viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom stadens gator far jag på min cykel, ständigt uppmärksam på bilarnas olika förehavanden eller fotgängarnas och cyklisternas oberäkneliga rörelser. Men när jag inte stirrar stint på andra människors rörelser, söker sig min nyfikna blick upp längs husens fasader, ty där uppe syns nämligen krakowiternads privata små paradis, alltså balkongerna. Jag tror inte att Kraków har exceptionellt vackra balkongodlingar, men de är tillräckligt många för att skänka omgivningen en stunds fröjd bland stadens alla stadsliga göromål.

Det tycks också som om de flesta språk använder samma ord för detta arkitektoniska element som skjuter ut från byggnaderna. På polska heter balkong således “balkon”, och likaså på ukrainska (“балкон”). Till och med den annars så motsträviga litauiskan har ett snarlikt ord (“balkonas”). Vi måste ta oss hela vägen upp till Estland för att hitta något språk som tänker på annat sätt, enär esterna har valt ordet “rõdu” för balkong. Ordet härrör från protoslaviskans ord för rot, vilket är “rodъ”. Det ordet lär i sin tur härstamma från urbaltoslaviskans “radás”. Balkonger är således någon slags rotsak, med ett estniskt sätt att se på saken. Men hur kommer sig då att esterna gjort detta besynnerliga ordval för att beskriva balkong? Det kan man med rätta fråga sig, och kanske beror det på att man ser balkongen som en utskjutande del av en struktur, som liknar rötter, vad vet jag. Något egentligt svar på den frågan har jag sålunda inte.

Estniskan är inte ensam i vår nordiska hemisfär om att gå sin egen väg. De får nämligen gott sällskap av finnarna som valt det säregna ordet “parveke” för sina balkonger. Den enda förklaringen till det jag kan hitta är att ordet kan syfta på det urfinska ordet “parvi”, som betyder ungefär sammanfogade bjälkar. Men jag blir inte särdeles klokare av det och lämnar er därför på denna fina balkong på en av mina favoritgator i Kraków, nämligen Juliusza Lea.

Dagens anteckning – 21 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag tycker inte illa om vår samtid. Varje dag umgås jag med mina studenter, som i huvudsak tillhör Generation Z, och det är fängslande att se hur de tar sig an uppgiften att forma framtiden. Till skillnad från många i min egen generation har jag inte svårt att förhålla mig till deras sätt att kommunicera, som på många sätt skiljer sig från både Generation X och den senare Y. Enligt min mening har vi möjligen olika sätt att tolka vår samtid, men det betyder inte att någon har mer rätt än den andra.

Det här var också något jag tänkte på idag när jag läste recensionen av Yvonne Hirdmans sommarprat. Enligt recensenten kritiserade Hirdman den unga generationens feminister som, enligt Hirdmans tolkning, fokuserar i för stor utsträckning på sexualitet och friheten att välja kön, istället för jämställdhet på arbetsmarknaden. När jag läste det började jag genast att tänka på Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven. Nej, steget är inte så långt som ni tror.

När Beethoven, som ung pojkspoling, kom till Wien var hans målsättning att få gå i lärdom hos Joseph Haydn, som var den tidens främste tonsättare. Men det var en relation kantad av dispyter. Det skulle nämligen snart visa sig att Beethoven inte alls var imponerad av Haydns tonsättarkonst. Faktum är att Beethoven lär ha sagt att Haydn inte lärde honom någonting av värde. Haydn i sin tur tyckte att Beethoven var något uppblåst och bakom Beethovens rygg kallade Haydn honom lite skämtsamt för “Der Große Mogul”.

Öknamnet “mogul” anspelade inte på folkgruppen mongoler, utan på deras regenter som kallades för just för “den stora mogulen”. Det går egentligen bara att spekulera kring varför Haydn gav Beethoven detta smeknamn, men en inte helt otänkbar orsak kan ha varit att Beethoven vid något av deras möten, sin vana trogen, hade domderat och sagt hur han tyckte saker och ting, och då särskilt musik, skulle vara eller skapas.

Ett annat exempel på hur kärv deras relation var går att finna vid tidpunkten för publiceringen av Beethovens första alster. Beethoven hade vänt sig till Haydn för att få en bedömning av hans tonsättningar som han ville få publicerades. Bland de verk han bad Haydn att titta på fanns hans första pianotrio som sedermera skulle få opusnummer 1. Beethoven var övertygad om att Haydn i det verket skulle se den unge tonsättarens stora talang. Men till Beethovens stora besvikelse avrådde Haydn Beethoven från att publicera pianotrion. Beethoven blev, också sin vana trogen, rasande och trots Haydns avrådan var det just den pianotrion som han publicerade som första verk år 1795. Det skulle visa sig vara ett klokt val av Beethoven, ty trion gjorde snart succé.

Men varför ville Haydn avråda Beethoven från att publicera verket? Var det för att han på många sätt var en gårdagens man, och att han inte förstod verket? Eller var det en rivalitet mellan de båda som låg till grund för hans utlåtande? Och om Haydn nu tyckte trion var så undermålig, varför blev han då upprörd när Beethoven inte lät underteckna trion med orden “Haydns elev”, som många andra av Haydns elever hade gjort?

Man kan också tillägga, för att illustrera deras motsättningar, att det som Haydn ansåg vara mest irriterade med Beethoven var att han inte bar peruk, utan lät sin yviga kalufs härja helt fritt. Vilket hårresande ofog, kan Haydn kanske ha sagt.

Haydn och Beethoven tillhörde olika generationer, med olika sätt att se på musik (och frisyrer), men de båda har gått till eftervärlden, trots, eller kanske snarare, tack vare deras meningsskiljaktigheter.

Dagens anteckning – 20 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Namnet på floden, som skär genom det polska landskapet från söder till norr, gäckar fortfarande språkforskare. Dess etymologi är nämligen inte glasklar. Wisła, som floden bekant heter, har märkvärdigt nog inte någon direkt betydelse i det polska språket. Namnet nämndes första gången för över 2000 år sedan, och dess latinska namn (Vistula) kan tydligt ses på den romerske fältherren Marcus Vipsanius Agrippas kartor. Men varifrån namnet härrör är alltså oklart. Det kan både finnas ett indoeuropeisk eller ett preindoeuropeiskt ursprung till namnet. Några menar dock bestämt att ordet stammar från det preindoeuropeiskt ordet “weys” som betyder “att flyta långsamt”. Det fanns också tidigt flera olika stavningar på Wisła och exempelvis den grekiska astrologen Klaudios Ptolemaios, som levde på 400-talet, använde den grekiska stavningen vilket lyder “Ouistoula”.

Drygt tusen år senare skulle den polske historikern Wincenty Kadłubek istället utgå från det litauiska ordet för “vatten” (vanduõ) och ge floden namnet Vandalus. Den som känner slavisk mytologi börjar nu kanske tänka på Wanda, prinsessan som enligt legenden ska ha dränkt sig i floden. Namnet Wanda kan faktiskt härledas till vatten, men andra teorier menar att det kan förknippas med venderna, ett västslaviska folk som under den tidiga medeltiden bodde i Vendland, alltså nära dagens Szczecin. Andra menar att Wanda kan betyda “slavisk kvinna”, men en del är av den bestämda uppfattningen att det rätt och slätt betyder “ett fiskspö”.

Nåväl, låt oss lämna Wanda och återgå till Wisła. Jan Długosz, en annan känd polsk historiker, skulle på 1400-talet utgå från Wisłas källa som kallas Biała Wisełka. Biała betyder “vita” och vissa menar att namnet därför kommer från dess skummiga forsar. Men även denna teori har ifrågasatts och på 1800-talet menade man att namnet härrör från det grumliga vatten som uppstår efter regn på platsen vid Wisłas början.

Ja, så här kan man hålla på, men hur mycket vi än gräver ner oss i Wisłas etymologi, lär hon fortsatt trotsa vår vetgirighet genom att tiga stilla. Vad vi däremot vet med bestämdhet är att hennes långa och blöta fysionomi sträcker sig över 100 mil, och vid mynningen i Östersjön flödar det ungefär 1000 kubikmeter i sekunden. Genom Polen besöker hon flera av de mest betydelsefulla städerna i Polen, så som Kraków, Sandomierz, Warszawa, Płock, Toruń, Gdańsk och många därtill.

På flera ställen längs med Wisła finns det slussar, vilket gör att det inte är enkelt att färdas längs med floden med båt. Men ett ambitiöst projekt har för avsikt att skapa en 1200 kilometer lång cykelväg längs med hela floden, så man skulle kanske ta en cykelsemester längs med floden. Det blir en del trampande må jag säga, och för mig som oftast inte cyklar fortare än 10 km/h, och helst inte mer än fem till åtta timmar per dag, skulle behöva trampa på mellan 24 och 15 dagar. Förutsatt att jag inte får punktering, vill säga.


Här färdas dock cyklar över floden och inte längs med den

Dagens anteckning – 19 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stadens kärna har tagits över av hitresta semesterivrare, som med söliga och oberäkneliga gångarter gör vägen praktiskt taget nästan helt oframkomlig. Och som varje krakowit försöker jag ta mig genom centrum med blixtens hastighet, trots att jag vet att det finns massor av hinder i form av turister som har för avsikt att spärra vägen för just mig. Så var det även ikväll när jag sicksackade mig fram mot mitt jobb. Ja, jag hade nämligen en rendezvous på min arbetsplats med en alldeles speciell herre. Nåja, nu är det inte så att jag särskilt ofta går till Collegium Novums aula, men det var där som mitt möte vankades. Och inte heller var det någon herre jag skulle träffa, utan istället musik av en viss Karol Szymanowski. Det var också för hans skull jag tog mig till kvällens konsert på festivalen för polsk musik.

Karol Szymanowski skrev sin första stråkkvartett (op 37) år 1917 under en traumatisk och omtumlande tid i hans liv. Hans familj hade tvingats lämna sitt familjegods Tymoszówka (som idag ligger i Ukraina och heter på ukrainska Tymasjivka) sedan ryska revolutionärer och kommunister tagit området i besittning. Familjen hade tagit sin tillflykt till Kropyvnytskyj (då Jelizavetgrad) i centrala Ukraina och Szymanowski försökte genom sin tonsättarkonst bearbeta de upplevelser han hade erfarit under flykten och när han förlorade sitt hem. (Han skulle aldrig återvända till Tymoszówka.) Kvartetten följer egentligen en traditionell form, med sina tre satser, men tonspråket i den är ofta djärvt och nyskapande. Som exempel kan man ta avslutningen i den sista satsen, där varje instrument spelar i olika tonarter, alltså en polytonal teknik. Det här greppet förstärker en orolig och kaotisk känsla, som också måste ha varit något som Szymanowski kände inombords under denna tid.

Konserten fortsatte med ett för mig nytt stycke, nämligen Constantin Régameys stråkkvartett nr 1 från 1948. Regamey föddes i Kyjiv 1907 och hans familj var polsk-schweizisk. Redan 13 år gamla lämnade han Kyjiv och flyttade till Warszawa, där han senare började studera på universitet för att ta examen i orientalisk filologi. Några år därefter debuterade han som musikkritiker med en essä om Szymanowskis fjärde symfoni. De båda var också mycket nära bekanta. 1945 flyttade Régamey till Lausanne, där han skulle bo fram till sin död 1982.

Régameys första stråkkvartett är fylld med dissonanser och harmonierna tycks skära av varandra innan de riktigt formas. Precis som Szymanowskis första stråkkvartett är det ett oroligt känsloläge som dominerar, men det hindrar inte att det trots allt är vackert och tilltalande.

Kvällens sista stycke var Fryderyk Chopins andra pianokonsert (op 21), som ikväll framfördes som en pianokvintett. Jag brukar tycka att inledning ofta känns onödigt tung och otymplig, men med en stråkkvartett i orkesterns ställe föreföll verket mer öppet och vackert skirt, och gav ackompanjemanget dessutom en angenämare karaktär. Nu får jag säkert smäll på fingrarna för den kommentaren, men jag har dessvärre en lite problematisk relation till Chopin, som är en tonsättare jag sällan, och till och med lite motvilligt, lyssnar på. Felet är dock inte alls Chopins, utan kommer sig av att jag för några år sedan överdoserade, ja, rent av missbrukade, Chopin. Men tilläggas bör att jag aldrig har varit på en konsert med Chopins musik som jag inte har uppskattat, och det gäller sålunda även kvällens konsert.

Musikerna ikväll var den strålande kvartetten Quatuor Sine Nomine som har sin hemvist i Lausanne samt den eminenta pianisten Sylviane Deferne.

Dagens anteckning – 18 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vår samtid innefattar ett ständigt brus av information, och mitt sätt att ta pauser från den går genom musiken och att läsa stora klossar om olika tonsättare. Just nu läser jag om Beethoven, och förbluffas över att en tidsrymd på blott 200 år innebär så fundamentala skillnader i levnadsvillkor och vandel.

Ett annat sätt att försöka smyga ut bakvägen ur min samtid är att besöka friluftsmuseum. Det här är en böjelse som jag utvecklade under min tid i Lviv, där de har ett ypperligt friluftsmuseum kallat Sjevtjenkicskyi haj (Шевченківський гай), eller Skansen, ty grundaren inspirerades nämligen av vår huvudstads friluftsmuseum.

Det finns tyvärr inte något friluftsmuseum i Kraków, men det har däremot Katowice. Fast egentligen ligger det inte i Katowice utan i den angränsande staden Chorzów. Faktum är att det bara är en gata som skiljer de två städerna åt. Friluftsmuseet i Chorzów heter “Górnośląski Park Etnograficzny w Chorzowie” vilket möjligen kan översättas med “Övre Schlesiens etnografiska park i Chorzów”, men i folkmun tycks det rätt och slätt kallas för Skansen och det är också det namnet som pryder ingången.

Grunden till museet lades redan 1933, när ett spannmålsmagasin, med byggår 1688, flyttades från Gołkowice till Katowice. Några år senare flyttade man även en kyrka från 1500-talet till samma plats, och ett frö till ett friluftsmuseum föddes. Under andra världskriget stod arbetet stilla, men på 1950-talet beslöt man sig för att göra en inventering av äldre bebyggelse i Övre Schlesien för att kunna anlägga ett friluftsmuseum. Man lokaliserade runt 850 byggnader av vilka en bråkdel valdes ut för att flyttas till Katowice. Men det var flera turer innan man kunde enas om plats för museet och det skulle dröja fram till maj 1975 innan invigningen av Skansen och man äntligen kunde slå upp portarna för allmänheten.

Trots att Övre Schlesiens Skansen ligger mitt i den brusande metropolregionen, med sina två och en halv miljon invånare, är det ett förhållandevis stilla och rofyllt område, och vi var inte många som sökt oss dit idag. Området har 102 historiska byggnader, omsorgsfullt inredda för att försöka ge oss en uppfattning om hur livet kan ha tett sig för dem som bodde och verkade i husen. Här kan man besöka allt från boningshus, ladugårdar, klappa lamm (om de tillåter det), studera olika bagarstugor, besöka skomakaren, lanthandeln och till den med ett hus där den inneboende levde på att samla örter och koka magiska brygder. Något av husen tycks haft elektricitet och en separator från svenska Alfa Laval. Givetvis finns här också både en katolsk och en evangelisk luthersk kyrka.

Och efter att ha studerat alla dessa hus och inredningar noggrant måste man ju stärka sig med en riktig pilsner, som dock visade sig vara från Böhmen. Men så har också Schlesien ett starkt tyskt inflytande och historia. Något man faktiskt också kan uppfånga om man hör någon tala schlesiska, vilket är ett slaviskt tungomål med starkt tyskt inflytande. Det tvistas huruvida det är ett eget språk eller bara en dialekt. Internationellt sett betraktas det som ett eget språk, men polska myndigheter och politiker kan inte enas kring frågan.

Nåväl, det där senare var ju något av en avstickare från ämnet. Men så blir det lätt när man tar en öl mitt på ljusa dagen.

Dagens anteckning – 17 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I morse vaknade jag med de sista takterna av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Ni vet den delen när alla teman (kärlekstemat, Gretchens sång och brottstycken från första satsen) i symfonin upprepas och förenas i dess slutgiltiga crescendo. Jag började leka med tanken att åka världen över för att höra åttan sättas upp av olika orkestrar och med olika tolkningar. Men efter en stund beslöt jag mig för att det gott kan räcka med att få höra den sex gånger till, enär jag redan haft förmånen att få höra den två gånger. Ja, detta enligt en logik som blott morgonmosiga tankar kan åstadkomma. Men jag viftade snabbt bort den tanken, lika fort som den kom, för att istället sätta mig på spårvagnen till Nowa Huta för en helt annan typ av konsert.

På programmet på denna eftermiddagskonsert med Capella Cracoviensis stod Felix Mendelssohns konsert för violin, piano och stråkorkester (MWV O4) från 1823, som tonsattes av den då blott 14 år gamla Mendelssohn. Det är ett verk som tydligt visar på den framtida Mendelssohns tonsättarkonst, om än i inte helt utvecklade form. Ibland får jag nästan känslan av att verket faller isär och att de olika delarna försöker leta sig tillbaka till varandra. Men på flera ställen glimmar stycket till och fram träder Mendelssohns snillrika konstruktioner och former. Capella Cracoviensis framförande var, som brukligt för denna ensemble, mycket engagerat, och som lyssnare dras man lätt med i deras stora inlevelse.

Konserten inleddes dock med Richard Wagners “Wesendonck Lieder” (WWV 91) från 1857-58, med en inkännande tolkning av den lysande sopranen Jolanta Kowalska. Wagner är som bekant en helt annan typ av tonsättare än Mendelssohn, och han tillhör också en av få tonsättare jag känner stor tveksamhet inför och sällan lyssnar på. Orsaken till min tveksamhet går att finna i hans uttalade antisemitism, vilken tordes ju vara bekant för de flesta. Wagners antisemitiska essä “Judendomen i musiken” (Das Judenthum in der Musik), skrevs bara sju år innan ovanstående sångcykel tillkom. I essän gick han bland annat till hårt angrepp mot Mendelssohns tonsättarkonst, som Wagner menade saknade passion och även en själ. Den tanken levde tyvärr levde kvar långt efter Wagners död. Vissa forskare menar att Wagners antipati mot Mendelssohn också närdes av rivalitet mot den då mer populära Mendelssohn. Det är möjligen en förklaring till hans utspel, men man bör inte tona ner Wagner som otvivelaktig antisemit. (Om du tvivlar på min tvärsäkerhet kan jag tipsa om “Stulen musik” av Anders Rydell.) Just av den orsaken skulle jag ha önskat att Capella Cracoviensis hade valt ett verk av en mognare Mendelssohn, för att ge Wagner svar på tal. Men trots den brasklappen tycker jag tanken att sammanföra de båda var intresseväckande och utmanande.

När jag kom ut från konsertlokalen föll ett stilla sommarregn, vilket milt strödde sina droppar över den lilla konstgjorda sjön i Nowa Huta. De gula näckrosorna pekade piggt och lite uppfordrande upp mot den grå himlen.

Dagens anteckning – 16 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

För många år sedan såg jag en film som utspelade sig längs med någon flod i Centraleuropa. Filmen var från 1960- eller möjligen 1970-talet, och mitt minne säger mig att den var svartvit. Det som dock satte mest avtryck i mitt minne var, förutom den ringlande och svarta floden, ljuden av djurlivet som levde vid floden. I filmen hördes fåglar jag aldrig tidigare mött, och insekter som jag bara hade en vag uppfattning om. Kanske var det en rörsångare jag hörde i filmen, och kanske hörde jag vårtbitare och gräshoppor, men jag vet inte så noga. Om sanningen ska fram så vet jag inte om den var svartvit eller om den ens utspelade sig vid en flod. Jag minns inte ens vad den handlade om, ty det enda jag minns är det där ljudet och hur jag längtade till att någon gång få befinna mig i en sådan ljudbild. Långt efter att jag hade sett filmen återkom jag i tanken till den där filmens alla centraleuropeiska flodljud. Som om den innehöll en drömvärld som jag önskade vara i.

Och nu lever jag i en sådan ljudbild. Varje dag hör jag de olika insekternas läten och fram till för någon vecka sedan hörde jag tydligt alla flodsångare med sina underliga sånger (de flesta har nu tystnat för sommaren). Detta är något jag känner tacksamhet över nästan varje dag. Som idag till exempel, när jag på min cykeltur till sjön Bagry, trampade fram längs en liten stig genom den höga vassen. Hur jag kunde se näckrosorna blomma vid strandkanten och med änderna som paddlade på mellan bladen. Eller hur jag hörde människornas pladdrande och plaskande på andra sidan sjön. Och genom deras sorl bröt vårtbitarnas och gräshopporrnas surrande igenom.

Och det var precis i det ögonblicket som jag genomfors av en pirrande sinnesrörelse av sällhet. Ni vet den där sällsynta känslan som ibland uppstår helt utan förvarning.