För de flesta är det kanske bara ett hus som står vid Hälsovägens fot i Helsingborg, men för mig är det huset som gav mig musiken. Nå, det är kanske inte helt sant, ty det är många som gett mig musiken, men det är i det huset som jag lärde mig att lyssna, alltså verkligen höra, musiken. Och kanske är det inte att undra på, enär det är min pappas gamla arbetsplats, alltså Helsingborgs konserthus och hemvist för samma stads symfoniorkester.
Huset ritades av den svenske arkitekten och stadsplaneraren Sven Markelius. Initialt hade han ritat en klassicitisk byggnad, men efter att ha åkt på en studieresa till Tyskland, och bland annat träffat Walter Gropius, ändrade Markelius ritningar och konserthusets kropp och innanmäte skulle präglas av funktionalism.
Och som av en händelse har jag idag fått höra ett verk som tillägnades samme Gropius dotter, nämligen Alban Bergs violinkonsert “Till minne av en ängel” från 1935. Dottern, som hette Manon, hade gått bort i polio blott 18 år gammal. Hennes mamma var ingen mindre än Alma Mahler, alltså Gustav Mahlers ökända hustru. Konserten framfördes av den norska ungdomsorkestern under ledning av Johannes Gustavsson. Men kvällen inleddes dock med ett nyskrivet verk av norskan Therese Birkelund Ulvo, vilket dessvärre inte riktigt lyckades fånga mitt intresse. Kanske berodde det på att jag väntade på det stycke som skulle komma efter paus – Gustav Mahlers första symfoni från 1887-88.
Egentligen är det lite märkvärdigt att denne tonsättares tonvärld drabbar mig med lika mycket kraft varje gång. Hur jag fångas in i en säregen stämning som jag bara finner i hans musik. Som om jag färdas in i ett alldeles speciellt rum, där bara jag och Mahlers musik finns. Ibland önskar jag till och med att jag kunde låsa dörren efter mig, gömma nyckeln och stanna där inne för evigt.
