Himeln tyngs fortfarande ner av den genuesiska depressionen, och färgar allt grått som aska. I svensk media kallas ovädret dock felaktigt för “det polska ovädret”, men eftersom orsaken till att vädret uppstår kommer sig av att kall luft från Nordatlanten och Skandinavien vandrar ner till Medelhavet, är det ju snömos att kalla vädret för polskt. Nå, som ni snart kommer att märka blir himlen grå som aska av detta ovädret och därför är det så förträffligt inrättat att jag ikväll ska få höra och uppleva operan “La Cenerentola”, vilket på svenska är “Askungen”, av ingen mindre än Gioachino Rossini. Operan ges av Krakóws filharmoniska orkester som med kör och inbjudna solister gästspelar Krakóws operahus. På polska kallas Askungen för “Kopciuszek”, och som ni kanske minns är det också det polska namnet på fågeln svart rödstjärt. (Idag fick jag förresten se en liten svart rödstjärtunge, så bedårande söt.)
Nåväl, Gioachino Rossini skrev under sin livstid 39 operor, och detta gjorde han under en väldigt kort tidsrymd, nämligen mellan åren 1806 och 1829. “La Cenerentola” tillkom när Rossini stod på höjden av sin karriär som tonsättare av opera. Hösten 1816 hade han fått i uppdrag att skriva en opera, men den ursprungliga skissen till libretto ratades av censuren i dåtidens Rom. Rossini bjöd därför in librettoförfattaren Jacopo Ferretti, och under en eftermiddag och sen kväll satt de båda och försökte hitta en berättelse som inte skulle råka ut för censur, så som den förra skissen. Ferretti spottade ur sig flera olika förslag, men alla förkastades av Rossini. Men så plötsligt kastade Ferretti ur sig “Askungen” och Rossini blev så pass begeistrad att han frågade om Ferretti kunde ha första delen av operan klar redan till dagen därpå. Ferretti skrev hela natten och sammantaget tog det honom blott 22 dagar att skriva klart librettot. Rossini lyckades skriva hela operan på 24 dagar.
Librettot utgick alltså från den klassiska berättelsen om Askungen av Charles Perrault. Men librettots handling i Rossinis och Ferrettis opera skiljer sig på flera punkter från den ursprungliga versionen av Perrault. Det finns nämligen inga magiska krafter representerade i berättelsen. I operan figurerar inte heller någon elak styvmor, utan hon har bytts ut mot en fåfäng och girig styvfar. Någon glassko syns inte heller till, utan Ferretti satte ett armband i dess ställe. Orsaken var att det i 1800-talets Rom var tabu att visa kvinnors fötter och fotleder. Därutöver är prinsen trött på alla som är ute efter hans pengar och byter helt sonika plats med sin betjänt. Man kan ju tänka sig att prinsar ofta drabbas av den typen av kval. Så därmed skulle vi kunna hävda att Rossinis version av Askungen helt enkelt har en något mer realistisk handling, men eftersom det är opera så är det väl en sanning med vissa förbehåll.
“La Cenerentola” fick ganska stor framgång under tidigt 1800-tal, men mottagandet vid premiären var dock kyligt. Oc under senare delen av 1800-talet framfördes operan praktiskt taget inte alls, då det inte var på modet med contralto, vilket är den stämma som som Askungen har i operan. På 1900-talet tog istället mezzospraner över rollen, och därför ingår operan idag i standardrepertoaren.
Så nu ska jag alltså bänka mig i en av operans mycket bekvämma stolar, för denna tre timmars föreställning.
