viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När Richard Strauss opera “Ariadne på Naxos” (op 60) hade urpremiär, idag för nästan exakt 113 år sedan, sägs buropen ha dånat i lokalen. Eller så var det bara en lättnadens suck att det äntligen var över som ljöd, ty den första versionen ska ha varit en uppsättning som varade i över fem, ja, kanske rentav sex timmar. Den första versionen var egentligen två olika verk i ett. Den inleddes med en pjäs som varade i två timmar. Därefter tar själva operan vid. Den var något kortare än pjäsen, men ändå ungefär en och en halv timme lång. På själva premiären hade man dessutom lagt in en middag arrangerad av Kung Vilhelm II.

Men varför denna märkliga uppdelning av verket, med både teater och opera? Jo, uppsättningen var tänkt att handla om en konstnärlig kris, närmare bestämt om en tonsättare som har fått en beställning om att skriva två verk, en komedi och en tragedi. Men av tidsbrist ändrar sig beställaren och ber om ett verk som innehåller båda dessa former. Det är lätt att förstå att tonsättaren genomgår en kris med en så komplex uppgift.

Nåväl, urpremiären blev som väntat en flopp, men författaren bakom librettot, Hugo von Hofmannsthal, ville inte ge sig och vände sig några år senare till Richard Strauss och föreslog att de skulle skriva om den. Resultatet blev en inledande prolog, med sång och musik, alltså som en opera, vilken utgår från tonsättaren och dennes konstnärliga kris, och efter paus kommer själva operan. Denna version från 1916 blev däremot en succé, och det är inte alls svårt att förstå att den uppfattades som banbrytande, dels med sina två berättelser på två olika nivåer, samt med sin udda instrumentering som är förhållandevis liten, med blott 37 musiker i diket.

Och nu ska jag gå in på operan i Kraków och få uppleva detta verk.

Dagens anteckning – 23 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En torr vind sveper in över staden och fångar de färgglada löven som ännu försöker klamra sig fast vid grenarna på träden. Det har idag varit, som vi säger på svenska, brittsommar, med temperaturer snubblade nära 20 grader. Ordet “brittsommar” har inte, som jag i min enfald tidigare utgick från, något med de brittiska öarna att göra. Nej, ordet har mycket mer fromma anor, och går att härleda till 1300-talet och en av våra få helgon, nämligen Heliga Birgitta. Det sägs att hon tyckte att det var så förtvivlat kallt under den svenska vintern att hon vid något tillfälle bad en bön om varmare väder åt de frusna nordborna. Brittsommar ska enligt den teorin infalla på självaste birgittadagen, alltså den sjunde oktober, men som vi vet är vädret inte pålitligt och brittsommaren inföll därför hela två veckor senare i år.

Häromkring hänsyftar dock inte namnet för sommarvarma oktoberdagar på Heliga Birgitta. Istället har man ett uppfunnit ett ord som anspelar på att det är en sen sommardag, eller kanske mer korrekt, en gammal sommardagar. På polska heter brittsommar “babie lato”, vilket skulle kunna översättas med “mormors/äldre tants sommar”. Varför den kallas så verkar det dock råda lite olika åsikter om. En teori är ovannämnda, om att en varm höstdag är som en äldre version av sommarens varma dagar. Uttrycket “på ålderns höst” får verkligen en ny dimension med den förklaringen. Denna dag förväntas dock infalla över en månad senare än den svenska brittsommaren, nämligen den elfte november. Det finns även andra teorier, som den vilken syftar på likheten mellan spindelnät och den äldre kvinnans gråa hår, men sanningen att säga förstår jag inte riktigt vad det har med kvardröjande sommarvärme att göra.

Ytterligare en varm vindpust drar fram genom landskapet och leder de gulnade löven på marken in i en höstlig dans över nejden. Imorgon ska tydligen temperaturen sjunka minst tio grader. Det är svårt att acceptera att en sådan förändring är möjlig, när Wisła gnistrar i den sena eftermiddagensn solstrålar och fångar höstens färger i sitt vatten. Och längs med vägrenen syns sommarbinkor, med sina små vita pigga blommor, ännu stå uppsträckta mot himlen. Inte heller dessa tycks vilja förutspå kyligare väder.

Dagens anteckning – 22 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi i Kraków förefaller ginkgoträdet fortfarande vara övertygad om att det är sommar. Blott små antydningar av höstens gula nyans syns i dess bladverk. Mellan bladen kan man skönja de ljust orangea frukterna, som liknar små gula plommon. Följaktligen kan man slå fast att det är en dam som som står där och livfullt spretar med sina gröna bladförsedda grenar. Var hanträdet, vars pollen har som uppgift att pollinera honträdet, står vet jag inte. Men det är inte troligt att det är särskilt fjärran, oftast handlar det bara om några hundra meter. Det har hänt att hanträdens pollen har färdas flera kilometer för att pollinera honträden, men det ska nog ses som ett undantag som inte bekräftar någon regel.

Precis som så många andra fascineras jag av denna uråldriga art, som är så gammal att den ibland kallas för en levande fossil. Tänk bara hur den har vandrat genom jordens historia och allt den sett och upplevt. Och tänk att det är möjligt att dinosaurier någon gång kan ha smaskat på trädens frukter.

Min första ginkgo-upplevelse inträffade en av mina första höstar i Lviv. Jag kommer aldrig glömma hur jag upptäckte ett enormt och mycket säreget träd som stod mellan två huskroppar, och hur dess gula löv lyste som solen själv i höstrusket. Långt senare fick jag reda på att trädet kallas ginkgo, tillhör de äldsta av våra träd och kommer ursprungligen från Östasien.

Men det var faktiskt bara till helt nyligen som jag fick reda på att det västerländska namnet på trädet härrör från en felaktig translitterering som sedan spreds av en svensk, nämligen Carl von Linné. Ja, det är inte bara jag som är ute i världen och translittererar fel till saker och ting. Även den gode Carl von Linné hade alltså fel ibland. (Och därmed slutar också likheterna mellan oss båda.) Fast det är egentligen inte sant att det var Carl von Linné som var roten till felet, eftersom han utgick från Engelbert Kaempfer, en tysk upptäcktsresande, som hade translitterat det kinesiska namnet (ginkyō). Det troliga är att Kaempfer skrev “ginkjo” eller möjligen “ginkio”, men någonstans var tryckfelsnisse framme och råkade byta ut “i”, eller möjligen “j”, till “g”. Kanske hade Kaempfer, en svårtydd handstil. Nåväl, Carl von Linné läste detta felaktiga namn och tog fasta på det och därmed dras vi med en felaktig translitterering. Men jag tror inte att urtidsträdet tar illa vid sig. Den har nog genom årtusenden fått uppleva en hel del besynnerliga skeenden.

Det första ginkgoträdet kom till Polen först på 1770- eller 1780-talet och finns att beskåda i Łancuts slottsträdgård, några mil österut härifrån sett. Krakóws äldsta ginkgoträd, även det ett honträdet, finns på botaniska trädgården och planerades för 201 år sedan. Märkvärdigt nog är ginkgon på botaniska mycket mindre än detta träd utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi. Vem vet, kanske är de jämngamla systrar eller mor och dotter.

Dagens anteckning – 21 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår avslutades den nittonde upplagan av Chopintävlingen i Warszawa. Under de sena kvällstimmarna stod entusiasterna och väntade till klockan halv tre på natten på juryns besked. När de läste upp sitt beslut lär det gått ett förvånat sus genom publiken. Och det är kanske inte att undra på att det därmed har pågått livliga diskussioner om vinnaren Eric Lu var rätt val av juryn. Med allt det engagemang som tävlingen gett upphov till är det inte mer än naturligt att resultatet skapar debatt. Och eftersom jag älskar konstmusik har jag svårt att inte röras av den iver man debatterar ämnet. Tänk ändå om konstmusik rönte sådan uppståndelse oftare.

Av de som uttalar sig ser jag många som hellre hade sett till exempel den blott 17 år gamla kinesiskan Tianyao Lyu (det är förresten hennes födelsedag idag), japanskan Shiori Kuwahara, georgiern David Khrikuli eller polacken Piotr Alexewicz som förstapristagare. Det är möjligt att det brusar lika hetsiga debatter varje gång tävlingen avgörs, men jag har i alla fall sett fler kritiska kommentarer, både på sociala medier och i vanlig press, mot Eric Lus vinst än jag sett lovord till hans seger. Och även om det delas ut priser till de andra deltagarna som deltog i de sista omgångarna av tävlingen, så anser många att det är klena tröstpriser.

Jag har själv inte haft någon favorit under tävlingen, utan tycker att det är oerhört beundransvärt av alla dessa unga pianister att överhuvudtaget klarar av spela under så påfrestande förhållanden. Det är en gåta hur de lyckas hålla nerverna i styr. Men trots det kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket Chopin det verkligen går att finna i någon av dessa utmärkta pianisters framförande, ty det instrument de framför Chopins tonsättningar är något helt annat än det Chopin själv spelade på. Flygeln som vi känner den idag fanns nämligen inte ens på Chopins tid, utan utvecklades under senare delen av 1800-talet, och alltså efter Chopins död (år 1849).

Så vilken typ av piano spelade Chopin på? Jo, enligt källor ska han ha varit mycket förtjust i pianotillverkaren Ignace Pleyel instrument, vilka Chopin menade hade en fulländad klang. (Här kan ni höra ett smakprov.) Dessa pianon, vars rätta namn är fortepiano, utmärkes av sin mycket mjuka och djupa ton. De är dessutom mycket mindre än dagens flyglar och har en ram av trä istället för metall. Det senare kan tyckas vara en petitess, men det påverkar ljudet i allra högsta grad. Vidare är strängarna inte lika spända som hos dagens flyglar och själva hammaren som slår på strängarna är mindre hos Chopins älsklingspiano. Med andra ord går det inte för sig att spela starkt på ett fortepiano, utan man måste hitta andra sätt än till exempel ett hårt anslag, för att få fram musikens djup och nyanser.

Man kan förvisso mena att det är alltför insnöat att sitta och önska att pianisterna bara spelade på tidstypiska instrument under Chopintävlingen. Men det vore på sin plats att en del av tävlingen faktiskt viktes åt dem som vill försöka spela Chopins musik så som han ville att den skulle låta. Det är ju mästartonsättaren väl värd.

Nedan ser ni några bilder på ett polskt fortepiano av pianotillverkaren Auguste Paepke som var verksam i Kraków fram till 1857. Dess klang går säkert inte att jämföra med Pleyels fortepianon, men dess utseende, den smäckra formen och benen med lejontassar, visar definitivt på ett släktskap.

Dagens anteckning – 20 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i skogen, ty man vet ju faktiskt aldrig vem man kan träffa på. Man skulle ju till exempel kunna springa på Beethoven, men man får ju hoppas att mötet inte skulle tilldra sig sommaren 1821 i Baden.

Det var nämligen då som Beethoven gick vilse. Enligt anekdoten ska han ha begett sig ut på en promenad i skogen under sin vistelse på kurorten och blivit så betagen av all skönhet omkring sig att han helt plötsligt upptäckte att han kommit på avvägar. Dessutom hade han blivit förfärligt hungrig och hans mage, som ofta trilskades med honom, knorrade missbelåtet. Han blev givetvis mycket harmsen när han upptäckte sitt misstag, men kom snart på en lösning på problemet. Med bestämda steg vandrade han mot det lilla samhälle han såg skymta mellan bladverken.

Väl framme i samhället inledde han sitt försök att få kontakt med ortsborna. Han kikade in genom fönstrena och pekade ivrigt mot sin mun för att visa att han var hungrig. Beethoven var ju en riktig kändis vid denna tid, så han var van att tas väl emot nästan varstans han kom och få nästan vad han ville.

Men till hans indignation blev han inte inbjuden för att dela någon av bybornas måltid. Istället dök en poliskonstapel upp och trots att Beethoven gastade och stod i ville denne inte tro honom när han sa att han var den store mästaren. “Beethoven?”, fnös konstapeln, och fortsatte “det tror jag då rakt inte. Du är bara en kringstrykande lodis”.

Med de orden kastades Beethoven i finkan och han skulle kanske ha suttit där mycket länge, om det inte förhöll sig så att Beethoven var en högljudd man och visste hur man skulle framkalla ett herrans oväsen. Bland alla besvärjelser som kom ur hans mun återfanns också en begäran om att sända efter en musikdirektör i Baden. Till slut var Beethovens gormade så pass påfrestande att man beslöt att sända efter musikdirektören. Konstapeln lär nog ha skrapat förmöget med fötterna när musikdirektören utbrast: “Men det är ju Beethoven!” Tonsättaren släpptes ur sin fängelsehåla och det lär ha dukats upp rejält med godsaker för att blidka den ilskne Beethoven.

Men hur kunde det bli så fel att den stackars poliskonstapeln trodde att Beethoven var en uteliggare? Jo, om sanningen ska fram var Beethoven inte någon fager syn, med sina ärr i ansiktet (vilka man inte är säker på vad de hade orsakats av), hans yviga och bångstyriga kalufs samt ofta ganska ovårdade klädsel. Sedan hjälpte ju inte en tygellös skogspromenad till med att få honom att framstå som så magnifik som hans inre faktiskt var.

Vad kan en sådan historia förtälja oss, jo, så klart det där om att man inte ska döma hunden efter håren. Och att man aldrig ska gå ut i skogen utan matsäck.

Dagens anteckning – 19 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en stig i skogen Las Wolski kämpar en liten skogstordyvel upp och ner för lövens kulliga fysionomier. Att bestiga varje löv tycks innebära en enorm ansträngning. Skogstordyvelns små håriga ben trevar sig fram som om den kände sig för huruvida det kan tänkas vara trygg mark att gå på. Det kan tänkas att det snart är de sista trevande stegen som den tar, innan höstens nattkyla erövrat dess kropp och inlett förmultningen. Men det kan också tänkas förhålla sig så att varje steg tas så försiktigt för att skogstordyveln ska hinna ta sig en smakbit på varje löv. Ty det är beskaffat så att löv tillhör skogstordyvelns huvudsakligen föda. Överhuvudtaget föredrar den allt som är dött, eller har påbörjat sin bana mot upplösning. Ruttna svampar, kadaver och spillning är andra måltider som skogstordyveln gärna intar.

Långt nere i marken ligger nästa års upplaga av skogstordyvlar i form av ägg. De kan ligga så långt ner som 30 centimeter, och där har föräldrarna inrett så att de ska klara vintern, med ett rejält förråd med mat som de ska mumsa i sig när de väl blir larver. Om det också är löv, ruttna svampar, kadaver eller spillning vågar jag dock inte svara på. Att föräldrarna har grävt runt i jorden och bökat runt för att lägga sina ägg är något som vi ska vara tacksamma över, eftersom de gärna lägger sina ägg på torra platser som daggmaskar skyr. Och att jorden luftas är ju som ni vet bra.

Just det senare är nog något som särskilt träden gläds åt. Det ger dem luft under rötterna, så att de kan växa högre och få större bladkronor, som just nu har inträtt i den vackraste fasen av hösten. Färgerna på trädens kronor är djupt röda, gula och bruna. Som om de förbereder sig på att imitera marken och jorden som de snart ska förenas med. Ett av alla finurliga system som naturen ordnat, och som jag varje år förundras över.

Skogstordyveln har nu nått andra sidan av stigen. Räddad undan cyklarnas mordiska hjul, hundarnas vetgiriga nosar, och kanske i synnerhet människornas tunga kliv. Kanske hinner den till och med ta sig en sista munsbit av något löv eller överbliven och rutten svamp, innan den drar sin sista suck. Men om suckar nu är något som skogstordyvlar företar sig vågar jag dessvärre inte svara på.

Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.