viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan i Wawelkatedralen slår sina dova slag som ljuder över slänten ner mot Wisła. Staden hukar sig för den tryckande hettan, och trots att vi befinner oss mitt i den mest hektiska delen av semestertider syns bara några fåtal turister till. Men en grupp har i alla fall trotsat värmen. De promenerar i maklig takt med uppfällda paraplyer som skydd mot de obevekliga solstrålarna. Alla verkar utföra sina rörelser i en slags sävligt adagio, som om de deltog i en långsam sats i en febrig symfoni.

Men plötsligt bryter en grupp män den bestämda ordningen att allt ska utföras i makligt tempo. Med svarta hattar och långa svarta kappor rusar de beslutsamt mot en av alla båtar på Wisła som bedriver rundturer för vetgiriga turister. Till min plats på andra sidan floden färdas deras röster med förvånansvärd beslutsamhet. Kanske beror det på att de pratar i munnen på varandra. Kanske beror det på att jag försöker lyssna extra nogsamt just på dem. Samtidigt som båten ger från sig ett lite trött tut, som en signal att den lämnar kajen, rusar männen som oljade blixtar upp på båtens övre däck och börjar duka fram något slags mellanmål. Deras kappor fladdar i vinden och någon tar faktiskt av sig hatten för att den inte ska blåsa i vattnet. Det senare förvånar mig, ty männen är judiska chassider och hattarna ska, enligt deras tro, sitta på huvudet oavsett vädrets olika nyck.

Chassiderna på båten är antagligen på en pilgrimsresa och med största sannolikhet ska de styra sin kosa mot Okopy som ligger i Ternopilsjtjyna i dagens Ukraina. Ja, om de inte redan varit där, alltså. Det var nämligen troligen i Okopy, eller Okop som chassiderna säger, som Israel ben Eliezer, chassidernas grundare, föddes år 1698. Under sin livstid var han en högt skattad rabbin, som hade en förkärlek för den judiska mysticismen. Han är kanske mer känd under namnet Baal Shem Tov, vilket var en beteckning för rabbiner som i 1700-talets Polen lär ha haft förmågan att utföra mirakel. Baal Shem betyder “det goda namnets herre” och “Tov” betyder kort och gott “god”.

Båten med chassiderna har nu försvunnit runt kröken och lugnet sprider sig åter runt Wawel. Blott tornseglarnas glada tjut tycks ha förmågan att utmana hettans dämpande effekt. Men molnen på himlen drar ut långa slöjor som krullar ihop sig i ändarna. Kanske vankas det oväder, tänker jag, innan jag beslutar mig för att återvända till Ludwig van Beethovens värld.

Dagens anteckning – 2 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det tycks svårt att med säkerhet säga hur det varmt det var i Polen för exakt 102 år sedan. Om det då också for en ökenhetta över Polens slätter, kullar och städer. Man kan förvisso fråga AI, men som ni säkert redan märkt att det lite si och så med tillförlitligheten hos den tjänsten. Vi får därför vända oss till fantasin och rådfråga den, och min fantasi säger att det var ungefär lika varmt som det är idag när det föddes en liten flicka i en familj i staden Prowent, som ligger i Poznańs vojvodskap. Flickan var Wisława Szymborska och hon var föräldrarnas andra dotter. Föga anade föräldrarna nog att hon en dag skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.

När hon föddes hade blott 19 fått utmärkelsen, och endast en av dem var kvinna. Alla vet ju att denna ensamma kvinna bland alla män var Selma Lagerlöf, som tilldelades priset 1909. Fyra år tidigare hade förövrigt polacken Henryk Sienkiewicz, som jag nämnde igår, fått den stora äran.

Wisława Szymborska kom till Kraków först 1929 och familjen bosatte sig i en lägenhet på Radziwiłłowska, närmare bestämt nummer 29. Huset ligger bara ett stenkast från Krakóws centralstation, och idag finns där faktiskt en plakett som förtäljer att hon bodde där. Några år senare, nämligen strax efter andra världskriget, skulle hon faktiskt få anställning just inom järnvägen, och hennes yrkestitel ska ha varit “järnvägsbiträde”. Det är dock mycket oklart för mig vad en sådan pysslar med. Det var också vid denna tid som hon fick sina första alster utgivna, men då inte poesi, utan med illustrationer av bland annat barnböcker. Diktandet och annan skrivkålda tog form något år därpå, och hennes första diktsamling utkom 1952. Den bar titeln “Dlatego żyjemy”, vilken Anders Bodegård översatte med “Därför lever vi”.

Ända sedan jag besökte Kraków första gången på 1990-talet har jag uppfattat Kraków och Wisława Szymborska som oskiljaktiga. Som ett gammalt strävsamt par går de två i hand i hand i mitt inre och ibland förfaller det nästan som de vore en och samma. Så när jag färdas genom staden har jag sålunda skapat en egen, inre karta över staden, markerad med olika hållpunkter som berör Wisława. Jag känner till de flesta av alla de olika adresser hon hade, som den hon lite skämtsamt kallade för “lådan” (“szuflada” på polska) eftersom den var så liten, och jag stannar alltid upp och hälsar artigt och vördnadsfullt på henne. Jag känner till flera av de ställen hon besökte och när jag passerar de adresser där hennes vänner bodde stannar jag också gärna till, som om jag hoppades på att jag skulle bli bjuden på en kopp te eller kaffe. Utanför Kornel Filipowicz port stannar jag oftast upp en lite längre stund. Min blick trevar nyfiket och vetgirigt uppför husfasaden, och ibland tycker jag mig nästan skymta honom bakom en gardin. Men om det är honom jag tycker mig se, är det knappast mig han väntar på, ty det kan aldrig ha varit någon annan än Wisława Szymborska för honom under de åren de var särbos.

Och givetvis har även Wisława Szymborskas dikter flätats in bland Krakóws gator, efter ett eget mönster som bara jag förstår.

Och när jag tänker på Wisława Szymborska förs mina tankar givetvis också till Joanna Helander, som har fångat så många fina porträtt av Szymborska. Och ett av dem hänger faktiskt också på min ytterdörr.

—
Wisława Szymborska, 1984, foto av Joanna Helander.

Dagens anteckning – 1 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en parkbänk under ett lummigt träd utanför ett polskt flerfamiljshus byggt någon gång under den kommunistiska tiden sitter en äldre man, som tycks fullkomligt uppslukad av den lektyr han tagit med sig ut till skuggan. Han är propert klädd med fina kostymbyxor i grått, blanka skor och en elegant kortärmad skjorta. Det glesa grå håret är noggrant klippt samt kammat efter alla konstens regler. Lektyren han studerar så ingående är en polsk bilkarta. Ja, ni vet en sådan där i plast som man före GPS:ens tid fann i bilens handskfack (där man då rakt inte finner några handskar nuförtiden, eftersom vi faktiskt inte behöver veva igång våra bilar längre). Den äldre mannen studerar kartan och tycks följa en linje längs med dess blad. Men det framgår ändå inte vart han har tänkt att styra sin kosa, eller om han ens tänkt resa någonstans. Kanske är det bara en stunds förströelse mellan olika aktiviteter.

Jag hinner bara skymta honom kort, när jag cyklar förbi honom, men ändå sätter hans uppenbarelse och kartboken igång en hel räcka av associationer. Jag föreställer mig hur han går till sitt garage, öppnar bildörren och trycker gasen i botten mot sitt mål. Jag känner alltså inte till vilket hans mål månde vara och måste därför gissa. Det är förstås inte lätt, ty de finns väldigt många vägar i Polen. Jag beslutar mig för att utgå från den första tanken som dyker upp i mitt huvud, och det visar sig vara ett horn. Nå, inte vilket horn som helst, utan ett valthorn, och det är väl någon slags rest från Mahlerfestivalen. Men jag struntar i prefixet “valt”, och skriver därför “Horn” i sökrutan på google maps, och får en träff – Hornówek.

Hornówek ligger strax utanför Warszawa men det tycks inte finnas något särskilt muntert att förtälja om platsen, då Google tiger om roliga trådar att dra i. Det enda jag får upp är en deposition till koncentrationsläger av samhällets alla män i augusti och september 1944. Väldigt få av dessa män överlevde för att få se krigets slut.

En bit från samhället finns ett gods, som att döma av de bilder som finns på internet, är i dåligt skick. Godset ligger mellan Hornówek och Lipków, som har anor från 1400-talet. Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz roman “Med eld och svärd” (Ogniem i mieczem) från 1884 utspelar sig faktiskt i Lipków. Handlingen kretsar kring Chmelnytskyj-upproret, ett beryktat kosackuppror år 1648, och i centrum av berättelsen står en kärlekshistoria mellan soldaten Jan och den vackra Helena. Det är en invecklad historia med massor av konnotationer till dåtidens politiska rabalder, men hur berättelsen slutar vet jag dock inte, då jag aldrig har läst romanen i fråga.

Men nu kan jag förstås inte svära på att det var till Hornówek, eller ens Lipków, som den elegante äldre herren på parkbänken hade för avsikt att besöka. Men man kan aldrig vara helt säker. Jag vågade dessvärre inte heller föreviga honom på bild, så ni får istället studera denna tistel med tillhörande bi.