Det var ett tag sedan slog igen boken “Music in Vienna. 1700, 1800, 1900” av David Wyn Jones (The Boydell Press, 2016) men flera i det persongalleri jag mötte i den lever ännu kvar i mitt inre, så som exempelvis pianisten, tonsättaren, musikpedagogen och sångerskan Maria Teresia von Paradis (1759-1824). Det finns de som skulle vilja säga att hennes liv kantades av förlust och oförrätter, men det är förstås inte hela sanningen. Dotter till en tjänsteman i det Habsburgska hovet, borde hon ju haft det ganska förspänt, men redan som barn förlorade hon synen. Detta berövade henne dock inte möjligheten till god allmän utbildning samt utbildning uti musik. Hon hade flera ryktbara lärare, däribland Antonio Salieri, och hennes utbildning skulle leda till att hon blev en enormt uppskattad pianist i Wien.
I unga år umgicks hon i Wiens musikaliska societet och bland de mer prominenta namnen märks bland annat Joseph Haydn. Det sägs att hon ofta framförde en av hans pianokonserter. Hon ska även ha umgåtts med Wolfgang Amadeus Mozart, och det finns källor som menar att hans artonde pianokonsert var tillägnad henne, men om det tvistar man ännu. Vad man däremot vet med bestämdhet är att Salieri tillägnade henne sin orgelkosert (1773).
I mitten av 1770-talet försökte läkaren Franz Anton Mesmer, genom diverse magnetiska experiment, ge henne synen åter, och det hävdades att experimentet delvis lyckades. Men mycket tyder på att hans experiment bara var kvacksalveri och att hon förblev blind, trots alla hans olika magnetiska manicker.
Hennes blindhet skulle dock inte hindra henne från att utveckla sin färdighet som pianist och i mitten av 1780-talet gav hon sig ut på en tre år lång turné genom Europa och hon skulle med den nå stor ryktbarhet. Många åhörare hänfördes av att hon trots sitt handikapp hade lyckats tillskansa sig en ypperlig teknik. Hennes berömmelse skulle också leda till att man i Frankrike öppnade skolor för blinda. Hennes turné är dessutom nogsamt dokumenterad av henne själv, då Maria Teresia använde sig av en föregångare till vår tids blindskrift.
Redan före sin turné hade hon inlett banan som tonsättare, men det var under resan genom Europa som hennes skaparkraft blommade upp, och under den skrev hon en längre sångcykel. Väl hemkommen till Wien fortsatte hennes skaparglädje och hon skrev bland annat operor, flera kantater, kammarmusik och pianokonserter. Hennes operor, som sattes upp i Wien under 1790-talet, blev väl mottagna. Tyvärr har praktiskt taget alla hennes verk gått förlorade och bara några brottstycken finns bevarade till vår tid. Maria Teresia von Paradis skulle också grunda ett institut för musikutbildning för unga flickor i Wien, och hon undervisade både blinda och seende flickor.
En av hennes sista stora framförande verkar vara ha varit en konsert med Haydns “Skapelsen” för piano och sång. Hayden lär ha varit storligen hänförd av konserten och under repetitionerna ska hon ha visat en fenomenal förmåga att memorera hela stycket på enormt kort tid.
Maria Teresia von Paradis gick bort i februari 1824 och lämnade efter sig fler skulder än tillgångar till sin livskamrat Johann Riedinger. För eftervärlden är hon dessvärre mest känd som en replik i pjäsen “Amadeus” av Peter Shaffer som just nu ges på Stadsteatern i Stockholm. I pjäsen omnämns en viss Paradis, som Mozart ska ha koketterat med, genom repliken “Mozart är i Paradiset”. Men om man lyssnar till hennes förtjusande stycke “Fantasie i G-dur“, från 1807, kan man dock mena att hon även borde vara ihågkommen som en tidig pionjär och förebild, samt att hennes värv som musikpedagog för unga flickor borde erkännas som betydelsefull.
