viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Månen vandrar sin tysta ban,/snön lyser vit på fur och gran,/snön lyser vit på taken./Endast tomten är vaken” står det ju att läsa i Viktor Rydbergs kända juldikt från 1881, men inte är det riktigt, ty det är ju ställt bortom allt tvivel att vi andra stackare också måste vara vakna om vintern. Och det känns, så här i den mörkaste av årstider, att ljuset är väldigt långt borta. Det ligger väl och latar sig där borta någonstans på andra sidan av jordklotet. Och som synes hjälper inte ens månen till med att lysa upp vår mörka tillvaro, den mäktar knappt med att ta sig genom diset som lagt sig till rätta över himlen. Eftersom ljuset inte går att finna häromkring, är man nödgad att vända sig till ljus i andra sammanhang, så som den som går att finna i musiken.

I Franz Schuberts sång “Licht und Liebe” (“Ljus och kärlek”), D. 352 från 1816 får vi ljus genom kärleken. Sången är en duett mellan tenor och sopran och är utformad som ett brev mellan två kärlekstörstande. Sången inleds med tenoren som förkunnar att kärleken är ett ljus, och fortsätter sedan med att hävda att precis som jorden längtar efter solen, så söker sig hjärtat till kärleken eftersom kärleken är ljuset. Tenoren får i nästa vers svar från sopransstämman som berättar att hon ser hur stjärnorna tindrar på himlen och hur de hotfulla och mörka dimmorna flyr från jorden, men i nästa ögonblick förbyts hennes sinnelag och hon kastar hon sig i rakt in i sorgen, eftersom hon är ensam, utan kärleken, som har lämnat henne. I den sista versen sjunger de båda tillsammans samma vers som tenoren sjöng i första versen.

“Und zu jenen hellen Sternen
In den weiten blauen Fernen,
Strebt das Herz nach Liebeswonne:
Liebe ist ein süßes Licht.”

(På svenska ungefär: “Och till de ljusa stjärnorna
I den blå fjärran,
längtar hjärtat efter kärleken:
Kärleken är ett ljuvt ljus.”)

Dikten som Schubert använde till sången författades av poeten Matthäus von Collin, som föddes 1779 i Wien i en adelsfamilj som faktiskt närde två författare i familjen, då Matthäus bror också var författare. Matthäus von Collin beskrivs som något av en intellektuell dignitär, med ett vitalt intellekt som gav honom två professurer, en i juridik vid Jagellonska universitetet samt en i filosofins historia på universitetet i Wien. Han var dessutom privatlärare till Napoleons son.

Franz Schubert och Matthäus von Collin träffades flera gånger, då Schubert var inbjuden till de salonger som hölls i von Collins hem. von Collin var främst aktad för sitt belevade sätt och kultiverade konversationsförmåga, medan hans författarskap inte riktigt vann gehör hos alla. Men Schubert blev alltså förtjust i von Collins dikter och tonsatte fem av hans dikter och där ibland finns “Licht und Liebe”. När von Collin oväntat dog 45 år gammal drabbades Schuberts krets av chock, föga visste de då att Schubert skulle gå bort fyra år senare, blott 32 år gammal.

Det var kanske inte särdeles ljusa tankar, men Schubert lyckades under sin korta livstid skänka oss så mycket ljus att han förtjänar varje tillfälle för hågkomst.

Några källor

1.

2.


Dagens anteckning – 2 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En tät dimma har sedan flera dagar klätt Kraków i en osedvanligt grå skrud, nästan som ett sorgflor. Tjock och otymplig ligger dimman platt mot synfältet och hindrar varje ansats att se klart på situationen. Tankarnas siluetter kan omöjligt forsa fram i så dålig sikt. De sjunker trötta och förvirrade ner, och försvinner slutligen in och upplöses i en grå materia. Även stadens vanligtvis tydliga konturer flyter ut ur sina ramar och färdas helt oväntat in i varandra, där de möts i en otydbar sammansvetsad sammansvärjning mot varje försök till överskådlighet. Vid Wawels fot pressar sig bilarna fram genom dimman, med sina ulliga ljuskäglor försöker de lysa upp det töcken som omger dem.

Nu vurmar jag inte särdeles för bilar och vänder snart blicken mot annat som lyckas lysa upp och genom de täta slöjorna. Och jag må har tilldelats en särskild röta idag, ty någon förträffligt rådig tjänsteman på stadskontoret hade tydligen bestämt att idag var dagen då stadens julkrubbor, kallade szopki krakowskie, skulle lysas upp.

Traditionen med att bygga de krakowitiska julkrubborna har anor sedan medeltiden men det var på 1800-talet som den fick sin nuvarande form, och sedan 2014 finns den med på Usecos lista över immateriella kulturarv. Det är alltså själva traditionen att bygga julkrubborna som hamnat på listan och inte krubborna i sig. Första torsdagen i december kommer hantverkare från hela regionen samlas vid Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina alster som de knåpat på under året. Så just nu pågår det alltså en faslig aktivitet i olika hobbyrum i grannskapet, där det klistras, klipps och filas på årets skapelser. Dessa kommer under de efterföljande veckorna att kunna beskådas på stadsmuseet.

Och precis som hantverkarna i sina hobbyrum som bygger julkrubbor, har jag idag ägnat mig åt ett stycke svenskt immateriellt kulturarv, nämligen den att sjunga luciasånger och förbereda årets upplaga av lucia med det innevarande läsårets ettor. Och precis som varje år känner jag sådan aktning för studenternas hängivenhet och mod, vilken också skänker mig en stolthet över att få vara deras lärare.

Och precis som någon av Beethovens symfonier (varför inte den fjärde som jag lyssnar på just nu) inleddes denna text surmulet och modfällt, för att (precis som nämda symfoni) brista ut i en fanfar för livets härligheter.

Dimmorna i mitt inre har sålunda skingrats.


Dagens anteckning – 1 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

Bildens källa

Källan om verket.