Vädrets ständiga skiftningar, mellan hett och kallt, mellan ökentorrt och luftfuktighet som hör hemma i djungeln, har börjat sätta sig på mitt sinne och jag märker att humöret har tagit för vana att följa vädrets skiftningar, men med vissa avvikelser i form av tid och förstås förlopp. Jag har en känsla av att jag inte heller är särskilt ensam om att erfara liknande förnimmelse. De flesta människor här verkar också gå genom olika inre åskmoln eller Saharas öken. Runt omkring oss tycks däremot växtligheten utföra sina växtliga göromål utan knot, och helt enkelt anpassa sig efter vädrets nyck.
Som exempelvis denna vinranka på gatan Kopernika i Kraków. Jag tror aldrig att det sett den bära så många bär. Ja, vindruvan är faktiskt ett äkta bär, och namnet “druva” är därför egentligen något missvisande. Ordet har kommit till svenskan via tyskans “traube” som betyder klase. Intressant nog refererar även många slaviska språk och till en klase (exempelvis winogrono på polska eller Виноград på ukrainska ). Man kan därmed anta att kunskapen om vad ett bär är, kom efter det att man namngivit vindruvorna. Vindruvorna tros ursprungligen komma från medelhavsområdet, men har sedan med människans hjälp hamnat på praktiskt taget alla jordens kontinenter, med undantag för de mest ogästvänliga delarna av vårt klot.
Men på gatan Kopernika kan man även finna andra intressanta växter som tycks strunta i att vädret är ombytligt. Titta bara på detta praktfulla exemplar av vildmorot som jag hittade ett stenkast från vindrankan. Ursprungligen kommer den från Asien och Nordafrika, och häpnadsväckande nog är den förädlade moroten en underart till vildmoroten. Det finns dessutom en hel uppsjö av olika vildmorötter, och jag kan inte med mina lekmannakunskaper inom området säga vad det kan vara för sort som ni nu ser på. Vildmoroten är ju faktiskt nästan lika vacker som dess latinska namn, Daucus carota, men på vissa platser, som exempelvis Nordamerika, anses den var ett ettrigt ogräs. Det tycks också som om vildmoroten lägger sitt krut på att skapa vackra blommor, ty dess rova är tydligen tunn och träig, men dock inte oätlig (om man nu råkar tillhöra den sort som fördrar att äta något träigt.)
Bland vildmorötterna syns också den gula färgkullan sträcka ut sin bladkrona mot solens strålar. Dess livsuppgift verkar, förutom att agera skafferi till insekterna, vara att färga olika textilier. I Dalarna användes den för att färga flickors folkdräkt, menar en källa, men det måste ha blivit brukligt efter det att den fördes in till Sverige någon gång under 1600-talet.
Tänk, man behöver inte resa långt för att få sig lite upplevelser. På bara några meter längs med Kopernika har jag färdats från Medelhavet över Atlanten och Stilla havet och hela vägen till Dalarna. Men tur som var slapp jag Antarktis.
Vildmorot
Färgkulla