, eller varför inte en söt liten tass? Ja, en tass skulle vara en ren tjusning att få lägga över sina ögon för att somna om.

Men det är ju givetvis inte så att alla språk har valt att utgå från den romerska mytologin för att beskriva veckans första dag. Flera av de slaviska språken har istället valt att utgå från söndagen, och därmed kalla måndag för “dagen efter (söndagen)”. För att bara ta några exempel kan man ta ukrainskans понеді́лок, som alltså kommer av “по неділі” som betyder just efter söndag. Polskans poniedziałek är formad efter samma tankefigur. På litauiska kallas dock dagen för “pirmadienis”, vilket de flesta säkert enkelt kan dechiffrera och se att det betyder “den första dagen”.

Veckans dagar på litauiska formades av lingvisten Jonas Jablonskis (1860-1930). Under början av 1900-talet bidrog han till att förbättra det litauiska språket genom att författa verk om litauisk grammatik, språkets syntax, böjningar och prepositioner, och dagarnas namn, för att bara nämna några av hans bidrag. De övriga dagarna heter förresten antradienis, trečiadienis, ketvirtadienis, penktadienis, šeštadienis, sekmadienis. Alltså, andra dagen, tredje dagen, fjärde dagen, och så vidare.

Jablonskis viktiga arbete ledde till att det litauiska språket standardiserades och fick entydiga regler. Hans skulle också se till att det litauiska alfabetet fick sin nuvarande form. Orsaken till att detta arbete behövdes var att litauiska hade varit förbjudet under lång tid, när dagens Litauen var en del (eller kanske snarare ockuperat) av Kejsardömet Ryssland. Förbudet med andra ord inneburit hade att det inte fanns en enhetlig uppfattning om hur vissa saker skulle sägas eller än mindre skrivas.

Man skulle givetvis kunna utforska måndag på en massa andra språk, men det är som sagt den första dagen i veckan, så detta är vad jag mäktar med.

Dagens anteckning – 4 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är många som önskar att Moskva stod i brand och det är faktiskt inte alls något nytt begär. Som exempel kan man ta Johann Nepomuk Mälzel (1772-1838) som år 1827 skapade ett diorama med titeln “Der Brand von Moskau”, alltså “Moskvas brand”. Hans diorama (som är ett arrangemang med föremål och en målning i bakgrunden som skapar en kuslig känsla av att det verkligen är verkligt det man betraktar) turnerade sedan land och rike runt till mångas förtjusning. Alla ville tydligen se Moskva brinna. Tyvärr finns hans diorama inte kvar till våra dagar.

Men vem var då Johann Nepomuk Mälzel? Jo, han presenteras som uppfinnare och mekaniker som hade en förkärlek för att skapa mekaniska instrument. Och det är kanske inte något märkvärdigt med det, ty hans pappa var orgelbyggare, och som ni vet faller äpplet aldrig långt ifrån trädet. Johann Nepomuk Mälzel slog igenom redan tidigt 1800-tal när han hade konstruerat en panharmonika, vilket kan beskrivas som en mekanisk blåsorkester. Denna mekaniska orkester spelade till exempel för den habsburgska armén när de 1809 skulle ut i strid mot Napoleons styrkor. Som ni säkert vet gick det inte så bra för den habsburgska kejsarens trupper, och en månad senare spelade Mälzels panharmonika gladeligen för de franska trupperna.

Panharmonikan fick också en egen symfoni komponerad till sig, och det av ingen mindre än Ludde själv, ty Mälzel och Beethoven var nämligen mycket nära vänner. Vid något tillfälle lät således Ludwig van Beethoven sig övertalas av Mälzel att skriva en symfoni för panharmonika till hertig av Wellingtons seger över Napoleon i slaget vid Vitoria (1813). Men tyvärr skulle denna tonsättning leda till en tvist mellan de två vännerna, då Mälzel menade att han hade rättigheterna till stycket eftersom han hade byggt och konstruerat panharmonikan. Beethoven höll givetvis inte med. Men de båda skulle snart bli vänner igen, och tur var väl det för Beethoven, ty Mälzel skulle tillverka flera olika former av örontrumpter till sin döve vän.

Annars är väl Mälzel egentligen mest känd för att vara den som tog patent på metronomen, men det var inte han som uppfann den. Upphovsmannen till metronomen var uppfinnaren Abbas ibn Firnas som levde på 800-talet. Om honom kan man berätta att han konstruerade den första fallskärmen. Han lär ha hoppat ut från ett torn i Córdoba för att bevisa att hans stora vingliknande mantel fungerade. Han klarade sig med livet i behåll, men med en ryggvärk som plågade honom resten av livet.

Låt oss återvända till Mälzel och en av hans mest innovativa uppfinningar, nämligen hans schackspelande maskin, kallad Schachtürke (schackturk). Den kallades så eftersom figuren som sitter uppe på maskinen såg ut som en turk. Man skulle därmed kunna mena att Mälzels schackspelande maskin var en mycket tidig upplaga av artificiell intelligens. Men så är det givetvis inte, ty lustigkurren Mälzel hade gjort en liten lucka i maskinen, så någon kunde sitta och göra dragen. Det får mig att genast börja fantisera om hur det är ställt vår samtida, så omhuldade, artificiella intelligensen.


Panharmonikan


Bildens källa.