Idag när jag satt på jobbet och lyssnade på ettorna som hade knåpat ihop egna tjusiga meningar med presens futurum, började jag plötsligt att tänka på Ludwig van Beethoven. Men eftersom det inte står i min arbetsbeskrivning att jag ska tänka på Beethoven när jag lyssnar på studenterna, skrämde jag genast iväg honom till ett passande skrymsle, där han snällt fick vänta tills det att jag hade lämnat min arbetsplats. Otåligt satt han där och väntade tills jag kom ut för att låsa upp min cykel.
“Ha ha”, sa han och viftade ivrigt med sina “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” (WoO 80) från 1806. Varför han viftade med just detta ungefär tio minuter långa pianostycke stod för mig fullkomligt oklart, men så nyktrade jag till och såg helt klart på situationen. Antagligen ville han på sitt eget sätt hänvisa till det gamla ordstävet “övning ger färdighet”. Och det går verkligen an att påminna om detta ordstäv, som ofta sägs helt slentrianmässigt, ty om man följer ordalydelsen noggrant kommer man snart nå framgång. I våra dagar har ju misstag och reparation visats ut ur rummet. Vi gör allt för att undvika dessa maliser, genom att använda rättstavningsprogram, autokorrekt, AI och allehanda hjälpmedel som snart kanske får oss att sluta tänka helt. Mina studenter vet dock att övning ger färdighet, så de repeterar och repeterar i oändlighet. De kan vara de sista på jorden kvarvarande som verkligen förstår hur viktigt det är med misslyckaden och omtagningar hela vägen till framgång.
Beethoven hade inga av dagens alla hjälpmedel när han skrev sina underbara variationer. Han misslyckades säkert flera gånger med att hitta rätt anslag, fick börja om och på nytt. Ibland säger man att “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kan tolkas som Beethovens hyllning till barocken, och visst kan man höra något av sådana drag i den, men själv tycker jag att stycket ändå är så mycket Beethoven som det bara kan bli. Lyssna bara på vänster handens trygga baslinje, och hur sedan höger handen utforskar nya melodislingor. De är som om de både söker sig bort från och närmare varandra i ett och samma andetag. Och ljuvligt vackert blir det.
Det sägs förresten att Beethoven inte var särskilt förtjust i detta stycke, och det är därför som det aldrig fick något opusnummer. Det sägs också att när han hörde stycket spelas, långt efter dess tillkomst, avfärdade han det som trams, och att han menade att han hade varit en riktig åsna på den tiden då han skrev det. Nå, det finns många anekdoter om Beethoven, så jag låter helt enkelt en slutsats om sanningshalten i dessa saker bero.
Det verkar inte finnas några av Beethovens skisser till “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kvar, så jag illustrerar inlägget med en skiss, med flertalet bryderier och misstag, på hans pianosonat nr 32 (opus 111).
