Oboen har på senare tid smugit fram och börjat pocka på mitt intresse. Det är egentligen inte så att jag aldrig intresserat mig för detta instrument, men den har aldrig riktigt tillhört ett av de instrument som jag särskilt hållit av. På senare tid har jag dock bevistat flera utmärkta konserter där oboen har stått i centrum, och min vana trogen måste jag alltså göra en liten djupdykning för att förstå instrumentet bättre.
Varje konsert med symfonisk musik inleds med den karaktäristiska stämtonen, i A, som tas av en oboe. Oboe lämpar sig särskilt väl att ta denna stämton, då dess klara klang lätt lyckas forcera genom de övriga instrumentens brölande. Den har sålunda en väldigt säregen klang som utmärker sig i förhållande till de andra instrumenten. Men varifrån härrör då oboen, kan man undra. Det visar sig att man faktiskt inte riktigt vet. Den kan vara en avlägsen släkting till den dubbelpipiga flöjten aulos som var vanligt under antiken. Det finns också de som menar att den kan ha sina rötter i Egypten och Mesopotamien, eller så kan den ha varit en avfälling från chirimía som de upptäcktsresande fann i Sydamerika. Den kan också ha sitt ursprung i den arabiska zurna, och sedan utvecklats med hjälp av blåsinstrumentet skalmeja (som har dubbla rör) och säckpipor till dagens oboe.
De första oboerna så som vi känner dem, kallades för hautbois, vilket uttalades som “hoboy”. Hautbois är, som nog alla förstår, franska och är en sammansättning av två ord, nämligen “haut” som betyder “hög” eller “gäll”, samt “bois” som betyder “trä” eller “träblås”. Det var först på 1770-talet som man började använda ordet “oboe” och det kom sig av en italiensk transliterering av det franska ordet. Men det råder delade meningar om vem som verkligen utvecklade oboen till det instrument vi känner idag, och senare forskning menar att det faktiskt kan vara så att oboen har tagits fram av flera olika instrumentbyggare.
Oboen gör sig bäst i det höga registret och när det krävs lägre toner av oboisten använder de flesta tonsättare istället engelskt horn, ett oerhört tjusigt instrument, som är mycket längre än oboen och har ett vackert päronliknande avslut. Ursprungligen var instrumentet böjt, men idag har den en mer rak form. Man kan nu fråga sig om engelskt horn har sitt ursprung från England, men givetvis är det mycket mer komplicerat än så. Det “engelska” i engelskt horn kan antingen komma från det franska ordet för böljt, “anglé” (på franska heter engelskt horn “cor anglé”). En annan möjlig orsak till det förvirrande namnet är att man tidigare kallade det änglalikt horn, från tyskans “engel”, och det berodde på att instrumentet likar de instrument som änglar ofta gestaltas spela på i olika religiösa målningar. Ordet horn kommer sig av att man tidigare kallade alla blåsinstrument för horn. När det gäller det engelska hornets härkomst är man säker på att det kommer från Schlesien, närmare bestämt Wrocław.
En av de mest fascinerande delarna av oboen är dess munstycke. Det består av två tunna vassblad som hålls samman av ett stift av metall. Oboisterna ordnar själva med sina rör, och de ägnar mycket tid åt att se till att rören är av rätt form. Engelskt horn har liknande rör, men de är ändå olika på ett sätt jag inte riktigt förstår.
Nåväl, ikväll har jag alltså fått uppleva ytterligare en fantastisk konsert med just oboe, och denna gång med ett tidstroget instrument, även kallat barockinstrument. Solisten hette Katarzyna Pilipiuk och på programmet stod musik av den tyske tonsättaren Johann Wilhelm Hertel. Vid cembalon satt Anna Huszczo.
Foto: Gustav Söderström